En personlig historia

Det är ett varmt och stökigt Pakistan som målas upp i Rafia Zakarias roman, där kråksång blandas med biltutor och slamrandet från grannens grytor i barndomens Karachi. Familjen kom som migranter från Indien och försökte upprätta en känsla av bombaysk hemtamhet i sin migrantenklav i den unga nationen. Ingen av de andra kvinnorna i familjen förvärvsarbetade och kanske var det uppväxten med tvillingbrodern som gjorde Rafia Zakaria extra medveten om ojämlikheten i samhället. Eller kanske låg känslan i luften? Som under den där incidenten när hon var sex–sju år gammal och provade rutsch­kanan i lekparken, ivrigt påhejad av mamma. Klänningen åkte upp av fartvinden. Det var fullt med män runtom som bara stirrade. Det var sista gången hon åkte rutschkana, minns hon och menar att liknande upplevelser skapade en miljö som gjorde henne medveten om att hon var kvinna och lovligt byte.

Feminint perspektiv
Det är uppfriskande att i ”The Upstairs Wife” få ett feminint perspektiv på Pakistan, där frun till en vänstrande premiärminister startade landets första kvinnorättsrörelse. När Hamida Bogras man Mohammad så småningom gifte sig med sin vita sekreterare protesterade Hamidas överklassvänninor genom social bojkott av sammanhang dit fru nummer två bjudits in. Uppropet ledde så småningom till en officiell polygami-utredning och eftergiften att hustru nummer ett måste ge sitt medgivande till månggifte. Detta skrevs in i landets första äktenskapslagstiftning 1961.

Den rätten försökte Rafia Zakarias barnlösa moster Amina utnyttja när hennes man ville ta sig en andra maka, som han tänkte installera på nedervåningen. Aminas protester ledde ingen vart och bevittnandet av fasterns marginalisering påverkade Rafia Zakaria djupt.

– Om en man avvisar dig offentligt så är du körd. När du är ung så är du beredd att göra vad som helst för att undvika det, säger hon.

Kravet för hennes eget arrangerade äktenskap med en pakistansk man i USA som 17-åring var att hon skulle få studera. Maken tolkade detta som enklare studier, men Rafia Zakaria var ambitiös och när hon fick ett stipendium för att läsa juridik blev det spiken i kistan. Efter halva utbildningen ansökte hon om skilsmässa. Då hade hon en tvåårig dotter och familjen på andra sidan jordklotet.

Hon slutförde studierna och började jobba med muslimska klienter som råkat illa ut i USA under åren efter 11 september. Det handlade om visumtrubbel, fall som involverade det militärindustriella komplexet och våld i hemmet. Hon behövde en ventil för sina upplevelser och började skriva. I dag är hon regelbunden kolumnist för den engelskspråkiga dagstidningen Dawn i Pakistan och Al-Jazira i USA.

– Att vara invandrare betyder att man är uttolkare av två kulturer, åt två kulturer, säger hon med ett skratt.

Men framför allt skriver hon om kvinnors rättigheter. Hon är styrelsemedlem i amerikanska Amnesty och tycker att den viktigaste kvinnofrågan i den muslimska världen är förhållandet till islamsk lag.

– Islamsk lagstiftning har tolkats av män i 1 400 år och kvinnoperspektivet har lyst med sin frånvaro.

– Ta polygami till exempel. Man kan säga att det är tillåtet enligt Koranen, men det går inte att undersöka rättvisan i det villkoret förrän man ger en bild av hur det påverkar kvinnor. Rättvisa betyder inte bara att något står i Koranen, utan handlar om vad det får för konsekvenser för människor.

Klausuler för jämlikhet
En bra början på kvinnors juridiska upprättelse vore de muslimska äktenskapskontrakten, tycker hon. Kvinnor borde propsa på klausuler som till exempel förbjuder månggifte eller ställer krav på deras rätt till utbildning, vilket sker alldeles för sällan i dagsläget.

I väst är den största utmaningen för muslimska kvinnor att finna vägar till större jämställdhet som inte spär på den redan existerande demoniseringen av muslimska män, anser Rafia Zakaria.

– Kvinnor är dubbla offer, både för islamofobi och för det interna patriarkatet, säger hon.

Rafia Zakaria framhåller den nyöppnade kvinnomoskén i Los Angeles som ett positivt exempel på muslimsk feminism. Till de mörkare sidorna hör kvinnor som blir heliga krigare och till exempel går med i Islamiska staten, IS.

För det kan vara just en önskan om att bryta med den traditionella kvinnorollen som ligger bakom en del tjejers beslut att resa till Syrien för att sälla sig till terroristorganisationen, enligt henne. En annan anledning är – i likhet med männen – en känsla av utanförskap i väst. Detta gäller särskilt i länder som Frankrike (med största antalet kvinnliga rekryter) där ansiktsslöja är förbjuden på allmän plats, vilket till exempel kan leda till att muslimska kvinnor inte kan  utbilda sig.

Hon har inte själv haft direktkontakt med någon kvinna inom IS, men tar gärna upp 26-åriga Uzma Qayyum som exempel på krafter som kan ligga bakom en radikalisering. Qayyum studerade på den ökända koranskolan Jamia Hafsa i Pakistans huvudstad Islamabad, en institution som har bekänt sig lojal till IS. Den 16 juni i fjol gick hon till skolan som vanligt men kom aldrig hem. När pappan slutligen fick tag på henne – han fick bara se dottern i sällskap med två anställda –  berättade dessa att Qayyum ville ägna sitt liv åt islam. Pappan åtalade skolan för att ha hjärntvättat hans barn. I rätten framgick det dock att det fanns andra anledningar till Qayyums flykt från hemmet: hon fruktade ett arrangerat äktenskap.

Saknas skydd
Rafia Zakaria anser att Uzma Qayyums fall pekar på ett sorgligt faktum, nämligen att det saknas skydd för kvinnor i Pakistan. Landets kvinnorörelse som startade 1959 nådde aldrig gräsrötterna, hävdar hon, utan var snarare en överklasskonstruktion. Dagens kvinnoorganisationer har ytterligare mist sin legitimitet på grund av finansiering från utländska bidragsgivare, särskilt amerikanska USAID, förklarar Rafia Zakaria.

”Eftersom retorik om kvinnors frigörelse har använts för att rättfärdiga de USA-ledda krigen i Afghanistan och Irak, kan en grupp som IS, som motsätter sig dessa ingrepp, uppnå en viss legitimitet som de sekulära feministerna saknar i dessa nationer. Feministerna ses i stället som verktyg för utländsk ockupation och är ständigt attackerade för att propagera för västliga idéer”, skriver Rafia Zakaria i en artikel i magasinet Dissent.

För kvinnor som går med i IS hägrar måhända al-Khansa-brigaderna, en kvinnlig polisiär styrka som håller efter andra kvinnor i den IS-kontrollerade staden al-Raqqa i Syrien. Eller kanske utbildning om sociala medier i al-Zawra – skolan för kvinnliga rekryter.

– I sitt manifest skriver IS att kriget har löst upp de vanliga rollerna. Det betyder att kvinnor kan göra vad helst vi ber dem om, även slåss. Det är en gråzon, alla deras talanger kan komma till användning.

Det tror hon kan vara en av IS attraktionskrafter.

Den här texten publicerades ursprungligen i UI:s tidskrift Internationella Studier nr 2 2015.