Rapport från Qatar

Doha är huvudstad i Qatar, ett litet schejkdöme vid Persiska viken som varken svenskar eller engelsktalande brukar uttala på rätt sätt. Tonvikten, åtminstone när invånarna säger det ligger på första stavelsen – så måste det alltså heta.

I Qatar har man kommit på att man kan ta igen det försprång som västvärlden fick på medeltiden, då den arabiska forskningen och lärdomen stagnerade. Var det islams fel? Nej – inte mer än att allehanda konservativa dumheter nu kan skyllas på olika religioner. I det här fallet är boven snarare det faktum att araberna vägrade att tillägna sig boktryckarkonsten – och hamnade därmed ohjälpligt på efterkälken. 

Men i Qatar läser studenter numera kurser på världsnivå: kinesisk historia, statskunskap och andra discipliner. Man har bråttom att placera sig på kartan: här ska ju hållas fotbolls-VM, 2022, det är bara sju år dit. Därför är hela huvudstaden Doha en byggplats: arenor, hotell, palats, gallerior och nya motorvägar ska det bli av det som idag är ett bullrande kaos.

De gamla marknaderna ersätts av jättelika shoppinggallerior. En går i venetiansk stil, med ett vattendrag inomhus, konstgjord himmel med moln, butiker och restauranger som under sommarhettan håller en behaglig temperatur. Att spara på energi anses inte nödvändigt – landet har världens tredje största naturgasreserv.

Qatar är inte ett särskilt fritt land, det är lågt i tak, även om det religiösa trycket är mildare än i Saudiarabien eller Iran. Författare kan hamna i fängelse. Ändå är det säte för ett av världens främsta tv-bolag, al-Jazira; emiren som äger det har som outtalat villkor att själva Qatar förblir en vit fläck i dess rapportering. Qatarierna är privilegierade – de får mycket gratis och betalar ingen skatt. Det är naturgasen som är rikedomen; man delar världens största gasfält med Iran.

Emiratet hålls i gång med hjälp av gästarbetare, främst indier och bangladeshier, samt en del från Afrika söder om Sahara. Man ser till att hålla en viss balans, inte ta alla gästarbetare från en region utan splittra dem för att inte få några revolter. Här bor också araber från grannländerna. Qatarierna själva utgör bara cirka 15 procent i detta folkhav på ett par miljoner. De lever ett avskilt liv.

– Det är ett antal familjer – de lever så isolerat att man kan skilja ut dem på deras accenter - var och en har sin egen, säger till mig Mohammad Alahmari som har en tankesmedja med kontor i den nybyggda kulturbyn Katara, ett slags Skansen vid havet. Alahmari är faktiskt en politisk flykting från Saudiarabien, med qatariskt pass. Han säger att han har valt att stanna vid Persiska viken för att hans barn ska ha en chans att behålla sin arabiska. Annars var hans hustrus hemland, USA, förstås ett alternativ.

–  Men Qatar, säger han, är nu det friaste landet längs Persiska viken. Bäst för kvinnorna. På 1970- och 1980-talet hade Kuwait den rollen, men Kuwait blev korrumperat och har inget starkt ledarskap, säger han.

Emiren Tamim bin Hamid Al Thani i Qatar är däremot stark och har absolut makt. Strävar Qatar efter att bli centrum i regionen? Vill de utsträcka qatariskt medborgarskap till andra araber?

Alahmari tror inte det. Jag ställer frågan om de förtryckta gästarbetarna, men Alahmari rycker på axlarna. I de här trakterna fanns det gästarbetare också för tusen år sedan; indier och afrikaner kom hit, tjänade ihop pengar och byggde hus när de kom hem.

Men möjligen blir det en förändring nu när mänskliga rättigheter är ett hett ämne, säger han.

Den här texten publicerades ursprungligen i UI-bloggen 17 mars 2015.