Efter kriget

Det har skrivits många skildringar av andra världskriget. Men när kriget tar slut gör böckernas berättelser ofta det också. Det gör däremot inte konflikterna, umbärandena, lidandet och hämnd­begäret.

Det är på segerdagen som Ian Burumas ”År noll – Historien om 1945” inleds. I kapitlen Extas, Hunger och Hämnd går han igenom den tidiga fredens stadier och hans berättelse om utvecklingen är drabbande och fylld av oväntade berättelser. Kanske får man för första gången  en känsla av hur fredens Europa faktiskt gestaltade sig. Och det är ingen vacker syn.

Ian Buruma är forskare i mänskliga rättigheter. Han har levt och verkat i både Europa och Asien och skrivit flera hyllade böcker, bland annat om mordet på den kontroversielle filmaren Theo van Gogh.

När han nu skrivit om andra världskrigets slut gör han det för sin pappa. S L Buruma läste juridik på universitetet i Utrecht. När han vägrade skriva på en lojalitetsed om att han inte skulle göra motstånd mot Tredje riket tvingades han gå under jorden och deporterades senare till arbetsläger i Tyskland där han tillbringade större delen av kriget. Det som förvånar Ian Buruma mest är det som hände när hans far kom hem igen. Hur livet föll tillbaka med den klassiskt hårdhänta nollningen på universitet, oavsett vad man varit med om under kriget. Ibland inte helt olikt det. Människor var desperata att återgå till tiden före, till det som varit ”normalt”.

Att berättelserna om krig ofta tar slut vid krigsslutet säger en del om hur vi ser på fred. Att jobbet är gjort. Enligt Ian Buruma var också ett viktigt skäl att skriva ”År noll ”att dagens ledare inte själva levt i krigstid.

Är vi naiva i vår syn på fred?
– Det kan ha något att göra med bristen på egen erfarenhet av krig. När man lyssnar på många nykonservativa förespråkare för militära interventioner av väst kan man tro att det är tillräckligt att avsätta en diktator, som i Irak eller Libyen. Sedan kan samhällena klara sig själva. Den mänskliga strävan efter frihet ska leda till demokrati helt av sig självt. Så är det naturligtvis sällan, konstaterar Ian Buruma och tillägger att USA:s historia är en bra illustration av hur svår vägen till en liberal demokrati är. På mejl och telefon från Amsterdam utvecklar han tankarna om fredens utmaningar.

Sett i ljuset av vad som hände efter andra världskriget, hur ser du på de konflikter som pågår i dag?
– Genomgående i ”År noll” är att alla militära interventioner, liksom diktaturer, får dramatiska konsekvenser. De skapar problem med politisk legitimitet, vilket i värsta fall kan det leda till inbördeskrig. Störtandet av Saddam Hussein, som var bra i sig, skapade ett maktvakuum vilket förvärrades av naiv amerikansk politik. Att avsätta Assad i Syrien är inte heller enkelt, men så fort en statsmakt är raserad, eller delvis raserad, är frågan vem som har auktoritet att ta över. Oftast resulterar det i våldsamheter. Det är inget argument mot militär intervention per se, men konsekvenserna måste tänkas igenom noga, och det har inte alltid varit fallet på senare år, konstaterar Buruma som tidigare kallat krigen i Afghanistan, Irak och Libyen för misstag. Han säger att han inte tror på att man kan lära av historien eftersom allt handlar om tolkningar, men att det ändå är viktigt att förstå historien för att förstå sin samtid.

Klassystemen krossas
Boken tar också upp hur både kriget i sig och freden på olika sätt bidrog till kvinnlig frigörelse. Kvinnor fick rösträtt i flera länder och tillträde till arbetsmarknaden vilket minskade beroendet av männen. Fredsforskare betonar i allt större utsträckning kvinnors viktiga roll både i fredsprocessen och i själva fredsförhandlingarna för att få till en hållbar fred.

