Det tunisiska undantaget

Tunisien bör ses som ett undantag snarare än som en modell för hela den region som brukar kallas för MENA (Mellanöstern och Nordafrika). Det föreligger i Tunisien en rad strukturella faktorer som befrämjar demokratisk utveckling.

För det första har landet en relativt sett välutbildad befolkning. Utbildningsnivån skiljer sig rejält från Marocko, Libyen och Algeriet.

För det andra har landet en med regionala mått mätt stor medelklass och relativt välmående befolkning.

För det tredje finns ingen etnisk konfliktdimension i politiken som i till exempel Libyen eller Marocko.

För det fjärde finns ett synnerligen starkt och livskraftigt civilsamhälle som agerar motvikt till statsmakten och i viss mån kompenserar för svaga partier.

Slutligen saknar stormakterna viktiga strategiska intressen i Tunisien, och landet har därför på det stora hela förskonats från utländsk inblandning (vilket kan kontrasteras med den strategiskt viktiga Suezkanalen i Egypten och Libyens oljetillgångar).

Kompromissinriktade eliter
Dessa strukturella faktorer skulle dock ha varit betydelselösa i sig om det inte varit för de kompromiss- och konsensusinriktade politiska eliter som navigerade det politiska landskapet efter diktatorn Ben Alis fall i januari 2011. Det måttligt islamistiska Ennahda-partiet, som egentligen är mer av en folkrörelse än ett parti, fick flest röster i valet i oktober 2011 och bildade tillsammans med två sekulärt orienterade partier regering. Under 2013 polariserades landet alltmer. En skakig ekonomisk utveckling, ett par uppmärksammade mord på oppositionspolitiker, en konstitutionsprocess som gått i stå, och en allmän osäkerhet kring vad politisk islam skulle innebära för Tunisien utlöste oroligheter och demonstrationer runt om i landet.

En återkommande anklagelse var att den Ennahda-dominerade regeringen tenderade att se igenom fingrarna med radikala islamistiska grupper och smygislamiserade samhället. Det var i detta prekära läge som den mycket stora arbetstagarrorganisationen UGTT, tillsammans med arbetsgivarorganisationen, advokatsamfundet, samt vad som utgör den äldsta MR-organisationen i regionen, initierade en nationell dialog som förde samman företrädare för regering och opposition. Denna så kallade kvartetts betydelse kom sedan att erkännas genom erhållandet av Nobels fredspris 2015.

Ennahda steg självmant ned från makten under 2013 och visade sig också kompromissvillig i skrivandet av den nya konstitution som antogs i början av 2014. Men vad förklarar Ennahdarörelsens kompromissvilja under det kritiska året 2013?

Mer pragmatiska än Mursi
För det första bör framhållas att Ennahda under Rachid Ghannouchis ledning kommit att omfamna en tämligen pragmatisk och moderat hållning redan under diktaturtiden. För det andra sneglade Ennahda helt klart på utvecklingen i Egypten. Den konfrontatoriska och tämligen kompromisslösa politik som regeringen under president Muhammed Mursi förde fram till militärkuppen sommaren 2013 visade hur illa det kunde gå. Ennahda ville till varje pris undvika ett nytt Egypten och slog därför in på en mer kompromissvänlig politisk linje. Situationen i Libyen, som efter Gaddafis fall blev en de facto misslyckad stat, kom också att fundera som ett varnande exempel för politiska eliter i Tunisien.

Utmaningar och förhoppningar
Vilka är då de största hoten mot demokratin i Tunisien? Åtminstone fyra faktorer kan här lyftas fram. Den kanske mest grundläggande utmaningen är behovet av att det demokratiska styret levererar ökat materiellt välstånd som sprids jämlikt. Åren efter revolutionen har präglats av hög inflation, där lönerna inte hängt med. De jobb som skapats har mestadels tillkommit i offentlig snarare än i privat sektor. Det finns dessutom en väldigt hög arbetslöshet bland unga, hela 36 procent (jämfört med den nationella arbetslöshetssiffran som ligger på 15 procent). Befolkningen, och i synnerligt de yngre, riskerar därmed att tappa tron på demokratin.

