Ledare med upphöjt lugn

I samma takt som Kina växer i styrka, minskar utrymmet för det tibetanska folkets kamp. Den senaste tiden har till och med regeringarna i både Norge och Danmark vägrat träffa tibetanernas andliga ledare Dalai lama av rädsla för att stöta sig med den ekonomiska och politiska giganten. Det gör den tibetanska exil-regeringens premiärminister Lobsang Sangay upprörd.

– När demokratiska stater som Norge och Danmark viker sig för Kina är det allvarligt ur flera aspekter. Det visar bland annat att det bara är ekonomisk styrka och vapen som räknas. Ännu värre är att det också visar att en fredlig kamp inte lönar sig. Det är oerhört oansvarigt. Då ser väpnade och militanta grupper runt om i världen att det bara är våld som lönar sig, säger Sangay när Internationella Studier träffar honom i den lilla nordindiska staden Dharamsala.

Ingen mindfulness i politiken
Annars blir han inte ofta upprörd. Han anammar vajrayana-­buddhismen, som de flesta tibetaner. De som praktiserar vajrayana utgår från att världen endast existerar som en illusionernas komposition och inriktar sig mycket på att man ska acceptera och därigenom förstå alla sinnestillstånd.

– Jag var inbjuden att hålla föredrag på ett väldigt känt universitet. I min väska hade jag pass, pengar, kreditkort, datorn och mina tre mobiltelefoner. Så blir väskan stulen. Om man vet att livet ständigt består av lycka och av olycka blir det inte svårt att behålla lugnet. Jag ringde till arrangörerna och åkte tillbaka hem i stället. Jag höjde inte ens rösten till personen som hade hand om väskan, utan frågade bara vilket vårt nästa möte var, berättar han.

Vi sitter på en restaurang mitt i staden. Utanför fönstret, en bit bort, tornar Himalayas bergskedja upp sig. Massiv och snöklädd. Det är här som den tibetanska exil-regeringen verkar och det är här Dalai lama bor. Han väcker fortfarande ont blod i Peking, trots att han varit borta från den politiska makten sedan 2011. Kina ser på den tibetanska kampen som en separatiströrelse. Nyligen nekades Dalai lama ett möte med den danska regeringen vid sitt besök i Köpenhamn och förra året nobbades han av den norska regeringen som meddelade att man försökte förbättra de norsk-kinesiska relationerna. Även påve Franciskus sade nej till ett möte när Dalai lama nyligen besökte Rom.

Ett undantag från trenden är USA:s president Barack Obama. Vid den årliga amerikanska böne­frukosten i Washington i början av februari i år fanns Dalai lama vid Obamas sida.

– De borde träffa honom precis som de kan tänka sig att träffa påven. Jag förstår inte varför välfungerande demokratier viker sig på detta sätt för Kina. Vi märker att det finns en skiftning i det utrymme som vi kan föra vår fredliga kamp på. Det är som om allt i världen kretsar kring stormakterna. Och snabba lösningar. Medan den buddhistiska tanken på helhet och mindfulness är utbredd bland folken, så har den inte spridit sig till de politiska ledarna, säger Sangay.

Han har en god relation med ­Dalai lama och berättar gärna snöpliga anekdoter om dem båda.

– Jag hade varit med hans helighet på ett möte där han predikat. Jag var så uppfylld och glad över hans budskap. I bilen på väg hem frågade Dalai lama vad jag tyckte bäst om. Jag svarade att hans predikan alltid fyller mig med hopp och glädje. Men jag berättade också att jag inte skulle kunna återge ett enda ord av det han sagt, eftersom jag redan glömt allt. Vi skrattade länge åt detta.

Från Harvard till Tibet
Det finns runt 6,5 miljoner tibetaner i världen, de allra flesta lever i Kina. På slutet av 1950-talet flydde Dalai lama med några munkar till Dharamsala, från den kinesiska offensiven. I dag finns runt 10 000 tibetaner och en mängd turister, gärna i dreadlocks, i den trånga staden. Överallt finns små hotell och olika meditations- och yogacentra. Vägarna är smala och branta och längs med huvudgatan trängs stånd med ädelstenar och smycken.

Lobsang Sangay är 1,90 lång och hans mörkgråa traditionella klädedräkt sitter perfekt. Han går gärna på Dharamsalas gator och hälsar hela tiden till höger och vänster. Alla känner alla här och inför sin premiärminister bugar de tibetanska Dharamsala-borna djupt.

Han föddes 1968 i Darjeeling i norra Indien och blev den förste tibetan någonsin att gå vid Harvarduniversitetet. Han studerade juridik och doktorerade med avhandlingen ”Demokrati med kval: är exil-politik en medicin? En studie av Tibets exil-regering”.

Under 16 år var han vid universitetet, först som student och sedan som senior fellow vid juridiska institutionen. 2011 kandiderade han till posten som Tibets premiärminister och vann efter att 27 000 tibetaner hade röstat på honom. Hans kritiker tyckte att han använde sig av amerikanska skrävelmetoder för att komma till makten.

Regeringen, kashag, har en årlig budget på drygt 260 miljoner kronor. Han har valt att satsa mest på utbildning. I Dharamsala finns allt från förskola till universitetet Central university of Himachal Pradesh.

– Vi måste också få fler entreprenörer. Jag vill att alla ska ha möjlighet att starta företag. Det är så man får en ekonomi att växa. Det blir mitt nästa stora fokusområde. Tibetanerna själva är väldigt drivna affärsmän, se bara alla små stånd som sätts upp varje dag längs med gatorna i staden.

Stort tålamod
Hans fru Kesang Yangdon Shakchang bor kvar i familjens hus i Boston i USA, så de träffas inte så ofta. Nu har deras åttaåriga dotter flyttat till Dharamsala och följer med på ceremonier och evenemang. Jag träffar henne på en kulturell afton när hon har på sig sina nya blinkande gymnastikskor. Precis som sin far verkar hon vara utrustad med ett enormt tålamod, och sitter lugnt och stilla vid hans sida under hela den långa föreställningen.

Lobsang Sangay återkommer till buddismen, som han kallar för en filosofi och inte en religion, och om vikten att inte binda sig vid något, varken människor, djur eller ting.

– Vi brukar skoja om det där med mejl och bilagor i mejlen. Det är alltid i de där bilagorna (attachment på engelska) som virus finns. Så är det med människan med. Så snart hon får band till något så förändras hon och blir stressad och tänker mindre. Det viktiga är att se hela bilden av verkligheten och inte fokusera på yta och småsaker.

Oklar framtid
Han har mycket att tänka på, Sangay. Kina, en krympande politisk scen och ett folk som är spritt över hela världen. Han är, precis som Dalai lama, för samtal med Kina.

– De vet att vi inte vill ha självständighet. Vi kräver bara att tibetanernas fri- och rättigheter respekteras och att vi ska få leva som ett fritt folk, utan förtryck. Hans helighet är redo att inleda en dialog när som helst och var som helst.

2016 tar mandatperioden slut, men Sangay har inte meddelat om han tänker ställa upp i nästa val:

– Ha, och jag tänker inte säga det till dig heller, skrattar han.

Jag frågar om han är nöjd med sitt arbete hittills:

– Det är en sådan typiskt västerländsk fråga. Allt handlar om att uppnå saker, att förverkliga sig själv och att skrävla om det. Jag ser inte så på mitt jobb. Om jag lyckats med något handlar det inte alls bara om mig, det handlar om dem som lämnade över till mig och om alla dem som finns runt omkring mig.

Den här texten publicerades ursprungligen i UI:s tidskrift Internationella Studier nr 1 2015.