En gemensam nämnare i krig är sociala omvälvningar, förklarar Ian Buruma. Det kan ske våldsamt, men också fredligt. Socialt kaos ändrar ofta på gamla klasskillnader. Före detta eliter förlorar sina privilegier, nya kommer fram genom motståndsrörelser, eller från svarta marknaden och kriminella rörelser som frodas i de kaotiska efterdyningarna av kriget.

I Storbritannien ville soldater från arbetarklassen och deras fruar som mobiliserats i krigsindustrin inte återgå till det gamla klassystemet. Det var därför Winston Churchills konservativa röstades bort sommaren 1945, trots den brittiska premiärministernas egen hjältestatus, konstaterar Ian Buruma som ser samma sorts förändring i rasrelationerna i USA. Svarta soldater som offrade lika mycket som sina vita kollegor var inte beredda att stå ut med de förtryckande förhållanden som rått före kriget.

– Jag tror inte att vi nödvändigtvis kommer att se samma sak i dagens konflikter. På många sätt hade kvinnor bättre status i sekulära diktaturer som Saddam Husseins än de har i många delar av Irak i dag. Revolutionär islamism, som vi ser med IS, är ett enormt bakslag för kvinnorna.

Det skapar ett dilemma för väst, hävdar han. Att fortsätta stödja sekulära diktatorer är inget moraliskt attraktivt alternativ. Att stödja uppror mot diktatorerna, särskilt när de leds av religiösa fanatiker, kan förvärra situationen. I Egypten var dilemmat akut. Kvinnors situation under president Muhammad Mursis och Muslimska brödraskapets ledning kan i själva verket ha blivit värre än under sekulära militära regimer, skriver Buruma, men det var inget godtagbart skäl att stödja en militärkupp mot en demokratiskt vald islamistisk regering.

– Jag tror inte att det finns någon enkel lösning på det här problemet. Militär intervention – mot talibanerna, Gaddafi, eller Saddam – grundad på kvinnors rättigheter eller demokrati, har inte rönt någon framgång och har skapat enormt lidande. Det första man måste fråga sig innan man använder våld av humanitära skäl, är om det är säkert att det kommer att göra saker och ting bättre, snarare än sämre. Inte alltid en enkel fråga. Men nobla motiv är ingen garanti för ansvarsfull politik.

Citerar Churchill
– Det finns förstås inget system som garanterar global fred, än mindre evig fred. Men Churchills devis att ”jaw-jaw is always better than to war-war” stämmer fortfarande.  På en del republikanska kandidater i det amerikanska presidentvalet låter det som att förhandla fram en kompromiss med fiender är en form av förräderi. Den attityden leder garanterat till ”war-war” även när det enkelt kan undvikas.

Det som förvånade honom mest i researchen för boken var graden av hämnd. Hämnden mot den tyska befolkningen i Tjeckoslovakien, kollaboratörer i ockuperade länder, kvinnor som hade förhållanden med fiendesoldater, eller fascisterna i Italien och Grekland.

– Min slutsats är att kollektiv hämnd sällan kommer spontant. Visst, det finns fall av hämnd mot personliga fiender. Men i ett större sammanhang är hämnd nästan alltid iscensatt och manipulerad av politiska skäl. Jag tror inte på spontan ilska hos vanligt folk. Det är propaganda som sprids för att frånta de ledare som anstiftar våldet ansvar.

Ett exempel är enligt honom att många av de vilda utrensningar som skedde av nazistkollaboratörer i Frankrike var initierade av Kommunistpartiet som ett sätt att bli av med klassfiender.

 Den viktigaste orsaken till att det däremot var i ytterst liten utsträckning som judar tog hämnd mot tyskarna (fallet med Abba Kovner som ville förgifta vattnet i tyska städer var väldigt ovanligt), anser han är att det helt enkelt inte hade stöd hos ledarna.

Den här texten publicerades ursprungligen i UI:s tidskrift Internationella Studier nr 3 2015.