Ett steg fram, två tillbaka

Under 1900-talet har kvinnor i Kina i omgångar fått rätt till utbildning och hälsovård, till att kunna välja make och arbete, rätt att förfoga över egen inkomst samt en rimlig säkerhet. Men priset för de grundläggande rättigheterna har i många fall varit högt.

Sett i det långa perspektivet har mycket hänt. De USA-inspirerade giftermålslagarna från 1930-talet och från 1950 förbjöd månggifte och föräldrars inblandning i sina barns äktenskap. Lagen från 1980 förbjöd barnen att lägga sig i sina föräldrars omgifte när de blivit ensamma på äldre dagar.

I dag gäller debatten i stället samkönade äktenskap och rätten att slippa gifta sig. Pressen när det gäller det sistnämnda är hård. Som en nödlösning har till exempel en del homosexuella känt sig tvungna att ingå ett formellt äktenskap, det brukar kallas ”kollektivt äktenskap” eftersom de egentligen lever ihop med sin självvalda partner.  

Män i majoritet
Trots framsteg har kvinnorna också varit förlorare. Från den misslyckade kampanjen 1950­–1952 när kvinnor tilläts söka skilsmässa, vilken ledde till att 70 000–80 000 kvinnor dödats redan i slutet av 1951, till dagens Kina där kvinnor åter blivit de stora förlorarna vid skilsmässa. Bostaden går i regel till mannen även om kvinnan och hennes föräldrar betalat en stor del av den. Även om kvinnans namn står på bostadskontraktet kommer mannens  först och då gäller det i domstolen. Mannen och hans släkt gör också  ofta allt för att få den blivande bruden att inte skriva under. Skiljer han sig, lyder resonemanget, måste han ha en egen bostad för att kunna få en ny hustru. Hon behöver bara få en ny man.

Männen i Kina är fler än kvinnorna. Eftersom söner står för tryggheten på ålderdomen och en majoritet av befolkningen inte har pensioner alls, eller bara i nivå med existensminimum, väljer man gärna en pojke om man bara får ha ett barn. Som ett resultat av ettbarnspolitiken från 1979 räknar man med att det finns 30 miljoner fler män än kvinnor i giftasvuxen ålder. Även om den politiken ändras nu och länge har varit modifierad för minoritetsfolk och folk på landet, kommer det fortfarande 2050 att finnas 120 män på 100 kvinnor i åldersgruppen 40–49 år enligt FN:s beräkningar.

Fenomen som ansågs tillhöra det gamla Kina har återuppstått. Förr var könsproportionerna skeva på grund av preferensen för söner och på grund av vanan att binda flickors fötter som ledde till att en tiondel av de unga flickorna avled av blodförgiftning.  Män på samhällets topp kunde ha flera kvinnor, medan den fattigaste fjärdedelen blev utan, då som nu. Det har lett till att kvinnor åter har blivit handelsvaror, kidnappats, sålts och tvingats in i äktenskap av organiserade ligor. Som ett sätt att få ner priset annonserade till exempel en firma i Kunming i tidningen Yunnan Wang den 9 maj 2012 att den ville ”grupp-köpa” vietnamesiska brudar.

Mellan 2009 och 2012 fanns det upp till 36 000 rapporterade fall av kidnappade kvinnor och barn. Enligt polisen klaras bara 3-5 procent av fallen upp.  Det har till och med förekommit att kvinnor mördats för att sedan säljas som ”spökbrudar” till redan avlidna ungkarlar, för att de ska få en familj i nästa liv.

Prostitution som skatteintäkt
I början av 1950-talet arbetade Kina hårt för att utrota det gamla samhällets avarter, däribland prostitutionen. Men den politiken vände under 1990-talet. Kina har i dag flest prostituerade i världen, 10 miljoner med 300 000 enbart i Peking. I stället för att stänga bordeller har lokala myndigheter börjat reglera dem. När till exempel staden Shenyang, i nordöstra Kinas rostbälte, avskedade 10 000-tals arbetare från de statliga industrierna i slutet av 1990-talet legaliserade man i stället prostitutionen och införde en skatt på 30 procent på de omkring 5 000 etablissemangen inom sexindustrin. Den politiken var så lönsam att även andra städer började ta efter. 

Rostbältet i nordöstra Kina drabbades värst då den statliga industrin omstrukturerades. Av de 40–60 miljoner som blev arbetslösa 1993–2003 utgjorde kvinnor 60 procent av de avskedade trots att de bara stod för 40 procent av de anställda. Kvinnor kunde då pensioneras från 45 år och män från 50 med minimal ersättning. Det utlöste bland annat en illegal migrationsström på 10 000-tals människor från nordöstra Kinas städer till Frankrike i slutet av 1990-talet. Den dominerades av kvinnor från medelklassen som var i 40-årsåldern och varav 80 procent var frånskilda. En grupp som i Kina var socialt diskriminerad och ansågs för gammal för arbetsmarknaden.

Folkräkningen 2010 avslöjade att kvinnor utgjorde 45 procent av arbetskraften, men endast 25 procent hade arbeten som innebar något slags ansvar.

Jobbskapande i otakt
Sett i ett långt perspektiv kan man urskilja en långsam, bred förbättring. Ibland bromsar utvecklingen in, stannar helt eller går bakåt som nu, men sedan fortsätter den igen.    

