Terrorism är ingen slump

Terrorism är ett uråldrigt fenomen. Trots detta är ämnet ungt i forskningssammanhang. Vetenskaplig litteratur började publiceras i blygsam skala under 1940-talet. Från och med slutet av 1960-talet har forskning och produktionen av litteratur ökat i allt snabbare takt. Även om ämnet i sig är förknippat med vissa metodproblem har forskningen bland annat fått fram följande slutsatser:

För det första finns det för närvarande ingen universell definition av begreppet terrorism, vare sig juridiskt, politiskt eller vetenskapligt. För det andra är valet av terrorism som politiskt redskap som regel ett rationellt val. De individer som väljer att använda sig av terrorism är typiskt sett inte psykiskt sjuka utan agerar rationellt utifrån de personliga förutsättningarna. För det tredje är sambandet mellan terrorism och ekonomiska och sociala faktorer som exempelvis fattigdom och utanförskap tämligen svagt.

Vilka faktorer kan anses kunna orsaka terrorism? Ett antal forskare – bland andra Martha Crenshaw och Tore Björgå – har under åren studerat de faktorer som anses underlätta skapandet av en terrorgrupp och en terrorkampanj. Något förenklat anses till exempel följande faktorer vara av betydelse.

Inledningsvis kan det konstateras att det krävs någon typ av verklig eller upplevd orättvisa eller oförrätt som berör och påverkar en viss grupp människor. Denna grupp kan definieras av exempelvis etnicitet, klass, religion eller ideologisk tillhörighet. Ofta anser sig denna grupp av någon anledning sakna tillträde till den politiska arenan där beslut angående samhället och utvecklingen fattas, exempelvis på grund av diskriminering eller andra former av politisk exkludering. I vissa fall erkänner den aktuella gruppen över huvud taget inte demokrati som ett fungerande statsskick, utan upplever det demokratiska styrelseskicket i sig som en del av problemet snarare än en del av lösningen.

Vidare krävs att en eller flera karismatiska ledargestalter lyckas skapa en social rörelse som förmår presentera en trovärdig lösning på den aktuella situationen med hjälp av något slag av ideologi som innefattar eller tillåter ett användande av våld inom ramen för det politiska arbetet. Denna ideologi kan enkelt uttryckt vara av reaktionär, revolutionär, rasistisk eller religiös karaktär. Typen av ideologi kommer i sin tur avgöra hur våldet utövas och vilka mål som anses lämpliga och tillåtna att angripa.

Genomslaget för våldsbejakande ideologier förstärks av olika samhällens och rörelsers sociala och historiska acceptans av våld som lösning på en viss grupps politiska problem. Ett talande exempel på detta fenomen utgörs av en jäm­förelse mellan romer och katolska irländare. Båda grupperna har ­under hundratals år utsatts för systematiska övergrepp och diskriminering, men trots dessa likheter har de valt att bemöta och hantera dessa problem på helt olika sätt. Politiskt våld och terrorism fick som bekant fotfäste på Irland men har aldrig accepterats av romer, trots att de utsatts för mycket allvarliga övergrepp och orättvisor under lång tid.

Denna typ av rörelse – oavsett ideologi – får ofta luft under vingarna tack vare någon typ av tändande gnista eller utlösande faktor som leder till ett ökat stöd för rörelsen. Som regel utgörs denna händelse av något slag av övergrepp från statens säkerhetsapparat eller illa genomtänkta politiska åtgärder. Ett välkänt exempel på det förstnämnda utgörs av dödandet av en ung tysk student som sköts ihjäl under tvivelaktiga omständigheter av polis i samband med en demonstration i Berlin; dödsskjutningen radikaliserade delar av den tyska studentrörelsen och ökade påtagligt stödet för Rote Armee Fraktion. Beslutet om så kallad internering utan rättegång i Nordirland utgör ett exempel på kontraproduktiva politiska beslut. Denna infördes under en period i början av 1970-talet för att bemöta hotet från Provisoriska IRA och innebar i korthet att hundratals misstänkta IRA-medlemmar greps och internerades tills vidare. Det visade sig tämligen omgående att merparten av dessa var oskyldiga och att de dessutom utsattes för tortyrliknande förhör. Detta beslut ökade stödet för Provisoriska IRA och ledde till en markant upptrappning av våldet i Nordirland.

Vidare kan konstateras att regeringars ovilja eller oförmögenhet att hantera såväl politiska problem och orättvisor som att bemöta våldsbejakande extremism och terrorism spelar en viktig roll. Det finns flera fall där en sittande regering har varit mycket väl medveten om förekomsten av politiska problem och orättvisor men ändå valt att bortse från dessa problem av politiska skäl. I vissa fall har till och med en sittande regering försökt genomföra politiska reformer i syfte att desarmera en laddad situation men röstats bort av sina egna väljare som hellre har sett att den gamla ordningen bevarats, något som bland annat skedde i Nordirland i slutet av 1960-talet då den katolska minoriteten började ställa krav på politiska reformer. Den protestantiska regeringen insåg vikten av reformer men blev bortröstad av sina egna väljare och ersatta med betydligt mer reaktionära politiker.

