Amerikanska presidentvalet och utrikespolitiken

Traditionellt tenderar utrikespolitiken att vara något av en inkörsport i amerikanska val där presidentkandidater måste vinna väljarnas förtroende och framstå som en kompetent överbefälhavare över de väpnade styrkorna. När detta tillgodosetts har amerikanska väljare en benägenhet att rikta fokus mot inrikespolitiska (ekonomiska) frågor. Under de senaste åren har det varit tydligt att de långdragna och kostsamma krigen i Irak och Afghanistan, på ett generellt plan, resulterat i en isolationistisk och krigstrött amerikansk hemmaopinion. Möjligtvis finns det emellertid i nuläget några tidiga signaler på att nationella säkerhetsfrågor kan få ökad betydelse i valet 2016. Naturligtvis är dessa signaler relaterade till världspolitikens utveckling de senaste åren som involverar alltifrån Islamiska statens (IS) härjningar, iranska kärnvapenförhandlingar och ryska aggressioner, till kinesiska maktambitioner. För många amerikaner känns världen kaotisk, instabil och farlig.

Republikaner lyfter fram utrikespolitiken
Argumenten hos den stora skaran av republikanska kandidater har mycket riktigt, i detta tidiga läge av primärvalen, i huvudsak inte handlat om ekonomiska eller samhälleliga frågor utan snarare om just utrikespolitiska realiteter. På den republikanska sidan försöker kandidaterna övertrumfa varandra när det gäller att attrahera väljare med hjälp av kraftfulla utrikespolitiska utspel. Detta med ändamålet att vara en kontrast till vad som anses vara president Obama och Vita husets ”tvekande engagemang” inom den internationella politiken. 

Kandidaternas utrikespolitiska utspel bör ses i ljuset av att flera opinionsundersökningar visar siffror som pekar på att skuggan från krigen i Irak och Afghanistan är under avtagande. Republikanerna ser med andra ord en öppning för att med ett mer kraftfullt positionerande försöka erövra den amerikanska utrikespolitiken. Bortsett från Rand Paul skulle samtliga republikanska kandidater i dagsläget exempelvis förkasta det iranska kärnvapenavtalet, mer kraftfullt bemöta rysk aggression, ge ökat stöd till Israel och försöka utrota Islamiska staten helt och hållet.

Clinton undviker utrikespolitiken
Mot denna bakgrund uppstår ju givetvis frågor om huruvida republikanerna överdimensionerar utrikespolitikens betydelse, eller om detta är tidiga signaler på att den kommer att ha en framträdande roll valet 2016? För demokraterna uppstår istället frågan om det är en politisk belastning att den självskrivna toppkandidaten Hillary Clinton är den enda kandidaten som innehaft en ministerpost? 

I det inledande skedet av primärvalen har Clintons kampanj undvikit utrikespolitiska frågor i stort liksom frågor relaterade till hennes tid som utrikesminister. Republikansk kritik försöker ta fasta på detta och ställer in siktet på hennes tid som New York- senator och utrikesminister i Obamas administration. En aspekt är att hon är den enda framträdande kandidaten som har haft något ansvar för alla tre stora Irakbeslut de senaste tolv åren. Det handlar bland annat om att hon som New York-senator stödde Bushadministrationens beslut att gå i krig 2003, hennes motstånd mot beslutet om truppförstärkningar 2007 i samma krig och, under tiden som utrikesminister, beslutet att dra tillbaka amerikanska trupper från Irak 2011. Till detta tillkommer bland annat även kritik mot Clintons stöd för Libyeninsatsen 2011, utrikesdepartementets agerande innan attacken mot det amerikanska konsulatet i Benghazi och Clintons e-posthantering under tiden som minister i Obamas administration. 

Uppskattningsvis 55 procent av de amerikanska väljarna har uppfattningen att Obama inte agerar tillräckligt kraftfullt när det gäller utrikespolitiken, något som delas av 9 av 10 republikanska väljare. Mot den bakgrunden finns det goda skäl för republikanska kandidater att försöka framstå som mer ”hökaktiga”, i syfte att mobilisera väljarna när det gäller vilka prioriteringar som bör gälla för den amerikanska utrikes och säkerhetspolitiken.

Många amerikaner emot aktivistisk utrikespolitik
Samtidigt finns det även skäl att ifrågasätta om missnöjet med Obama-administrationens avsaknad av en mer kraftfull utrikespolitik kan betyda republikanska fördelar i valet 2016. De relativt höga siffrorna när det gäller missnöjet med president Obamas utrikespolitik har inte ökat, utan har befunnit sig på ungefär samma siffror det senaste sju- åtta månaderna. Amerikaner är därutöver fortsatt försiktiga när det gäller amerikansk inblandning utomlands: 31 procent anser att USA gör för lite för att lösa världens problem. 

Med andra ord är således två tredjedelar av röstberättigade amerikaner motvilliga till att stödja en mer aktivistisk utrikespolitik. Några säkerhetspolitiska områden där republikanerna lägger in sina hårdaste stötar har också ett tämligen gediget allmänt stöd. Exempelvis är det en majoritet av amerikanerna positiva till det iranska kärnvapenavtalet och 63 procent är positivt inställda till starkare band med Kuba. Vidare anser 59 procent att kriget i Irak var ett misstag medan 55 procent är emot att sätta in marktrupper mot IS i Irak. Ingen republikansk kandidat har heller börjat tydliggöra någon strategi för hur dessa nationella säkerhetsproblem, som lyfts fram som allvarliga misstag av Obamaadministrationen, ska bemötas.

Även om det dröjer ett par månader innan genomsnittsamerikanen på allvar börjar intressera sig för valkampanjerna så torde dessa frågor ligga högt på kandidaternas agenda. Detta är något som underströks av både Wisconsin-guvernören Scott Walker och Florida-senatorn Marc Rubio när de för ett par dagar sedan riktade omfattande kritik mot president Obama och Clintons hantering av utrikespolitiken.

Republikaner behöver utrikespolitisk strategi
Om utrikes- och säkerhetspolitiken får genomslag i presidentvalet 2016 förefaller det nödvändigt för republikanerna att formulera en tydlig utrikespolitisk strategi och kunna ge tydligare svar på frågor som exempelvis hur IS ska bemötas utöver militära alternativ. För Hillary Clinton handlar det om att lyfta fram vad alla hennes resor som utrikesminister åstadkommit. Det gäller även att rida på vågen av, och tydliggöra nödvändigheten, av Obama-administrationens senaste utrikespolitiska åtgärder som exempevis upptinade diplomatiska relationer med Kuba och fördelar med det iranska kärnvapenavtalet. Detta kommer sannolikt utkrävas av en fortsatt relativt krigstrött amerikansk valmanskår.

Den här texten publicerades ursprungligen i UI-bloggen 2 september2015.