Kinas president Xi har tappat kompassen

Under gångna året har mycket av den internationella rapporteringen om den kinesiska ekonomin handlat om dramatiken på Shanghaibörsen och landets skakiga valutareform. Initierade bedömare har förbluffats över Pekings hantering av bådadera. Mycket ansedda och vanligtvis i huvudsak positiva bedömare menar att Kinas ledare tycks ha förlorat kompassen och att mycket lite har åstadkommits av de 2013 annonserade marknadsekonomiska reformerna. Politiken har varit inkonsekvent och okoordinerad, och partiets roll i ekonomin och beslutsfattandet har vuxit.

Det finns förvisso skäl att undra över hur makten utövas i dagens Kina, i synnerhet som Xi Jinping i dag är ledare för såväl partiet, staten och försvarsmakten som för ett stort antal så kallade centrala ledningsgrupper. Xi har på ett sätt som knappast någon förutsåg stärkt partiets makt på statens och de statliga institutionernas bekostnad, och koncentrerat makten till sin egen person. ”Ordförande för allting” är en vanlig kommentar.

Bristen på koordinering har bekräftat bilden av en illa fungerande ledning. Mycket berodde samtidigt på ren oerfarenhet på dessa båda domäner.

Betydligt allvarligare är hur det står till i den reala kinesiska ekonomin – och hur den skötts. Landet står inför självförvållade strukturella problem som kommer att sätta kommunistpartiet och den heliga stabiliteten på svåra prov.

Överkapacitet av gigantiska proportioner 
De närmaste årens största utmaning är att hantera den överkapacitet av gigantiska proportioner som byggts upp inom en rad nyckelsektorer. Då den globala finanskrisen bröt ut var det naturligt att ledningen i Peking inför oron för ekonomisk nedgång och massarbetslöshet bland de miljontals kinesiska migrantarbetare, som flyttat dit jobben fanns utan att ha rätt att mantalsskriva på en annan ort, satsade på en expansiv ekonomisk politik. Ett paket, med bankerna som huvudaktörer, på flera tusen miljarder kronor lanserades. Det fungerade så till vida att tillväxten förblev hög, vilket hade stor betydelse för världsekonomin. Kina kom under de akuta krisåren att svara för 40 procent av tillväxten i världsekonomin.

Problemet var att kreditexpansionen blev beroendeframkallande. Under de gångna åren har den totala skuldvolymen vuxit från drygt 100 till ca 250 procent av bruttonationalprodukten och den fortsätter att växa i rask takt i detta nu. Investeringsnivån drevs upp till närmare 50 procent av bruttonationalprodukten, en nivå som är dömd att leda till stora över- och felinvesteringar, i synnerhet i ett land med ett outvecklad finansiellt system i händerna på den politiska makten.

Djupt strukturell kris inom tio sektorer 
Den europeiska handelskammaren i Peking konstaterar i sin nyligen lanserade rapport Overcapacity in China – An impediment to the Party’s Reform Agenda att kreditexpansionen har stött en utbyggnad av den industriella kapaciteten ”utan samband med utvecklingen av reell marknadsefterfrågan”. I studien har man tittat på åtta nyckelsektorer – stål, aluminium, cement, kemikalier, raffinaderier, flytglas, skeppsbyggnad, papper och kartong – som alla lider av överkapacitet av ett slag som inte är cyklisk utan djupt strukturell. Inom en nionde sektor – kolindustrin – är situationen minst lika allvarlig. Därtill kommer bostadssektorn som svarat för halva kreditexpansionen. Sällan har så mycket kapital förslösats!

Mest dramatisk ur ett internationellt perspektiv är situationen inom stålindustrin. Sedan 2004 har kapaciteten tredubblats. Under perioden 2004-14 ökade den globala produktionen med 57 procent. Kina svarade för 91 procent av hela den ökningen och står i dag för drygt hälften av den globala produktionen, mer än dubbelt så mycket som de fyra därnäst största ståltillverkarna – Japan, Indien, USA och Ryssland – tillsammans. Den kinesiska kapaciteten låg 2014 på 1140 miljoner ton och tillverkningen på drygt 800 miljoner.

Den kinesiska stålmarknaden växte förvisso länge mycket snabbt och den globala finanskrisen ledde till följd av kreditexpansionen inte till någon avmattning. Ekonomin kunde fortsätta att växa med närmare 10 procent. Överinvesteringarna i produktionskapacitet, infrastruktur och bostäder genererade dock allt lägre tillväxt. 

