Morot och piska

Terrorgrupper och våldsjakande extremiströrelser är beroende av tre faktorer för att fungera. Det krävs tillgång till resurser som pengar, vapen och kommunikationsteknik för att upprätthålla samband inom rörelsen och kommunicera budskap till omvärlden. De är också beroende av sympatisörer som kan stötta rörelsens ideologi på olika sätt, ofta med fredliga och demokratiska medel. Dessutom krävs medlemmar och ett lämpligt rekryteringsunderlag för att rörelsen ska överleva på sikt.

Rekryteringsprocessen och urvalet varierar från rörelse till rörelse, olika tekniker och argument används för att locka till sig nya medlemmar och sympatisörer. Processen styrs av en rad faktorer, bland annat ideologiska överväganden och tillgången till tekniska hjälpmedel. I vissa fall används skilda processer och urval av rörelser inom samma ideologiska sfär.

En intressant illustration utgörs av de olika rekryteringstekniker som länge använts av amerikanska högerextrema grupper i allmänhet och så kallade skinnskallegrupperingar i synnerhet. Som regel använder de sig av en rekryteringsprocess som är lokalt förankrad och anpassad efter lokala förhållanden.

Enkla metoder
Medlen för att finna nya medlemmar och sympatisörer är enkla. Man sätter i system att låta aktivister dela ut flygblad och klistermärken på högstadieskolor, vissa gymnasier och rockklubbar. Valet av skolor och klubbar har gjorts efter en noggrann analys av underlaget av potentiella rekryter. Det utdelade materialet innehåller i första hand någon typ av kontaktuppgifter (ett telefonnummer eller en adress) som nyfikna kan använda sig av för att komma i kontakt med rörelsen. Man använder sig också av informella nätverk som kan identifiera specifika individer som anses vara mottagliga och lämpliga för ett rekryteringsförsök.

Den argumentation och propaganda som används för att övertyga potentiella rekryter utgår som regel från föreställningen att den vita rasen är utsatt för hot. För det första hotas den vita rasen som sådan. I skolmiljön kan hotet utgöras av det ökande antalet elever av annan etnisk härkomst. För det andra hotas de traditionella föreställningarna om genus, exempelvis i de fall där kvinnor accepteras i typiskt manliga yrken. För det tredje hotas traditionella uppfattningar om heterosexualitet genom en alltmer liberal syn på homosexualitet. För det fjärde hotas den vita rasen och rörelsens sympatisörer på ett ekonomiskt plan; allt fler arbetstillfällen inom industrin rationaliseras bort, i vissa fall flyttas hela industrier till låglöneländer. Sammantaget innebär detta att konkurrensen om de kvarvarande arbetstillfällena ökar och att det blir allt svårare för folk att försörja sig. I förlängningen innebär det att andra raser gynnas på den vita rasens bekostnad. Den centrala argumentationen för dessa rörelser utgår med andra ord från en rädsla för förändringar av samhället som kommer att missgynna den egna gruppen.  

Dessa grupper använder sig inte enbart av enkla och traditionella rekryteringstekniker, de är sedan länge även aktiva på nätet. Inom den amerikanska högerextrema traditionen finns en föreställning om så kallade ”fredade zoner”, skyddade från omvärldens blickar och nyfikenhet. Här kan den politiska indoktrineringen och debatten äga rum ostört i form av dagligt umgänge, samtal och studiegrupper.

Zoner utgörs i sin mest enkla form av hemmet men kan också skapas i samband med arrangemang av musikkonserter och ”konferenser” där medlemmar och sympatisörer kan mötas ostört i större antal för att festa, umgås och diskutera ideologi. Vissa grupper, som exempelvis Volksfront, har haft som uttalad ambition att skapa stora permanenta frizoner genom att köpa mark i avskilda delar av USA.  Dessa grupper använder sig inte enbart av fredade zoner som är fysiska, utan även av internet och cyberrymden på ett liknande sätt. Man skapar systematiskt virtuella frizoner. De fungerar som rekryteringsplattformar, diskussionsforum och som samlingspunkter för rörelser, grupper och sympatisörer som kan vara vitt geografiskt åtskilda. De virtuella frizonerna spelar även en viktig roll för finansiering genom försäljning av litteratur, T-tröjor och emblem.  Vissa virtuella frizoner är öppna för alla, andra  bara för betrodda medlemmar.

En annan intressant illustration av fenomenet utgörs av rekryteringen till jihadistiska grupper. I vissa fall använder de sig av virtuella frizoner på ett mycket sofistikerat sätt, i andra fall baseras rekryteringen i första hand på personliga trauman och familjeband.

Känsla av isolering
Islamiska Staten (IS) är känd för att på ett ytterst sofistikerat sätt använda sig av virtuella frizoner för att nå ut till potentiella rekryter. En nyligen publicerad studie om kvinnor som ansluter sig till IS visar att rörelsen i första hand använder en argumentation som bygger på så kallade push- och pull-faktorer, argument som stöter bort individen från västvärlden och drar in den i den jihadistiska sfären. Viktiga push-faktorer skapas genom att bygga upp en känsla hos individen av att vara socialt och kulturellt isolerad från västvärlden. Detta kan ske genom att man försöker visa att muslimska kvinnor inte är välkomna, något som anses manifesteras i slöjdebatten, och genom att konsekvent betona att muslimer demoniseras i den västerländska debatten. Känslan av utanförskap och alienering förstärks ytterligare genom argument om att den muslimska världen är hotad av olika fiender. Vidare hävdas genomgående att muslimer förföljs och utsätts för enorma lidanden i bland annat Kashmir, Tjetjenien och Syrien och att den icke-muslimska omvärlden förhåller sig kallsinnig till detta och blundar för de orättvisor och det lidande som muslimer utsätts för. Detta skapar en frustration och ilska som kan exploateras av de jihadistiska rekryterarna.

