Sri Lanka: Fred utan avtal

Jag var en av de forskare som argumenterade att ingen sida skulle kunna vinna kriget i Sri Lanka. Det skulle krävas en förhandlingslösning mellan Tamilska Eelams befrielsetigrar och landets regering. Även om de så kallade Tamilska Tigrarna bara hade en tiondel av regeringens militärstyrka var de välorganiserade och övertygade i sin kamp för självstyre för landets tamilska minoritet. Sedan 1970-talet hade de utvecklats från ett gäng ungdomar som tog till våld mot orättvisor till en av världens mest effektiva gerillagrupper. De var pionjärer på självmordsattacker och kontrollerade en ansenlig del av Sri Lanka där de börjat bygga upp den tamilska egna stat som de krigade för. I tre årtionden hade Sri Lankas armé misslyckats med att kuva dem. 

Men vi hade fel. Det blev inte en förhandlingslösning. Det blev en militär seger som fick slut på kriget. Mellan 2007 och 2009 kunde vi se hur regeringsstyrkorna ryckte fram och bit för bit tog kontroll över LTTE:s  område. Vi följde hur människor som levt under gerillan trängdes ihop på en allt mindre yta på öns nordöstra kust. Slutstriderna blev mycket blodiga. 2008 var konflikten i Sri Lanka en av världens allra dödligaste. Mitt i blodet och lidandet vidhöll LTTE att de slogs för tamilska rättigheter och frihet mot en repressiv lankesisk stat. De lankesiska styrkorna å sin sida beskrev sin offensiv som världens största fritagningsaktion, där hundratusentals tamiler som hölls av terrorister skulle räddas. Men i handling blev det mer än tydligt att det inte alls var i första hand tamilska barn, kvinnor och män som de två antagonisterna brydde sig om, utan seger. Tigrarna hindrade civila att lämna området för att kunna använda dem som mänskliga sköldar och tvångsrekryter. Regeringsstyrkorna bombade urskiljningslöst civila mål i sina ansträngningar att förgöra gerillan. När de i maj 2009 kunde visa upp LTTE-ledaren Velupillai Prabhakarans döda kropp och förklara kriget vunnet hade tiotusentals människor – de flesta civila – dött och än fler sårats och tvingats på flykt.   

Välbehövlig paus
Att kriget fick sitt slut genom att ena sidan segrade, snarare än genom fredsförhandlingar, hade flera orsaker. En viktig bakgrund är ett tidigare havererat fredsförsök. År 2002 lyckades norska medlare få LTTE och regeringen till förhandlingsbordet och ett avtal om vapenvila skrevs på. Det långa kriget hade kostat på för båda sidor. Landets sviktande ekonomi manade regeringssidan till fredsförsök, medan den internationella kampen mot terrorismen satte press på LTTE. Sett i backspegeln kanske man kan se det som att båda parter behövde ett andrum i krigsansträngningarna och att fredsprocessen gav en välbehövlig paus för att gruppera om, upprusta och sedan fortsätta striderna. Men då, 2002, när fredsprocessen inleddes, rådde fredseufori både bland Sri Lankas befolkning och internationella aktörer (inklusive oss forskare). Tusentals militära vägspärrar som hindrat resor inom landet var plötsligt borttagna, människor kunde röra sig fritt, också in och ut ur gerillakontrollerat område, rädslan för självmordsbomber, godtyckliga gripanden och bomber avtog och det grodde ett hopp hos tamilerna om att faktiskt få ett visst mått av självstyre.

Men fredsförhandlingarna kom inte långt. Avtalet om vapenvila förblev fredsprocessens största framgång. Parterna möttes på hotellanläggningar i Asien och Europa, men kom inte mycket längre än till överläggningar om humanitära frågor och viss vänskaplighet mellan chefsförhandlarna. Hur huvudproblemet – LTTE:s krav på en självständig tamilsk stat och regeringssidans absoluta övertygelse att staten Sri Lanka inte kan delas – skulle lösas kom man inte mycket närmare än ett uttalande på en presskonferens om att man skulle titta på det där med federalism.

De andras fel
När det sedan började gå utför med fredsprocessen framstod det som att det framför allt var gerillans fel. Det var den som meddelade att den avstod från ytterligare förhandlingsmöten, bara ett drygt år efter fredsprocessens början, och det var den som ansågs ligga bakom de flesta brotten mot vapenvilan och, från 2005, det eskalerande våldet i de tamilska områdena. Från LTTE:s perspektiv var emellertid orsaken till fredsprocessens kollaps att regeringssidan och internationella aktörer misslyckats med att förbättra situationen för tamilerna och uteslutit gerillan från viktiga möten med biståndsgivare.

Både LTTE:s vägran att fortsätta komma till förhandlingsbordet och den globala kampen mot terrorismen kunde därefter utnyttjas av regeringssidan för att få internationellt stöd för en militär strategi, nu när man försökt men misslyckats med att få till ett fredsavtal. Även om det höjdes röster om brott mot mänskliga rättigheter under den blodiga offensiven var det ingen som ville eller förmådde stoppa striderna. Att Sri Lanka knutit närmare relationer till makter i Asien – inte minst Kina – hade dessutom gjort landet mindre beroende av USA och Europa och möjliggjort stöd till både krig och utveckling utan besvärliga frågor. 

