Efter Abbas: Palestinsk kupp?

Det råder idag en slags uppbrottsliknande stämning i det palestinska samhället. Enligt de senaste opinionsmätningarna kräver två tredjedelar av palestinierna att president Mahmoud Abbas avgår. En överväldigande majoritet av befolkningen ger dessutom sitt stöd till de pågående knivattackerna mot israeler, samtidigt som man också uppger att man inte längre tror på någon tvåstatslösning.

Dessa siffror är mycket allvarliga i flera avseenden. Bland annat visar de på att palestinierna inte längre sätter någon tilltro till sina egna politiska ledare. Mot bakgrund av denna förskjutning av det politiska initiativet från maktens korridorer till den palestinska gatan skulle man kunna fråga sig varför maktskiftet efter Abbas egentligen spelar någon särskild roll?

Faktum är att det är precis vad det gör. I det palestinska politiska systemet är makten nämligen centraliserad och i realiteten helt koncentrerad till den som innehar presidentposten. Presidenten har med andra ord en avgörande inverkan på palestiniers dagliga leverne och framtid, oavsett om man som medborgare sätter någon tilltro till denne och dennes ämbete eller inte. Hitintills, enligt sedvana, är den som är president över den Palestinska myndigheten samtidigt ordförande i det statsbärande Fatah-partiet samt även högste styresman för den samlande befrielseorganisationen PLO.

I och med att samma individ samtidigt sitter på dessa palestinsk politiks tre mäktigaste poster har posternas respektive ansvarsområden efter hand kommit att flyta in i varandra. Det är idag i vissa fall omöjligt även för en ämnesexpert att avgöra om presidenten agerar i sin egenskap av styresman för PLO, partiordförande i Fatah eller statschef i Palestina. Detsamma gäller för presidentens närmaste rådgivare och ministrar som också sitter på flera poster samtidigt. Detta gäller dessutom för organisationerna som sådana, var dessa organisationers olika ansvarsområden börjar och slutar. 

Vad som däremot är tydligt är att makten har hållits kvar inom denna exklusiva grupp av individer utan någon större hänsyn till demokratiska principer och processer. Ett exempel på detta var 2004 när den förre palestinske presidenten Yasser Arafat gick bort. Då arrangerades hastigt ett hemligt möte inom PLO:s toppskikt som likt en påvekonklav utsåg den nuvarande presidenten Abbas till efterträdare. Detta skedde utan någon demokratisk förankring och dessutom utan att PLO som övergripande organisation hade förutbestämt vad som skulle ske vid ledarens frånfälle. (Abbas valdes sedermera till president genom ett allmänt val 2005).

Man skulle kanske kunna tro att denna demokratiska (o)ordning beror på något så enkelt som brister i existerande lagstiftning – men det stämmer inte, tvärt om. Den palestinska grundlagen är omfattande och tydlig med vad som skall ske i det fall presidentposten blir vakant. Om så inträffar skall talmannen tillfälligt överta presidentens uppgifter och se till att allmänna val hålls inom 60 dagar. I teorin, enligt grundlagen, finns det inga kryphål och inget utrymme för manipulation av hur detta maktskifte ska gå till. Problemet är bara att palestinsk politik ofta tenderar att fungera annorlunda i praktiken än i teorin.

Ett exempel på att så är fallet är vad som skedde 2006 efter att allmänna och demokratiska val hållits till det palestinska parlamentet för andra gången någonsin. Ett förvånat och besviket Fatah-parti fick då lämna ifrån sig makten till oppositionspartiet Hamas. Efter hand förmådde dock varken den nyvalda Hamas-regeringen eller Fatahpartiet i opposition att respektera valresultatet och följa demokratins nödvändiga spelregler. Medan Hamas tog över Gaza med våld 2007 bildade Fatah en egen regering på Västbanken – utan något som helst stöd i grundlagen för ett sådant förfarande.  

Trots upprepade återföreningsförsök mellan Fatah och Hamas sedan dess, senast genom det så kallade Shaati-avtalet[1] 2014 som undertecknades i Gaza, har inga beständiga överenskommelser kunnat nås. Det palestinska parlamentet som valdes 2006 har därmed inte kunnat sammanträda på nästan tio år. Några nya val har heller inte kunnat hållas och de förtroendevaldas mandat är inte längre giltiga.

När nu en presidentsuccession står inför dörren i Palestina ställs kampen om den politiska makten på sin spets. Traditionellt sett har Fatah varit det statsbärande partiet. Dess olika ledare har vigt sina liv åt den palestinska befrielsekampen och gjort stora personliga uppoffringar. Sett ur deras perspektiv kämpar Fatah mot Hamas om något som man från Fatahs sida sedan längre betraktar som sin självklara och rättmätiga tillhörighet. Problemet är att varken den palestinska grundlagen eller det palestinska folket stödjer detta antagande.

Förutom det faktum att flera av Hamasledarna för närvarande åtnjuter relativt stort folkligt stöd är även den successionsordning som stipuleras i grundlagen till fördel för Hamas. Den individ som i demokratisk ordning 2006 valdes till det palestinska parlamentets talman är nämligen en av Hamas ledande politiker, Aziz Dweik. Således är det enligt grundlagen Dweik och hans Hamas som ska ta över presidentskapet till dess att de båda fraktionerna har återförenats och kan komma överens om när nyval skall hållas.

Med tanke på Hamas auktoritära styre i Gaza de senaste åren, de långvariga och djupa samarbetssvårigheterna mellan Fatah och Hamas, de båda partiernas gemensamt svala intresse för att låta demokratins spelregler bestämma, den bestämda uppfattningen hos båda parter att den egna sidan har självklar rätt till makten samt sättet för hur maktskiftet gick till förra gången (efter Arafats bortgång) – finns anledning till oro för vad som kan komma att ske när Abbas lämnar sitt ämbete och presidentposten blir vakant.

Att döma av det sätt på vilket palestinsk politik fungerat hitintills får man nog tyvärr anta att också maktskiftet efter Abbas blir odemokratiskt i viss utsträckning. Det är till och med möjligt att detta maktskifte skulle kunna ta sig kuppliknande former, beroende på vilka krafter som sätts i rörelse. Hamas saknar dock kapacitet att kunna mobilisera någon större militär förmåga på Västbanken. Det är istället mest sannolikt att makten passeras vidare till någon inom Abbas närmaste krets. Men, även om det skulle ske i tysthet och utan att något blod spills, vore trots allt ett sådant maktövertagande utan demokratisk förankring att betrakta som kuppliknande det också.