1993 upphörde staten med att tilldela alla stadsbor som slutade skolan ett jobb. Samtidigt skärptes kraven på ekonomisk effektivitet på ledare för statliga företag, som stod för de flesta officiella jobben. Eftersom alla sociala förmåner vid barnafödande bekostades av det enskilda statliga företaget, undvek man att anställa kvinnor. Samma sak hände under mitten av 1950-talet. Då som nu kom kampanjer mot detta från en del av staten och partiets kvinnoorganisation. Efter ett par år började man anse att det ekonomiska ansvaret för välfärden borde ligga högre upp. Fortfarande gick dock endast 12 procent av statsbudgeten till välfärd 2013.

På liknande sätt var det inom den högre utbildningen. Fram till slutet av 1990-talet fanns en rimlig balans mellan dem som fick högre utbildning och de nya jobb som skapades. De fick ett jobb även om de bästa jobben på de bästa platserna först gick till män trots protester från kvinnoorganisationerna. När man därefter satsade stort på högre utbildning kom jobbskapandet i otakt. Plötsligt fanns det sex gånger fler högutbildade än motsvarande nya jobb och de som anställdes var främst män. Det ledde till protester men också till att kvinnor försökte bli anställda av utländska företag, emigrerade eller startade egna verksamheter. Om det gick bra anställde man fler kvinnor i samma ålder, som ett sätt att undvika hierarki både när det gällde ålder och kön. 

Är då kvinnorna generellt utvecklingens förlorare? Svaret är både ja och nej.

Sett i ett 100-årsperspektiv har kvinnor i städerna, där det finns fler skolor och bättre utbyggd välfärd, varit de stora vinnarna. Där precis som i väst börjar kvinnor dominera vid universiteten. Men jämfört med männen har de heltidsarbetande kvinnorna i staden halkat efter i löneutvecklingen, från att kvinnors löner motsvarade 78 procent av männens  1990 till 67 procent 2010. På landet har det varit ännu värre.

Av de 290 miljoner människor från den kinesiska landsbygden som fått arbete i städerna den senaste 30-årsperioden är hälften kvinnor. De fick slita hårt för mini milöner som oftast var en tredjedel av en stadsbos lön för samma jobb. I dag har bristen på arbetskraft snabbt drivit upp lönerna i takt med att de enkla sammansättningsjobben på 1980-talet har ersatts av mer komplicerat arbete. Jämfört med jordbruket har lönerna varit minst dubbelt så höga. De unga kvinnor som kommit till fabrikerna vid Kinas guldkust i sydöst och till städernas utkanter har det senaste årtiondet kunnat se sig som gynnade av utvecklingen.

De kvinnor som förlorat på utvecklingen i städerna är de som arbetar i den stora, informella sektorn till låga löner utan något som helst socialt skyddsnät. Bland dem finns de som förlorade sina statliga jobb under 1990-talet. I den informella sektorn beräknas 80 procent vara lågutbildade, äldre kvinnor.

Men medan en ensam kvinna i staden kan göra goda vårrullar, rulla fram en liten kärra till en busshållplats innan lokalpolisen börjat sitt arbetspass och tjäna en märkbar summa att lägga i madrassen, är de stora förlorarna de äldre kvinnorna som blivit kvar på landet. Där arbetar de nu i högre grad i jordbruket än män och många ensamma kvinnor har fått ansvar för de över 63 miljoner kvarlämnade barnbarnen. 

Om både mannen och barnen åkt till städerna och inte skickar hem pengar blir det svårt. Det förklarar också ökningen av självmord bland dem. Den patriarkala, konfucianska kulturen brukar användas som förklaring till att kvinnor begår dubbelt så många självmord som män. Enligt en rapport från Världsbanken stod Kinas kvinnor för 56 procent av alla självmord bland världens kvinnor 2002, även om de bara utgjorde 20 procent av världens kvinnliga befolkning.

Från tiden under Mao Zedong, med dess knapphet och hemska svält då fler kvinnor än män dog, till kulturrevolutionens grymheter och anarki är det ett stort språng till dagens moderna Kina. Men Kinas ledare Xi Jinping har i sin senaste politik kraftigt begränsat utrymmet för det civila samhällets organisationer, däribland den mängd kvinnoorganisationer som snabbt växte upp efter 1995 då världskvinnokonferensen hölls i Peking.

Försämrade villkor
I det hårdnande politiska klimatet kan kvinnor som delar ut pamfletter mot sexuellt ofredande på bussar och tåg bli arresterade och sättas i arrest i fem veckor. Det skedde inför firandet av internationella kvinnodagen i mars i år. Sett till dagens politik och debatten i officiella medier och på internet verkar villkoren för kvinnor i Kina ha försämrats samtidigt som kvinnor trängts bort från arbetsmarknaden.

Många hoppas att den nuvarande åtstramningen riktad mot civilsamhällets organisationer bara är ett tillfälligt bakslag. De hoppas att de kinesiska kvinnorna återigen följer det gamla uttrycket: ”Folket är som sädesaxen, när det kommer en vind böjer det sig och när vinden är förbi reser det sig igen.”

Den här texten publicerades ursprungligen i UI:s tidskrift Internationella Studier nr 3 2015.