Kinas stålexport leder till protester 
En naturlig möjlighet var att satsa på världsmarknaden för stål, och så har också skett. 2015 exporterade Kina, som på 1990-talet importerade stål, 8 miljoner ton till EU. Trots att det bara handlade om en liten fraktion av den kinesiska överkapaciteten utlöste det dock protester bland de europeiska stålarbetarna. I februari i år demonstrerade fem tusen stålarbetare i Bryssel med krav på fortsatta skyddstullar mot billig kinesisk import.

Totalt uppgick den kinesiska exporten 2015 för första gången till över 100 miljoner ton, en fördubbling jämfört med 2013. Överdrivet stora förhoppningar knyts till kinesiska leveranser längs de nya sidenvägarna, ”One belt, one road”, en central del av Xis vision av landets pånyttfödelse.

Fartblind, korrupt maktkultur 
Utvecklingen inom aluminium och cementindustrin är ännu mer dramatisk. Expansion har gällt, i en fartblind, korrupt maktkultur obesvärad av avkastningskrav och riskanalys. Tillväxt belönats, och det har gällt att sko sig. Himlen är hög och kejsaren långt bort, för att citera ett kinesiskt ordspråk!

Knappast något annat samhälle i världen har under de senaste decennierna förändras lika mycket som det kinesiska. Men politiskt har Kina förblivit en partistat – ett system där partiet de facto är överordnat staten och där ingen gräns finns mellan stat och parti  – något som Xi Jinping är fast besluten att vidmakthålla. Politiskt befinner sig Kina helt klart inte i transition till en mer demokratisk ordning. Under Xi har repressionen tilltagit högst påtagligt.

Tusentals zombieföretag måste avvecklas 
Trots maktkoncentrationen följs inte partiets dekret – och dekret är uppenbarligen ingen framkomlig väg. Marknaden har en avgörande roll i saneringen. Den måste få styra bankernas utlåning och kroniska förluster måste leda till konkurser och nedläggningar. Men det förutsätter trovärdiga institutioner, inklusive rätt att protestera och strejka, eftersom löner, som nu på allt fler håll sker, inte har betalats ut på flera månader. Landets ledning står inför de största utmaningarna på åtskilliga år i balansakten mellan omstruktureringar, stabilitet och kontroll. Åtskilliga tusen statliga zombieföretag måste avvecklas.

Enligt Hongkongbaserade China Labour Bulletin har 300 vilda strejker förekommit sedan början av 2015 och långt fler lär det bli. Protesterande arbetare fängslas.

I årets budget har problemen erkänts på ett annat sätt än tidigare. Planer på att minska antalet anställda inom kol och stål med 1,8 miljoner har annonserats och 100 miljarder RMB (renminbi), motsvarande cirka 130 miljarder SEK, har satts av för att kompensera dem som förlorar jobbet. Problemen är dock betydligt större än så, med växande oro på arbetsmarknaden som en för partiet hotfull dimension.

Serviceindustrin växer starkt 
Bortom den för landet tragiska överkapacitetskrisen finns stora möjligheter i utbyggnaden av serviceindustrin och konsumtionen. I fjol svarade servicesektorn för första gången för mer än 50 procent av BNP. Åtskilliga lovande tendenser kan avläsas i utvecklingen av små- och medelstora företag, informations- och kommunikationsteknologin med företag som Ali Baba och en ofta underskattad kinesisk innovationsförmåga. ”Massentreprenörskap” är en ny slogan och nybildningen av företag är imponerande. Utlandsinvesteringarna växer snabbt och redan i år torde Kina gå om Japan som den näst största utlandsinvesteraren i världen – och liksom Japan en gång göra monumentala felinvesteringar.

Kinas djupaste dilemma 
I en kolumn i Financial Times konstaterade Martin Wolf, nestorn bland ekonomiska skribenter, efter att ha deltagit i årets China Development Forum, att det var svårt att tro att ”ett innovativt och utåtriktad Kina kunde hållas tillbaka för evigt i den allsmäktiga enpartistatens tvångströja”. Däri ligger Kinas djupaste dilemma.

För Xi är fokus inriktat på nästa års partikongress och målet att på tio år, framtill 2020, fördubbla landets BNP, inför partiets hundraårsjubileum 2021. Hans ”kinesiska dröm” om Kinas pånyttfödelse under partiets visa ledning kommer oundvikligen att konfronteras med en verklighet där avgörande vägval måste göras. I sin hårdnande auktoritära maktutövning skjuter Xi valen på framtiden i sin rädsla för det framväxande samhällets inneboende vitalitet.