En annan avgörande faktor var att de annars så sammanhållna Tamilska Tigrarna splittrades 2004 när en högt uppsatt ledare från östra delen av ön bröt sig loss. Karuna, som han kallades, hänvisade till missnöjet med att LTTE styrdes av ledare från norra Sri Lanka, men främst rekryterade kvinnor, män och barn från öster för att föra kriget. Att Karuna och ett antal av hans underordnade i stället gick över till regeringssidan bidrog med både kunskap och styrka som gjorde det möjligt för regeringen att ta över gerillaområdena i öster och därmed närma sig segern.  

Det var en märklig känsla att vara i Sri Lanka strax efter krigsslutet 2009. Hela landet var tapetserat med banderoller och skyltar som hyllade soldaterna, president Mahinda Rajapaksa och militärledningen. Lankesiska flaggor vajade, segern firades och människor som varit rädda för självmordsbombare njöt av att slippa skräcken för LTTE. Men samtidigt, i skuggan av fredsglädjen och festandet, fanns den enorma sorgen hos alla de som förlorat sina anhöriga, sin ledare och drömmen om tamilskt självstyre. Kriget var alltså slut, men inte konflikten. Vad skulle det bli för fred när vinnarsidan gladdes och förlorarna osynliggjordes? När parterna inte tvingats kompromissa vid förhandlingsbordet utan den ena sidan eliminerats?

Vinnaren skriver historien
I segerruset fanns knappast maktdelning på agendan. Den dominerande berättelsen var att terrorismen nu var besegrad, tamilerna befriade och att inga fler problem återstod. Tamilerna kände sig på flera håll i landet tvingade att flagga och delta i firandet och presidenten gjorde ett uttalande där han manade alla att sluta tänka i etniska termer och istället identifiera sig som lankeser. Men att LTTE var militärt besegrat betydde inte att den tamilska nationalismen, känslan av diskriminering och drömmen om självstyre försvunnit. Det var bara utrymmet att uttrycka den som begränsats ytterligare. I efterkrigs-Sri Lanka byggde freden inte på att tamilernas missnöje med landets centraliserade styre minskat, utan på strikt militär kontroll. I stället för att nedrusta och minska armén permanentades den militära närvaron i de tamilska delarna av landet. I stället för att diskutera en politisk lösning som också minoriteterna kunde vara nöjda med underblåste den nya regeringen den singalesiska nationalism och dominans som en gång triggat tamilernas uppror. I stället för att söka sanningen om de kränkningar som skett under kriget och ställa dem som begått krigsbrott inför rätta tystades offren och minnesstunder förbjöds. I stället för att öka det demokratiska utrymmet efter kriget attackerades aktivister och journalister och presidenten utvidgade sin egen makt.

Den skeva maktbalans som gjort det möjligt för regeringssidan att till slut vinna kriget bidrog alltså till en ovilja att hantera och lösa de underliggande konflikterna i samhället. Dock skulle det visa dig, några år efter krigsslutet, att president Rajapaksa i sin maktfullkomlighet missbedömt sin popularitet och styrka. Hans nepotistiska och korrupta styre, de gigantiska penningslukande men tveksamt användbara utvecklingsprojekten och inskränkningarna av demokratin gjorde honom till slut impopulär inte bara bland tamilerna utan också bland stora delar av den singalesiska majoritetsbefolkningen. Trots att Rajapaksa tidigare kunnat vinna val efter val som den store ledare som besegrat LTTE förlorade han i januari i år presidentmakten, för att sedan i augusti misslyckas med att göra politisk comeback i parlamentsvalet.

Konfliktfylld fred
Hur den nyvalda regeringen kommer att hantera Sri Lankas konfliktfyllda fred återstår att se. Här ska tamilernas krav på självstyre, avmilitarisering och rättvisa balanseras mot singalesnationalisters ovilja att gå minoriteterna till mötes. Medan demokratiska reformer och krafttag mot korruptionen har ett brett stöd hos befolkningen är frågor kring den olösta etniska konflikten och hantering av krigsbrotten betydligt mer laddade.     

Sri Lanka är bara ett av flera exempel globalt på den svängning som skett på senare år från att fred nås genom förhandlingar och fredsavtal till att militära strategier premieras. Sri Lanka blev efter krigsslutet något av en förebild och representanter från ett antal stater som själva kämpar med väpnade minoritetsuppror vände sig just dit för att studera hur man bäst bekämpar terrorism med vapenmakt. Men som fredsforskare är det lätt att se att från fallet Sri Lanka bör man inte i första hand dra lärdomar om militär strategi. I stället bör man lära sig att även om det är möjligt att nå seger militärt, löser man inte konflikter med vapenmakt. Det är en längre och snårigare process, som fortfarande återstår.

Den här texten publicerades ursprungligen i UI:s tidskrift Internationella Studier nr 3 2015.