Afghanistan på väg mot en osäker framtid

Det mytomspunna och krigshärjade Afghanistan har glidit in i svensk medieskugga på senare år. Mycket kan säkert förklaras med det internationella trupptillbakadragandet 2014. Med dagens medielogik får inte landet längre samma uppmärksamhet, vare sig politiskt eller medialt, som när Försvarsmakten hade över 600 svenska soldater stationerade i området.

Till detta kan man lägga den allt mer komplicerade miljön för journalister där mordet på Sveriges radios Asienkorrespondent Nils Horner för två år sedan utgjorde ett av flera allvarliga angrepp mot yttrandefriheten. Allt fler utländska medier tvekar nu att följa utvecklingen på plats. Samtidigt har Syrien och Ukraina seglat upp som nya konflikthärdar med stor påverkan på Sveriges säkerhets- och migrationspolitik.

Men det numera svala intresset för Afghanistan är allt annat än befogat och det gigantiska fredsprojektet är långt ifrån avslutat. De ambitiösa planer som genom åren smitts för landet i framför allt Washington, men också i olika europeiska huvudstäder, har inte fullföljts som det var tänkt. Trots miljardinvesteringar i allt från armén till byskolor menar bedömare tvärtom att landet är fortsatt sårbart och på väg mot en oklar framtid. Regeringen i Kabul står inför allvarliga utmaningar på flera fronter och dess skiftande förmåga att hantera problemen påverkar även omvärlden. Sverige märker av det i form av ökade flyktingströmmar av unga afghaner.

Talibanerna vinner terräng
Neddragningen av den internationella Natostyrkan var inte en följd av att det blivit avsevärt lugnare i landet utan snarare en konsekvens av amerikansk inrikespolitik och allmän krigströtthet i Washington. Den väpnade konflikten pågår fortfarande men nu i första hand mellan afghanska regeringsstyrkor och olika talibangrupperingar. Striderna är hårda. År 2015 dödades drygt 16 000 soldater och poliser – en ökning med 28 procent från året innan. Frågan om vilka områden som regeringen har förlorat kontroll över förändras över tid och är ofta föremål för dispyt mellan de stridande parterna.

Men det finns beräkningar som visar att regeringen ska ha förlorat kontrollen över 10 procent av territoriet till talibanerna och det pågår sedan en längre tid väpnad strid om ytterligare 20 procent av landet. Så illa har det inte varit sedan konflikten startade 2001. 

IS/Daesh har etablerat sig
Som om inte regeringstrupperna redan har fullt upp med talibanstrider så har även terrorgruppen IS/Daesh tillkommit som en visserligen svag men ändå påtagligt närvarande fiende i framför allt Ghazni-provinsen samt i Nangarhar-provinsen vid gränsen till Pakistan. Daesh militära förmåga är begränsad men att terrorgruppen överhuvudtaget lyckats få fäste i landet ses som en kännbar prestigeförlust för makthavarna i Kabul.

Allt fler civila dödas
När FN-organet UNAMA presenterade sin sammanställning över antalet omkomna civilpersoner för året 2015 var det ingen större överraskning att siffrorna skulle visa på ett nytt rekord. UNAMA konstaterar att 7457 skadades och 3545 civila dödades under 2015, en ökning med 15 procent från året innan. Talibanerna anses ligga bakom flertalet av dödsfallen. Det höga antalet bottnar i en förändrad stridstaktik där civila miljöer blivit alltmer mål för attacker.

Krigsekonomin har imploderat
Den internationella Natostyrkans närvaro med uppemot 130 000 soldater åren 2001–2014 medförde i sin tur tiotusentals värdefulla arbetstillfällen för lokalbefolkningen. Krigsmiljarderna flödade in och ”dopade” den afghanska ekonomin till en råstyrka som samtidigt skulle visa sig sårbar. De senaste årens neddragning av internationell militär har därför gett den afghanska krigsekonomin en rejäl knäck vilket medfört ökad arbetslöshet, sjunkande fastighetspriser och en försvagad investeringsvilja. Att ersätta krigsekonomin med en mer civil sådan har varit svårt. Allt pekar därför på att Afghanistan kommer sitta fast i ett tungt biståndsberoende många år framåt.  

Forna fiender styr
Det bekymmersamma läget ställer givetvis stora krav på att den politiska ledningen ska hitta lösningar som ger medborgarna trygghet och samtidigt driver landet framåt. Dagens samlingsregering med de två forna fienderna – presidenten och pashtunen Ashraf Ghani och hans rival, tadzjiken Abdullah Abdullah – är en nödlösning sprungen ur det ifrågasatta presidentvalet 2014. Som alltid, när kompromissregeringar skapas, har den lett till låg reformtakt på flera områden.

Rekordmånga emigrerar  
Det bekymmersamma läget har satt fart på en kraftig migrationsvåg från landet. Det är framför allt unga afghanska män som söker lyckan i Europa. En populär slutdestination är Sverige som under förra året tog emot drygt 41 500 asylsökande afghaner.

Vägen framåt
Det internationella samfundets förhoppning om ett tryggt och stabilt Afghanistan efter det ödesmättade övergångsåret 2014 har inte infriats. Den afghanska regeringen har idag ett svårt arbete framför sig som kräver samling och handlingskraft. Den behöver först och främst få kontroll över säkerheten runt om i landet samtidigt som den måste se till att näringslivet reformeras och statsapparaten börjar leverera grundläggande välfärd till den krigströtta befolkningen. Reformer behövs i stort som smått. Men om man lyfter blicken handlar det i första hand om att försöka ingjuta hopp och stärka allmänhetens tilltro till statens förmåga att föra landet på rätt väg.