Bottenfryst mellan Etiopien och Eritrea

Den eritreanske flyktingen, vi kan kalla honom Gabriel, möter oss på det populäraste haket i Shire i Tigray i norra Etiopien, nära gränsen mellan de två fiendeländerna. Gabriel hävdar att han arbetat nära Eritreas president Isaias Afewerki men fallit i onåd och flytt. Han berättar om förtryck och hopplöshet. Han beskriver armén som demoraliserad. Han är en av 80 000 eritreaner som befinner sig i flyktingläger på den etiopiska sidan av gränsen.

Kidnappningar och tortyr i Sinai, faror på Medelhavet och terrorgruppen IS härjningar avskräcker inte dem som vill lämna det jättefångläger som är dagens Eritrea. De flesta av de 3 000 flyktingar som varje månad tar sig över över gränsen vill vidare till västländer, men en del familjer har med sig boskap och husgeråd och försöker etablera sig i norra Etiopien. ”Finns det inga spänningar mellan flyktingarna och lokalbefolkningen?”, undrar vi och får oförstående miner till svar. ”Vi är ju samma folk.” Även om vissa tillägger att eritreanerna ibland ser ner på tigreanerna, som på fattiga kusiner från landet.

Minnen av ett 30-årigt befrielsekrig
Eritrea blev självständigt från Etiopien 1993 efter 30 år av befrielsekrig som upproriska eritreaner inledde då kejsar Haile Selassie svekfullt tog ifrån provinsen den autonomi den garanterats efter andra världskriget. När vi bodde i Etiopien på 1980-talet rådde fullt krig i Eritrea, samtidigt som befrielsefronten i Tigray växte sig stark.

Sjukhusen i Etiopiens huvudstad Addis Abeba fylldes av sårade som flögs in på nätterna. Människor gömde sina söner från tvångsrekrytering till fronten.  De som kom undan anslöt sig ofta till rebellerna. Sovjetunionen pumpade in vapen och stridsflygplan. Till slut hade Etiopien uppåt en halv miljon man under vapen som bekämpade 35 000 eritreanska och 15 000 tigreanska rebeller samt en rad andra motståndsgrupper runt om i det vidsträckta imperiet. Rebellerna var disciplinerade, asketiska och välorganiserade. De beväpnade sig med de vapen de erövrade från den demoraliserade etiopiska krigsmakten.

Den blodiga militärregim som 1974 störtat kejsardömet förlorade själv makten 1991 då stödet från Sovjetunionen upphört. Medan eritreanerna stannade i Eritrea och inledde självständighetsprocessen, tågade tigreanerna in i presidentpalatset i Addis Abeba och har sedan dess dominerat den etiopiska politiken och statsapparaten. Etiopiens nya premiärminister Meles Zenawi höll löftet från kampen och lät Eritrea hålla den folkomröstning som ledde till självständighet.

Svekdebatt – och ett nytt krig
Detta ledde till den första svekdebatten. Många etiopiska nationalister förlät aldrig Meles för styckningen av imperiet, som dessutom innebär att landet är avskuret från havet. Självständigheten visade sig inte garantera fred. 1998 attackerade Eritrea efter till synes obetydliga konflikter kring valutan ett litet markområde vid gränsen. Ett förödande krig följde som beräknas ha krävt 100 000 dödsoffer. Denna gång var den patriotiska glöden i Etiopien stark och rekryterna strömmade till krigsmakten som skurits ned betydligt under ett antal fredliga år. Etiopien vann kriget och en skiljedom förklarade att Eritrea var skyldigt till krigsutbrottet men att landet hade rätt till det omstridda Badmeområdet.

Det ledde till den andra etiopiska svekdebatten inom det styrande tigreanska partiet TPLF. Varför hade inte Meles Zenawi krossat eritreanerna med den militära övermakt han förfogade över? Meles gick segrande ur konflikten med rörelsens hökar och styrde sedan landet till sin död 2012.

Men att vapnen tystnade vid millennieskiftet innebar inte fred och avspänning. Jättelandet Etiopien med snart 100 miljoner invånare har satsat på sin ekonomi under beteckningen ”utvecklingsstat” som innebär varken kapitalism, socialism eller demokrati utan en starkt statsstyrd utveckling där de ekonomiska marknadskrafterna ska användas men hållas i schack och den politiska oppositionen tryckas ner.

Eritrea – ett jättelikt fängelse
Det lilla Eritrea som enligt osäkra siffror har omkring 5 miljoner invånare har förvandlats till ett fängelse. Det hjältemodiga folk som med osannolika uppoffringar vann självständigheten är nu kidnappat av sina egna ledare. President Isaias Afewerki och hans närmaste använder konflikten med Etiopien som förevändning att hålla befolkningen i konstant beredskap och evig värnplikt.

Enligt principen att min fiendes fiende är min vän har Eritrea stött terroristorganisationen al-Shabaab i Somalia för att komma åt Etiopien och ådragit sig FN-sanktioner. EU fördömde i mars i år i extremt skarpa ordalag Eritreas förtryck av sitt eget folk. Men få tycks tro att några förändringar kommer att ske så länge Isaias Afewerki lever. Spridda små upprorsungar rapporteras. Ett försök till myteri och övertagande av den statliga radiostationen 2013 slogs snabbt ned men lämnade efter sig ett hopp om en spricka i muren. I april i år försökte värnpliktiga på väg till det regelmässiga tvångsarbetet fly med hjälp av anhöriga – flera blev skjutna och skadade.

5 000 flyr varje månad
I åratal har 5 000 eritreaner flytt sitt land varje månad. Eritrea slår mynt av sin diaspora, flyktingarna tvingas betala 2 procent av sina inkomster i skatt till ambassaderna för att skydda sina kvarvarande anhöriga. Regeringen i Asmara påstås konfiskera inkomster för att förhindra att man ska kunna samla ihop pengar för att fly. Men flykten fortsätter.

Tigrayregionen är den nuvarande etiopiska ledningens kärnområde och en trakt djupt inflätad i historiens väv. Här fanns den första kristna huvudstaden på 300-talet, här firas varje år segern över italienarna 1896, här lär det finnas fler kyrkor per kvadratkilometer än någon annanstans i världen och det var här som rebellerna mobiliserade bönderna och så småningom erövrade makten i Etiopien. Det finns nationalister som tror att Etiopien militärt lätt skulle kunna återta Eritrea och få tillgång till havet,  men spåren av 30 års inbördeskrig avskräcker.

I stället söker Etiopien alternativa samarbeten kring hamnar. Flera järnvägslinjer till Djibouti anläggs, samtidigt som man diskuterar med Kenya om den växande hamnen i Lamu och med Somaliland om Berbere.

Under tiden tycks Eritrea förstöra sig självt i stadig takt. Den eritreanska ledarens ekonomiska trumfkort är hamnarna i Massawa och Assab. Hans legala trumfkort är att Badmeområdet förklarats tillhöra Eritrea, men att Etiopien fortsätter att administrera området. Att släppa Badme till Eritrea skulle kunna utlösa en tredje svekdebatt i Etiopien, och det verkar regeringen i Addis Abeba vilja undvika.

Konflikten är bottenfrusen och varken Etiopiens eller Eritreas ledning utmärker sig för eftergifter.