Karabach – krutdurk bortom kontroll

Kriget om regionen Höga Karabach (på ryska Nagorno-Karabach) uppstod redan flera år innan det moderna Armenien och Azerbajdzjan blev suveräna stater vid årsskiftet 1991-1992. I det kollapsade Sovjetunionen hade alla folk förväntningar på att de nya oerfarna statsledningarna skulle bygga upp en välfärd som de länge saknat. I Kaukasien tvingades de i stället ställa sig i spetsen för en redan pågående strid om historiskt helig mark, för bosättningar där hundratusentals flyktingar haft sina rötter och för att hämnas offren för de sista Sovjetårens pogromer.

För de båda unga nationsbyggande staterna har kontrollen över Karabach en stor symbolisk betydelse – inte olikt Jerusalem i den israelisk-palestinska konflikten. Det armeniska skriftspråket skapades i början av 400-talet av teologen Mesrop Masjtots som en tid var verksam i Amarasklostret i Höga Karabach.

De turkspråkiga folk som för 1 500 år sedan började sprida sig söderut från norra Centralasien smälte längs vägen samman med ursprungsbefolkningar som ofta tog över det turkiska språket men behöll mycket av sina tidigare kulturer. När det hände i nuvarande Azerbajdzjan för tusen år sedan var det alltså ett kaukasiskt (möjligen kristet) folk, vilket levt sida vid sida med armenierna, som smälte samman med de nyanlända turkiska muslimerna.

Också under Armeniens och Azerbajdzjans korta självständighet i samband med första världskriget stred staterna om Karabach. Under Sovjetperioden förfalskades en del uppgifter i azeriskspråkig historisk litteratur för att ge intryck av att personer av betydelse som levat i Karabach var av azerisk härkomst.

Etniska strider vid Sovjets sammanbrott
Motsättningarna kring Karabach blev den första av flera etniska konflikter i Kaukasien som under slutet av 1980-talet visade att Sovjetunionen var på väg mot ett sammanbrott. Sovjetledningen förmådde inte hindra en eskalering och lokala officerare valde sida med utgångspunkt från etnicitet. Det avtal om eldupphör som slöts 1994 satte inte punkt för kriget som redan då skördat 30 000 dödsoffer. Mer än 3 000 människor tros ha dödats längs stilleståndslinjen sedan dess.

Över femton år av resultatlösa förhandlingar nådde sitt absoluta dödläge för fyra år sen. Då tilläts den azerbajdzjanske löjtnanten Ramil Safarov att i hemlandet avtjäna resten av ett fängelsestraff för mord som utdömts i Ungern 2004. Hemma i Azerbajdzjan benådades han emellertid av presidenten och hyllades som en hjälte – i Ungern hade han dömts för att ha slagit ihjäl en armenisk officer med en yxa under en Natokurs. Sedan dess har antalet militära incidenter ökat stadigt. I mars och april i år inträffade de mest omfattande hittills.

Före detta KGB-chef blev president
Från tidpunkten när Sovjetunionen gick i graven och kriget exploderade hann Azerbajdzjan avverka fyra presidenter på ett och ett halvt år innan parlamentet kallade in Gejdar Alijev, som varit chef för den azerbajdzjanska delen av den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB. Då hade Azerbajdzjan redan lidit ett svidande militärt nederlag. Genom sitt klannätverk tog Alijev ett fast grepp om landet och kunde 1994 under rysk medling skriva under avtalet om eldupphör. Också för armenisk politik har konflikten haft en avgörande betydelse. Levon Ter-Petrosyan blev Armeniens förste president efter att under Sovjetåren ha lett en rörelse för Karabachs förening med Armenien. De båda följande presidenterna är födda i Karabach där de också inledde sin politiska karriär.

Efter kriget hade Azerbajdzjan förlorat kontrollen över 14 procent av sitt territorium, inte bara huvuddelen av Karabach utan också ett ännu större område som förbinder regionen med Armenien.

Armenisk kontroll av en landkorridor
Omvärlden inklusive Ryssland och den utrikespolitiska eliten i Turkiet har visat förståelse för att armenierna i Karabach inte vill tillhöra den azeriska staten liksom för att de vill kontrollera en smal landkorridor ända fram till den armeniska gränsen. Men även om armenierna säger sig vara beredda att återlämna en del av territoriet vill de av säkerhetsskäl behålla hela den nu ockuperade breda korridor som är större än hela Karabach. Den totala gränsen mot Azerbajdzjan som ska bevakas och skyddas blir därmed kortare. Dessutom kommer mer än 80 procent av det vatten som används i Karabach, inklusive ett kraftverk som står för halva elutbudet, från Shahumian – ett av de sju distrikt i den ockuperade region som tidigare beboddes av främst azerier.