Positivt laddade argument
Pull-faktorerna används för att presentera en lösning på den frustration och alienation som individen upplever i västvärlden. Med hjälp av olika positivt laddade argument visar rekryterarna att det föreligger en religiös plikt att delta i arbetet med att skapa ett kalifat och att denna väg är öppen för de sanna och rättrogna, oavsett kön. Individen ges en plats i ett sammanhang – i ett systerskap - uppbyggt av jämlikar. Dessutom betonas det äventyrliga och romantiska i att ta sig till Islamiska Staten. De kvinnor som tar sig till IS-kontrollerat territorium förväntas så snabbt som möjligt ingå äktenskap med en jihadist, bilda familj och på så sätt fullgöra sin skyldighet genom att lägga grunden för nästa generation av jihadister. Risken för att mannen dödas framhålls som något positivt. Att vara en martyrs änka ger status och en plats i paradiset. Dessa kvinnor förväntas inte delta aktivt i väpnade aktioner. Rollen som maka och mor är det som är viktigast. Det finns dock ett visst utrymme för dessa kvinnor att arbeta, i första hand inom skolväsendet (utbildning av barn) eller inom sjukvården (vård av kvinnliga patienter). Utöver detta kan kvinnorna även arbeta som rekryterare av andra kvinnor, till exempel genom att skriva inlägg i sociala medier med ovan nämnda push- och pull-faktorer.

Det finns en rad exempel på terrorgrupper där kvinnor har tillåtits att delta aktivt i väpnade aktioner, exempelvis irländska IRA, tyska RAF och baskiska ETA. Ett samtida exempel på detta utgörs av en tjetjensk samling av kvinnor som vanligtvis går under benämningen ”De svarta änkorna”. Dessa kvinnor har sedan sekelskiftet bland annat genomfört ett stort antal självmordsattacker mot olika ryska mål. Studier av dessa kvinnor har  inte visat på att de skulle ha några allvarliga psykiska sjukdomar eller personlighetsstörningar. Man har inte heller kunnat finna några bevis eller tecken på att de har drogats, hjärntvättats eller att andra personer tvingat dem att genomföra attackerna. Däremot har samtliga kvinnor varit utsatta för mycket extrema trauman. I många fall har de personligen bevittnat hur nära anhöriga har dödats av de ryska säkerhetsstyrkorna. I ett fåtal fall har de upplevt hur nära anhöriga förts bort av de ryska styrkorna för att sedan försvinna spårlöst, med stor sannolikhet mördade.

I så gott som samtliga kända fall tycks kvinnorna ha varit ytterst hängivna och välmotiverade personer som genomförde attackerna utifrån egna och mycket medvetna val.

Den tjetjenska separatiströrelsen var inledningsvis tämligen sekulär till sin karaktär. De ryska ansträngningarna att kuva tjetjenerna var brutala och urskillningslösa. Detta brutaliserade de tjetjenska separatisterna och tvingade dem att söka stöd där det gick att uppbringa, i detta fall hos jihadistiska grupperingar. Det kom i sin tur att influera tjetjenerna såväl ideologiskt som strategiskt; olika former av terrorism blev en accepterad del i kampen mot Ryssland.

De svarta änkorna använder sig av en teknik där man blandar lokala traditioner och föreställningar om hämnd och upprättelse med jihadistisk ideologi. I den absoluta majoriteten av kända fall tycks kvinnorna utöver de tjetjenska värderingarna även ha omfamnat de jihadistiska tankarna om martyrskap. Blandningen av lokala traditioner och jihadistisk ideologi har sedan använts som argument för att rättfärdiga terrorhandlingar. Attackerna fyller tre funktioner; de används för att utkräva hämnd, som ett led i kampen för självständighet och som en metod för att uppnå martyrskap och på så sätt garanteras en plats i paradiset.

Nätverk nödvändigt
Utöver att lida av personliga trauman tycks många av kvinnorna ha haft tillgång till ett nätverk som har förmåga och vilja att använda sig av våld och terrorhandlingar. Att ha förlorat nära och kära är i sig inte tillräckligt för att få en person till att genomföra en självmordsattack eller någon annan form av terrordåd. Det tycks krävas tillgång till ett nätverk som har kunskap och tekniska resurser för att genomföra ett attentat. Som regel är dessa nätverk familjebaserade och den egentliga rekryteringsprocessen genomförs av släktingar. Familjemedlemmar och släktingar har även funnits med i samband med att en attack genomförs. Ofta har kvinnan eskorterats till målet av en äldre kvinnlig släkting eller en man som tillhör samma familj, in i det sista upprätthålls de tjetjenska traditionerna. Trots att kvinnan är beredd att genomföra en självmordsattack anses det moraliskt förkastligt att ta sig till målet utan ett förkläde.

Den här texten publicerades ursprungligen i UI:s tidskrift Internationella Studier nr 3 2015.