Demokratiska regeringar har i varierande grad problem med att bemöta och hantera våldsbejakande ideologier och rörelser, delvis på grund av konflikten mellan repressiv effektivitet å ena sidan och rättssäkerhet och insyn å andra sidan. Detta fenomen beskrivs ofta som ett inverterat U där den ena ytterligheten utgörs av väl fungerande demokratier som framgångsrikt lyckas bemöta och hantera olika gruppers politiska krav och behov.

Den andra ytterligheten utgörs av diktaturer och totalitära stater som kan utöva total kontroll och repression av befolkningen.

Det är med andra ord ingen slump att en stat som Nordkorea inte har några som helst problem med terrorism. Som regel hemsöker terrorism den typ av demokratier som befinner sig mellan dessa ytterligheter. Faktorer som förklarar detta fenomen är exempelvis ojämnt och orättvist fördelade politiska rättigheter och det faktum att staten inte kan eller vill skydda alla medborgare på samma sätt. I vissa fall beror detta på bristande resurser och inkompetens och i andra fall kan det bero på att enbart vissa individer anses vara fullvärdiga medborgare, som i apartheidtidens Sydafrika.

Ytterligare en faktor av stor betydelse är modernisering. Processen medför bland annat att olika typer av sociala och ekonomiska nätverk utvecklas, ny teknik introduceras och att den individuella rörligheten ökar såväl nationellt som internationellt. Den anarkistiska terrorvågen som uppstod i Ryssland under andra halvan av 1800-talet spreds över världen med hjälp av billiga resor (ett alltmer utbyggt tågnät) och tillgång till ny, effektiv och billig kommunikationsteknik. Tillgången till telegraf och billiga tryckpressar gjorde det möjligt för mass­medier att rapportera om anarkistiska terrordåd samtidigt som den gjorde det möjligt för anarkistiska aktivister att sprida propaganda.

Samma fenomen kan observeras i dag vad gäller jihadistisk terrorism. Denna ideologi har spridits världen över till stor del beroende på utbudet av billiga flygresor och tillgången till modern kommunikationsteknik (internet och mobiltelefoni). Tillgången till billiga flygresor och en alltmer öppen värld gör det möjligt för jihadister att röra sig tämligen fritt mellan olika stater och världsdelar, något som underlättar såväl rekrytering och utbildning av nya medlemmar som planering och genomförande av olika terrordåd. Tillgången till modern kommunikationsteknik har vidare revolutionerat produktionen och spridningen av propaganda och utbildningsmaterial som vänder sig till sympatisörer, medlemmar och potentiella rekryter.

Dessutom skapar tillgången till ny teknik nya möjligheter att genomföra terrorattacker. Exempelvis började dynamit användas tämligen omgående efter dess marknadsintroduktion av Feniska brödraskapet i samband med en terrorkampanj i London 1867. Moderna terrorattentat som flygplans­kapningar hade naturligtvis varit en omöjlighet utan flygplan och kommersiell flygtrafik. 

Nära besläktat med modernisering är urbanisering som är en annan faktor av stor betydelse. Terrorism underlättas av urbaniseringsprocessen av en rad skäl. Den sociala kontrollen minskar vanligtvis i större städer och det är dessutom enklare att komma i kontakt med politiskt likasinnade i olika sociala sammanhang. I städerna finns även den politiska maktens och säkerhetsapparatens institutioner. Vidare återfinns ofta olika politiska motståndare i denna miljö. Tillsammans innebär detta att den så kallade tillfällighetsstrukturen påverkas, det vill säga typiskt sett är tillgången på lämpliga mål större i stadsmiljö än på landsbygd.

Sammanfattningsvis kan sägas att en terrorkampanj åtminstone behöver tre faktorer för att komma till stånd: en historia av våld och orättvisor, villiga och kunniga entreprenörer som kan formulera, exploatera och omvandla något slag av frustration till handling hos en tillräckligt stor grupp individer, samt något slag av tändande gnista eller utlösande faktor.

En god förståelse för denna problematik innebär också att den politiska ledningen i ett land som riskerar att drabbas av en terrorkampanj har vissa möjligheter att förhindra detta på en strategisk nivå genom att arbeta proaktivt.

I de fall där det finns en historia av våld och orättvisor är det fullt möjligt att bemöta och hantera denna historia med hjälp av exempelvis offentliga utredningar, vitböcker, sanningskommissioner och en offentlig debatt där denna historia kan belysas ur olika synvinklar av de berörda parterna.

En insikt om de politiska entreprenörernas roll gör det möjligt att bemöta deras argument och problemformulering med demokratiska medel eller att de oskadliggörs straffrättsligt för det fall de gör sig skyldiga till brott. Den tändande gnistan kan antagligen undvikas i vissa fall genom omdömesgillt politiskt ledarskap, klara och klokt formulerade politiska strategier och dessutom god utbildning av exempelvis polis, där man konsekvent betonar rättssäkerhet, ett minimalt bruk av våld och repression, samt fullgod insyn och kontroll över statens repressiva verksamhet.

Den här texten publicerades ursprungligen i UI:s tidskrift Internationella Studier nr 2 2015.