Azerbajdzjan står å sin sida fast vid att eftersom omvärlden erkände de forna Sovjetrepublikernas gränser i samband med unionsupplösningen så är den skyldig att hjälpa Azerbajdzjan att få tillbaka kontrollen. Dessutom uppgick antalet internflyktingar och deras ättlingar från de förlorade territorierna enligt UNHCR till 623 000 förra året. Till det kommer att det vore närmast politiskt självmord om en styrande eller oppositionell politiker skulle ställa sig bakom några eftergifter.

Under de senaste tio åren har de gynnsamma oljepriserna gjort det möjligt att mångfaldiga landets försvarsutgifter med det uttalade syftet att skrämma Armenien att återlämna de erövrade territorierna. 2013 tecknade Azerbajdzjan ett treårigt kontrakt med Ryssland (som är militärt allierad med Bakus fiende Armenien) om inköp av stridsvagnar, robotvapen och annan krigsmateriel för tre miljarder dollar. Att inte stå fast vid löftet om att, om så behövs, använda vapnen för att ta tillbaka Karabach vore för Azerbajdzjans ledare Ilham Alijev att tappa ansiktet och möjligen så ett frö till en framtida statskupp med militära inslag. Nuvarande presidenten efterträdde sin far Gejdar Alijev, som lyckades lirka fram sonen som efterträdare strax före sin död 2003.

Minskgruppen försöker mäkla fred
Sedan 1992 har den så kallade Minskgruppen under Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) försökt mäkla fred i Karabachkonflikten. Ordförandeskapet delas mellan Frankrike, USA och Ryssland. Sedan många år har de försökt få armenierna att återlämna allt territorium utom Karabach och en smal landförbindelse fram till Armenien. I gengäld skulle Karabach därefter få avgöra sin egen framtid genom en folkomröstning.

Armenien betraktar officiellt Karabach inklusive hela det omtvistade området som en separat aktör men har inte erkänt den som en suverän stat. Förra året fastslog emellertid Europadomstolen att Armenien har full kontroll över Karabach och angränsande territorier. Uttalandet gjordes i anslutning till en dom där Armenien ålades att antingen ge sex azeriska kurder tillträde till sina hem i området mellan Armenien och Karabach eller att ge dem ekonomisk ersättning. Eftersom ytterligare mer än tusen liknande ärenden väntar på behandling i Europadomstolen innebär det en press på Armenien att acceptera en kompromiss.

Ny press på parterna
Trots öppna trätor mellan Ryssland och västmakterna om geopolitiskt inflytande i andra delar av Europa och dess närområde har Minskgruppen genom åren hållit en gemensam fasad. Karabachkonflikten är en krutdurk som ingen av stormakterna tror sig kunna kontrollera på egen hand. Mellan skål och vägg har medlare länge låtit förstå att de inte vågar hoppas på något genombrott i förhandlingarna förrän om ett kvartssekel eller ännu längre fram i tiden

När Minskgruppen snabbt lyckades förhandla fram en ny eldupphöröverenskommelse efter apriloffensiven spelade Ryssland huvudrollen. Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan körde över sitt eget utrikesministerium när han uttalade att Karabach kommer att införlivas med Azerbajdzjan igen. Men den ryske presidenten Vladimir Putin spelar nu med såväl militära som diplomatiska medel för att begränsa Turkiets roll i Kaukasien på samma sätt som i Syrien.

Genom att samtidigt trycka på att Minskgruppen ensam har mandat att mäkla fred stänger Putin ute en annan regional aktör, nämligen Iran som sedan länge velat spela en roll i samtalen. Såväl Turkiet som Armenien anser att Iran måste ingå bland de stater som tillsammans med bland annat Ryssland ska ge säkerhetsgarantier som en del av ett avtalspaket.  Det kristna Armenien har inga diplomatiska relationer med Ankara och en stängd landgräns mot Turkiet, medan Jerevan däremot har en affärsmässig relation till sitt shiamuslimska grannland Iran. Turkiet ser inte gärna att Rysslands roll blir för dominerande. I Azerbajdzjan fruktar däremot den styrande eliten att landets egna shiamuslimer ska påverkas från Iran.

Frågan som många nu ställer är om Ryssland som regional stormakt och vapenleverantör kan sätta press på Armenien och Azerbajdzjan att kompromissa. Den dag man når fram till ett avtal förutsätts en internationell fredsbevarande styrka säkerställa den nya gränsen.

Men vilka stater som skulle få bemanna denna styrka har Ryssland och de båda andra ordförandeländerna i Minskgruppen olika uppfattningar om. Varken Iran eller Turkiet vill se ryska trupper där. Den ryska fredsbevarande styrkan i Abchazien förvandlades som bekant över en natt till en del av den ryska militärmakten i kriget mot Georgien 2008.