Nätverk nya maktcentra

Pågår det ett globalt maktskifte från väst till öst? En vanlig föreställning är att USA och EU tappar mark och att Kina växer fram som ett nytt maktcentrum, kanske är landet till och med på väg att ta över USA:s roll som ledande aktör.

En av de mest framstående forskarna bakom analysen är den amerikanske professorn Christopher Layne, som hävdar att USA:s globala dominans, Pax Americana, definitivt är över. Bilden av ett maktskifte tecknas mot bakgrund av den globala finanskrisen som drabbat USA samtidigt som ­Kinas ekonomi och finansiella tillgångar vuxit kraftigt, en tydlig tendens till amerikanskt militärt tillbakadragande samt tecken på nationalism och aggressivitet i kinesisk utrikespolitik. Västvärldens svaghet visas också i oförmågan att förhindra såväl Islamiska statens framväxt och erövringar som det nya ryska aggressiva uppträdandet i Ukraina, Östersjön och andra närområden.

Uppfattningen om en pågående förskjutning av global makt från väst till öst har inte stått oemotsagd – en del bedömare  anser att såväl USA:s militära som dess ”mjuka” makt är vida överlägsen Kinas. Den kinesiska samhällsmodellen med sin blandning av ekonomisk frihet och politisk ofrihet har svag attraktionskraft, och Kina har inte visat något globalt ledarskap.

Andra menar att bilden av ett maktskifte från väst till öst måste kompletteras med framväxten av maktcentra i Syd – däribland flera länder i Afrika, Sydamerika (framför allt Brasilien) samt i södra Asien.

Brics-gruppen (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) är ett exempel på en sådan sammanslutning av nya eller nygamla maktgrupperingar i Syd och Öst, som kan utmana och delvis innebära ett annorlunda maktskifte än enbart en förskjutning av global makt från Väst till Öst. Brics håller dessutom på att bilda en egen global bank som kommer att utmana Världsbankens ställning.

Inte bara militär makt
Andra bedömare fokuserar mindre på geopolitiska relationer mellan världsdelar och mer på maktutövningen inom globala problemområden, inte minst i samspelet mellan energi, miljö, ekonomi och samhällssäkerhet. I dessa frågor handlar maktutövning allt mindre om vad enskilda stater gör eller inte gör, och allt mer om privata aktörers (icke-statliga organisationer, expertgrupper, näringsliv, nyhetsmedier) initiativ och i synnerhet om framväxten av privat-offentliga partnerskap.

Stater förlitar sig i allt högre grad på näringslivets medverkan i alltifrån kontraterrorism, säkerhetskontroller på flygplatser till energisäkerhet, rymdprojekt och klimat­övervakning. Makten över de globala frågorna skiftar alltså inte från en stat eller plats till en annan, utan håller snarare på att spridas i komplexa nätverk, där stater, näringsliv och organisationer medverkar.

I sammanhang som de globala klimatförhandlingarna kan mindre stater och privata aktörer vinna inflytande som inte alls står i proportion till deras ekonomiska eller militära resurser. Det pekar också på den ökade betydelsen av icke-militär makt, såsom kulturell attraktionskraft, idémakt och förmåga att kommunicera, förhandla, mobilisera opinion och bygga nätverk.

Forskningen om globala maktskiften är fortfarande i sin linda. Frågan om hur de ser ut och vilka konsekvenser de kan få väntar på svar. Den fortsatta debatten bör uppmärksamma att det inte bara handlar om geografisk förflyttning av makt, utan också från stater till icke-statliga aktörer och privat-offentliga nätverk. Samtidigt luckras gränsen upp mellan vad som är statligt och icke-statligt: ett kusligt men intressant exempel är Islamiska staten, som växte fram ur ett transnationellt terroristnätverk (al-Qaida) och nu håller på att etablera sig som en illegitim men statsliknande maktapparat i Irak och Syrien, men som samtidigt behåller mycket av sin karaktär och förmåga som gränslöst nätverk. Även det pågående kriget i östra Ukraina präglas av en blandning av reguljära statliga förband och privata men statsstödda miliser. Hur långt sträcker sig egentligen Putins armar i Ukraina? Hur oberoende eller okontrollerbara är egentligen de olika miliserna och förbanden? Hur ser makten ut i en sådan miljö? Intrycket är att den är fragmenterad snarare än koncentrerad.

I spåren av diskussionen om ett pågående maktskifte har nya frågor också dykt upp, vilka kräver såväl forskning som politisk debatt: Vilka normer och principer kommer att vara dominerande om det odemokratiska men mäktiga Kina får ett allt större inflytande i internationella organisationer? Vad händer med ansvarsutkrävande och politisk legitimitet om privata aktörer får utökad makt i förhandlingar och hantering av de globala ödesfrågorna kring energi, klimat, ekonomi och säkerhet? Vilka stater förmår anpassa sig till globaliseringens villkor och vilka stater blir förlorare? Är det förmågan att kombinera statlig kontroll av territorium och det icke-statliga nätverkets förmåga att agera globalt utan hänsyn till gränser som är det vinnande konceptet?

Maktskifte som väcker frågor
Kanske är Islamiska staten ett exempel på just detta – kombinationen av statsliknande territoriell makt och etablering av ett globalt nätverk. Påminner denna organisationsform inte om katolska kyrkan (undantaget terror och erövring – medeltidens väpnade korståg är blott minnen) som genom kombinationen av mikrostatlig territoriell makt och ett globalt nätverk av församlingar och anhängare överlevt genom århundraden?

Slutligen: innebär den ökade aggressiviteten i ryskt agerande mot närområdet en återgång till kalla krigets spelregler och maktmedel? Eller är det snarare en desperat motreaktion mot den fragmentering av makt som globaliseringen innebär?

Den här texten publicerades ursprungligen i UI:s tidskrift Internationella Studier nr 1 2015.