För Mellanösterns skull, eller för Sveriges?

Regeringens målsättningar i fråga om Mellanöstern är ambitiösa. De redovisades av utrikesminister Wallström i en debattartikel i Dagens Nyheter 30 oktober 2014. Målet är varaktig fred genom en tvåstatslösning, samtidigt som Palestina utvecklas till en ”demokratisk, sammanhållen och livskraftig” stat i vilken korruptionen bekämpas, medborgerliga och politiska rättigheter respekteras samt kvinnors inflytande ökar. Det svenska erkännandet ska medverka till denna utveckling genom att gynna moderata krafter bland palestinierna, göra relationen mellan Israel och Palestina mer symmetrisk samt ge framtidstro åt unga israeler och palestinier.

Kritiker har ifrågasatt förhållandet mellan den politiska åtgärden, erkännandet, och den förväntade effekten, stabil fred mellan två demokratier. Det som ska åstadkommas är en slutuppgörelse mellan Israel och Palestina som får så bred acceptans på båda sidor att den inte bara kan genomföras fredligt, vilket blir svårt nog, utan också leder till stabil fred mellan de båda länderna. Detta i samspel med en politisk utveckling i Palestina som går emot tendenserna i den övriga Arabvärlden, inte minst i grannländerna Syrien och Egypten, och med den Islamiska Statens kalifat alldeles i närheten.
 
Det finns argument för att Sverige kunde ha främjat en sådan utveckling bättre genom att, som andra EU-länder, avvakta med erkännandet, nöja sig med att ge demokratibistånd till den palestinska myndigheten och ta det försiktigt med den relation till Israel som byggdes upp under Göran Perssons tid. Framför allt finns det argument för att Sveriges åtgärder har ringa betydelse i detta komplexa sammanhang, så goda argument att det är svårt att förstå regeringen Löfvens övertygelse om att man tagit ett konstruktivt initiativ.

Initiativet är lättare att begripa i ett annat perspektiv. Här är Dagens Nyheters intervju med utrikesminister Wallström 16 januari 2015 klargörande.

Regeringen Löfven har, säger Wallström i intervjun, ”lovat att föra en aktiv svensk utrikespolitik, med drag av Palmeerans solidaritet med tredje världen och marknadsföring av Sverige som en stark och självständig röst i internationella sammanhang.” Hon utvecklar: ”Vi har tagit tillbaka fokus på FN, vi har gett nya direktiv om nedrustningssammanhang och vi engagerar oss med partners som har saknat Sverige som en röst ganska länge nu ….” Detta, säger Wallström, ”öppnar dörrar för företag runt om i världen. Man får en bild av Sverige. Ett land som är demokratiskt och öppet och jämställt och som jobbar för solidaritet. Vi är en humanitär stormakt, som vi brukar säga.” Wallström hänvisar till icke namngivna ambassadörer som sagt att ”just för att vi är ett litet men alliansfritt land så har vi en starkare röst.”
 
Från denna synpunkt är erkännandet av staten Palestina lätt att förstå. Det handlar inte så mycket om Palestina som om Sverige, om hurudant Sverige är och vill bli uppfattat. Vi är åter i en tid när retoriken är lika viktig som resultaten, en tid där utrikespolitiken är ”aktiv” med en ”röst” som är ”stark och självständig”.

Om Palmeeran erinrar även utrikesministerns sätt att i DN-intervjun uttrycka sig om andra regeringar och andra länders politiker. Israel kritiserar för en retorik som ”går över alla gränser”. En brittisk partiledare, ”den här Farange”, karakteriseras som ”en avskyvärd person”. 

Vi påminns om spänningen mellan två tendenser i svensk utrikespolitik, och i utrikespolitik överhuvud. Idépolitik mot realpolitik. Att deklarera djärva mål mot att bedriva konstruktiv diplomati. Att frimodigt visa var man står mot att tålmodigt åstadkomma resultat. Att följa normer som konstituerar ens identitet mot att påverka omgivningen på dennas villkor.  En ”logic of appropriateness” mot en ”logic of consequences”, som det heter i organisationsteorin.

Säkerhetspolitiken brukar vi diskutera som en fråga om konsekvenser, men i fråga om utrikespolitiken i övrigt har perspektiven varierat eller blandats. Det som regeringen Löfven gör är att förskjuta balansen från resultatorientering till ståndpunktsmarkering. Utrikespolitik brukar ha båda syftena, det ena utesluter inte det andra, men erkännandet av staten Palestina och utfallen mot Israel passar bättre som led i ”marknadsföringen” av Sverige (Wallströms ord) än som konstruktiva bidrag till freden i Mellanöstern.

Klok eller oklok utrikespolitik? Det är en politisk fråga.

Den här texten publicerades ursprungligen i UI-bloggen 21 januari 2015.