Framgång vändes till nederlag för Rousseff

Det var oktober 2002 och fjärde gången gillt för ”Lula” da Silva. Efter tre förluster stod han och hans Arbetarparti (PT, Partido dos Trabalhadores) till sist som vinnare i presidentvalet. Men de var inte ensamma om segern. Inför valet hade partiet gått emot sina principer och omfamnat landets traditionella koalitionspolitik. Den nyvalde vicepresidenten kom från ett konservativt högerparti, och i den första PT-ledda regeringen samsades åtta partier.

De följande åren skulle allt gå regeringens väg. Höga priser för Brasiliens exportprodukter och snabb tillväxt tillät investeringar och sociala satsningar Fattigdomen minskade och da Silvas popularitet sköt i höjden. Då han 2010 gav plats åt sin handplockade efterträdare, Dilma Rousseff, tycktes Brasilien äntligen stå på tröskeln till den gyllene framtid som så länge förutspåtts landet.

Drygt fem år senare är dessa drömmar förbi. Samtidigt som ekonomin befinner sig i fritt fall och stora delar av landets politiska elit är indragna i en korruptionsskandal, pågår en riksrättsprocess som kan kosta Rousseff och Arbetarpartiet regeringsmakten. Drivande i processen är flera av deras tidigare allierade.

PT:s väg mot makten
Principlösheten dominerar brasiliansk partipolitik. Valsystemet främjar splittring och närmare 30 olika partier delar på parlamentets knappt 600 platser. Men partier och ideologier betyder ofta lite för den enskilde politiker som har klientelistiska nätverk och kampanjbidrag att tacka för sin position. Partidisciplinen är svag och oheliga allianser och röstköp legio. Under sådana förutsättningar blir politik och regeringsmakt allt som oftast en fråga om priset för enskilda politikers lojalitet.

Arbetarpartiet, PT, ville en gång vara något annat. Partiet föddes i kampen mot diktaturen (1964–1985). Det hämtade sin näring från en socialistisk ideologi, men också från idén om att göra politik på annat sätt. PT hade, och har fortfarande, en för Brasilien enastående partidisciplin. Medlemmarna hade principer, och de ville förändra landet.

Under 1990-talet vann partiet borgmästar- och guvernörsposter medan da Silva kom på andra plats i tre presidentval. Men själva regeringsmakten förblev utom räckhåll.  Den innersta kretsen inom PT insåg att de aldrig själva skulle kunna dra till sig de röster de behövde. Tidigare regeringar hade stött sig på breda koalitioner. Inför valet 2002 slog PT in på samma väg. Från att ha markerat sitt avstånd till de traditionella politikerna kom partiet att omfamna flera av dem. Lula da Silvas kandidat som vicepresident blev José Alencar från det konservativa Partido Liberal, och i PT:s första regering ingick åtta partier, från Kommunistpartiet till rena högerpartier.

Bäddat för opportunism
En så bred koalition är inte lätt att hålla samman. Men omständigheterna  gynnade PT . Under 2000-talets växte landets ekonomi, samtidigt som medelklassen och den inhemska konsumtionen ökade. Regeringen kunde hålla sina medlemmar nöjda utan svåra beslut. Resultatet blev en politik som nogsamt undvek att stöta sig med etablerade intressen, i synnerhet inom politiken där PT:s koalition snart samlade över 60 procent av partisystemet, varav bara en knapp tredjedel kom från det egna partiet.

Det fanns också en mörkare sida hos koalitionsbygget. 2005 började en kongressledamot från det lilla koalitionspartiet PTB berätta om månatliga mutor för att rösta med regeringen. Snart rullades den så kallade Mensalão-skandalen upp, vilken skulle kosta flera av Lula da Silvas medarbetare deras karriärer och frihet. Tydligare kunde PT:s anpassning till de traditionella formerna för brasiliansk politik knappast bli.

