När det onda blir det goda - dubbel utmaning i kampen mot IS

När nyheten spreds i somras om att terrorgruppen Islamiska staten, IS, övertagit stora landmassor i Syrien och Irak och plötsligt utropat ett kalifat var det som om omvärlden drabbades av ett tillstånd av hastig förvirring. Hur kunde en av alla aktörer på marken plötsligt överta tvåmiljonerstaden Mosul? Hur mycket vapen, pengar och stridande soldater krävs inte för det, för att inte tala om den militär-strategiska kapaciteten för att besegra den USA-tränade irakiska armén? Och hur kan IS nu upprätthålla kontrollen över ett territorium i paritet med Storbritanniens samtidigt som de bedriver ett flerfrontskrig? 

Svaren är lika många som komplicerade. Till saken hör antagligen att omvärldens blickar vid tidpunkten huvudsakligen var riktade åt annat håll; Rysslands annektering av Krim och kriget i Gaza är två exempel på stora händelser som möjligen kan ha stulit uppmärksamhet från IS plötsliga sommaroffensiv. 

Terrorgruppen har också framgångsrikt ingjutit en skräck i sina fiender, inte minst genom sin starka närvaro på internet. Professionellt producerade filmklipp och bilder som visar IS hänsynslösa brutalitet sprids lika effektivt som de är obehagliga. När IS sedan slår till föredrar man att göra det plötsligt och oförutsett, vilket i somras ledde till att det såvitt känt numerärt underlägsna IS fick den irakiska armén att lämna Mosul i princip utan att några strider ägde rum. På samma sätt sägs blott 150 IS-män ha fått 6000 irakiska soldater att fly Ramadi nyligen. Och sannolikt vilar det något attraktivt över de militära framgångarna i de potentiella rekryternas ögon; tillströmningen av stridande för IS tros ha ökat markant sedan sommarens framgångar, så också från Sverige – Säpo bedömer att 300 har rest från Sverige, och 6000 uppskattas ha rest från Europa. Hur många som befinner sig i riskzonen vet ingen.

Islamiska statens internationella rekryter, särskilt de från Europa, är viktiga för terrorgruppen. Denna grupp, som ofta beskrivs som unga, socialt utsatta män i storstädernas förortsområden utan tro på framtid, är lika oerfarna som nyttiga för IS. Mycket tyder på att de används flitigt som självmordsbombare längs med frontlinjen av IS. Det betyder samtidigt att de svenskar som reser ner utgör ett stort hot mot såväl andra som sig själva. 

Vid ett seminarium på Utrikespolitiska institutet diskuterade regeringens nationella samordnare mot våldsbejakande extermism, Mona Sahlin samt Säpochefen Anders Thornberg Sveriges roll tillsammans med Utrikespolitiska institutets analytiker Per Jönsson. Sahlin och Thornberg underströk vikten av att arbeta såväl förebyggande socialt som rättskipande polisiärt där misstanke om brott föreligger. Det är två tankar som inte alltid är lätt att hålla i huvudet samtidigt, men icke desto mindre är båda delarna lika viktiga för ett helhetsgrepp i frågan. 

Sverige är bara ett av en rad länder som tampas med denna utmaning. Och hanteringen ser annorlunda ut i olika länder. Vi har läst om allt ifrån åsiktsförbud och indragna medborgarskap (det har flaggats för detta i Norge, Storbritannien och Australien) till avhopparverksamhet och sociala insatser. Variationen bäddar knappast för att tillströmningen till IS skulle avta. Frågan behöver samordnas på internationell nivå.

Per Jönsson betonade under seminariet att det finns en poäng i att ha en helhetssyn och inte bara titta på vilka som reser ner, utan också vilka grupper de reser till. Det är riktigt, inte minst för att avgöra vilket potentiellt hot de kan utgöra när de återvänder.

Vid sidan av detta tillkommer problemet med haltande lagstiftning, vilket är fallet i såväl Sverige som andra länder. I debatten har det föreslagits att svenska medborgare ska förbjudas att strida med terrorstämplade grupper, men det är lättare sagt än gjort. I skrivande stund reser personer ner för att strida både för och mot IS. En del ansluter sig till andra jihadistgrupper, t.ex. Nusrafronten, som är al-Qaidas syriska gren, medan andra ansluter sig till kurdiska YPG, som försvarade staden Kobane i norra Syrien från IS offensiv i höstas. Försvaret där skedde så småningom med hjälp av flygunderstöd från USA, som dessutom bistod det geografiskt isolerade YPG med vapen för att klara av striderna på marken.

Det problematiska i att förbjuda strider med terrorstämplade grupper blir tydligt i det här sammanhanget när man betänker att YPG har nära relationer till det av just USA, EU, Nato och Turkiet terrorstämplade PKK. Risken att terrorstämplingar slår fel är stor när de allt som oftast används som politiska redskap för påtryckningar och eftergifter snarare än objektiva juridiska definitioner.

Den här texten publicerades ursprungligen i UI-bloggen 27 maj 2015.