En opinionsmätning visade till exempel att medan 63 procent av befolkningen 2012 ansåg att demokratin är överlägsen andra styrelseformer, så hade detta stöd sjunkit till 48 procent två år senare. I början av 2016 var det omfattande oroligheter och demonstrationer mot arbetslösheten, och utegångsförbud rådde under delar av dygnet från slutet av januari till början av februari.

Partiväsendet måste utvecklas
För det andra präglas Tunisien av en tämligen polariserad politisk offentlighet mellan Ennahda-rörelsen, som är starkast i södern, och det sekulära frankofona, modernistiska Tunisien som dominerar i norr. Det sekulära partiet Nidaa Tounes, som vann flest parlamentsledamöter i valet 2014 och som nu dominerar regeringen, har på sistone skakats av en rad avhopp i parlamentet. Nidaa Tounes innefattar allt från fackföreningskämpar till nyliberala ideologer och hålls egentligen bara ihop av föreställningen om en gemensam fiende: Ennahda. En konsolidering av partiväsendet är utan tvekan viktigt för fortsatt demokratisk utveckling.

Terrorister hotar demokratin
För det tredje utgör terrorismen ett påtagligt hot mot den tunisiska demokratin. IS har lyckats rekrytera flera tusen unga tunisiska män för att slåss i det syriska inbördeskriget. Dessa kan förstås ställa till med mycket skada i Tunisien när de återvänder och ytterligare strypa den hårt prövade men ytterst viktiga turistnäringen i landet, som fick allvarliga törnar av terroristattackerna på Bardomuseet i Tunis i mars 2015, samt utanför Sousse i juni 2015. Dessutom har al-Qaida i islamiska Maghreb (Aqim) och den tunisiska teroristorganisationen Ansar al-Sharia redan dödat dussintals tunisiska säkerhetsstyrkor i gränsregionen till Algeriet.

Men i regeringens kamp mot terrorismen är det förstås också viktigt att demokratiska fri- och rättigheter värnas. Bland rättighetsaktivister finns utbredda farhågor för den anti-terroristlagstiftning som antogs efter terroristattacken utanför Sousse. I bekämpandet av terrorismen måste regeringen upprätthålla press- och yttrandefriheten samt avhålla sig från lockelsen att använda statens resurser för att marginalisera den politiska oppositionen.

Slutligen är den allmänna säkerhetssituationen i landet prekär. Den 45 mil långa gränsen mot Libyen är dåligt bevakad.  Organiserad brottslighet och vapensmuggling är stora problem i gränsområdena. Libyen är numera en säker plats för militanta tunisier som vill åka vidare till Syrien och Irak. Tunisiens armé är liten och dåligt utrustad och har därför svårt att hantera situationen.

Flera positiva faktorer
En faktor som talar för fortsatt demokratiserting är den positiva erfarenheten av att man kom överens om en konstitution i början av 2014, vilket visade att islamister och sekulära krafter kunde enas om vissa grundläggande frågor. En annan faktor skulle kunna kallas avskräckningseffekten, dvs att man till varje pris vill undvika den negativa spiral som flera grannländer genomgått.

Slutligen bör det starka civilsamhället som aktivt stödjer en demokratisk process återigen lyftas fram. Detta tilläts, om än under suboptimala och kontrollerade former, växa fram under Ben Alis tid för att sedan växa explosionsartat efter revolutionen. Till skillnad från de politiska partierna, som domineras av en äldre generation, och där yngre personer ofta har svårt att komma fram, så återfinns i civilsamhället de unga generationer som utgör Tunisiens framtid.

Den stora utmaningen som det internationella samfundet och inte minst EU står inför när det gäller stödet till den tunisiska demokratin ligger i hur landet kan backas upp  så att det skapar långsiktig och hållbar ekonomisk tillväxt till breda befolkningslager, samtidigt som man inte får se mellan fingrarna när det gäller auktoritära tendenser inom regeringen.