Men de goda tiderna gjorde att partiet inte behövde skärskåda resultaten av sin omställning. Ideologiska kompromisser, principlösa allianser, röstköp och uteblivna politiska reformer var det pris man betalade för makten. I ljuset av de ekonomiska och sociala framgångarna tycktes det inte för högt och PT fortsatte på den inslagna vägen. År 2010 hämtade Rousseff sin vicepresident från PMDB, det klassiska brasilianska catch-all-partiet som är ett löst konglomerat av lokala maktpolitiker.

Modellen i kris
Men då Dilma Rousseff efterträdde Lula da Silva som president visade modellen redan tecken på att krackelera. Brasiliens tillväxt vilade på inhemsk konsumtion och höga världsmarknadspriser för landets råvaror, och sårbarheten i denna modell visade sig nu. Detsamma gällde det politiska förtroendet. 2013 gick de förment politiskt apatiska brasilianarna ut på gatorna för att kräva bättre service och protestera mot ett korrupt och slutet politiskt system. Rousseff tog tillfället i akt att lägga fram ett politiskt reformprogram, men fick se sina allierade i kongressen stoppa det.

De följande åren har motgångarna följt slag i slag. En korruptionsskandal i det statliga oljebolaget har berört de högsta topparna i det politiska etablissemanget. Ekonomin har stannat upp och gick 2015 in i recession. Arbetslöshet och fattigdom ökar och svikna förhoppningar om ett bättre liv föder nya proteströrelser.

I det läget har svagheterna i PT:s pragmatiska koalitionsbyggande blivit uppenbara. En sådan koalition kan fungera under goda tider, men blir oregerlig då missnöjet och svårigheterna tilltar och den politiska kostnaden för att sitta i regeringen ökar. Detta gäller särskilt alliansen med PMDB, som förutom talmannaposterna även innehar posten som vicepresident.

En populär president kan utan större risker ha en vicepresident från ett annat parti; risken för att denne ska utnyttja sin position till att ta makten är ändå liten. Men gentemot en president med svagt stöd i opinion och parlament blir kalkylen en annan; då tycks steget från vicepresident till president plötsligt kort. Själva allvarligt försvagade av korruptionsanklagelser såg PMDB:s ledare en väg till den högsta makten: riksrättsåtalet mot Dilma Rousseff.

Vart går Brasilien?
Riksrättsåtalet ligger nu hos senaten. Kanske kan Rousseff överleva den processen och PT behålla regeringsmakten. Men oavsett detta är partiet allvarligt skadat. Segraren är ett traditionellt politiskt system präglat av kortsiktighet, principlöshet och korruption. PT trodde sig kunna vända detta system till sin fördel. De senaste veckornas händelser visar hur fåfäng denna förhoppning var. Det politiska systemet som PT trodde sig ha tämjt, står i själva verket i begrepp att besegra partiet.

De senaste månaderna har också polariserat det politiska livet, och från PT hörs allt oftare ekon från partiets ursprungliga kritik mot det politiska etablissemanget. Men de rimmar illa med det som varit partiets politiska strategi under mer än ett årtionde, och det är svårt att se hur PT nu kan leda en utveckling mot politisk reform. Visst bär de folkliga protesterna inom sig ett frö till förändring, men för att bli verklighet måste sådana förslag antas av kongressen och dess ledamöter, vilka tillhör de få som tjänar på den nuvarande ordningen.

De utmaningar Brasilien står inför är enorma. Budgetunderskottet är över tio procent, ekonomin fortsätter att krympa och statsobligationerna har nedgraderats till skräpstatus. På längre sikt måste landet komma till rätta med de tillkortakommanden i byråkrati, infrastruktur och utbildning som håller dess potential nere.

Men alla sådana åtgärder beror ytterst på det politiska systemets förmåga att fatta och förankra svåra beslut. Denna förmåga var aldrig hög, men de senaste månaderna har fullständigt förött den och stärkt ett i grunden dysfunktionellt system.