Peking expanderar i Sydkinesiska havet

Kampen om kontrollen över Paracel och Sprately-öarna har intensifieras. Paracelöarna består av cirka 130 småöar, sandbankar och rev. Spratley-öarna består av 750 småöar, rev och skär. Det har aldrig blivit klarlagt vem öarna tillhör eller vem som har rätt till dem, men de har alltid varit viktiga för de omkringliggande länderna på grund av sina rika fiskebestånd. Intresset för öarna och det som finns på havsbotten runt dem har också ökat på senare år i takt med att man upptäckt mineral-, olje-och gasfyndigheter. Ingen vet ännu riktigt hur mycket olja och gas det finns, men intresset är stort.

Kina vill göra gällande att större delen av Sydkinesiska havet är kinesiskt och hänvisar till sin så kallade niopunktslinje. Denna linje som innefattar 90 procent av Sydkinesiska havet har inte någon juridisk grund utan baseras på vad Kina anser vara dess obestridliga historiska rätt. Även Vietnam, Filippinerna, Malaysia, Taiwan och Brunei gör anspråk på Sydkinesiska havet i varierande grad. 2002 antogs en uppförandedeklaration av  Asean-länderna och Kina där man kom överens om att lösa alla konflikter på fredlig väg. Denna har dock ännu inte implementerats.

För att förstå konflikten är det viktigt att titta på FN:s havsrättskonvention, som slår fast att alla länder har rätt till en exklusiv ekonomisk zon som sträcker sig upp till 200 nautiska mil utanför den egna kusten där man har rätt till exploatering av samtliga naturresurser. Alla öar som bedöms vara av sådan storlek att man kan försörja sig och bo på dem får också automatiskt rätt till en ekonomisk zon på 200 nautiska mil, medan ett skär (som inte är beboeligt eller kan genera ekonomiskt liv) endast berättigar till 12 nautiska mil.

Kinas konstgjorda öar 
Om man kan omvandla ett skär till en ö kan man således få en avsevärt större ekonomisk zon vilket är intressant i ett exploateringsperspektiv. Sedan 2014 har Kina i hastig takt byggt ut ett antal kobbar och skär och därmed lyckats skapa sju artificiella öar. Denna utbyggnad har inte stöd i internationell rätt och har dessutom en negativ miljöpåverkan på såväl korallrev som fiske och har lett till skarpa internationella protester, inte minst från Vietnam och Filippinerna.

Hittills har över 1200 hektar land har skapats på artificiell väg. Öarna är nu så stora att de utan problem rymmer väder- och radarstationer, djuphamnar och landningsbanor som är tillräckligt långa för att kunna landa både civila och militära flygplan. Inom ett år planerar Kina enligt uppgift att ha reguljära flyglinjer till Sancha city på Woody Island i Paracel-arkipelagen.

I januari i år placerade Kina ut luftvärnsrobotar av typen HQ9 med en räckvidd på 200 km på Woody Island. Strax därefter upptäcktes avancerade radarinstallationer och inte långt därefter testlandades kinesiska stridsflygplan. På kort tid har Kina därmed lyckats etablera militära installationer i Paracel-arkipelagen och vietnamesiska bedömare menar att Kina inom en snar framtid kommer ha färdigställt landningsbanan, hamnen och radarinstallationerna på Fiery Cross i Spratley-arkipelagen i söder.

Några spekulerar också i att Kina har ögonen på Scarborough shoal i öster, vilket i så fall skulle innebära att man etablerade en ”strategisk triangel” inom vilken man har full militär kontroll. Bedömare spår att nästa steg blir en uppbyggnad av bränsledepåer ute på öarna som skulle möjliggöra för stridsflyg och kinesiska fartyg att kunna stanna ute längre till havs utan att behöva återvända till kinesiska fastlandet för att tanka. Många menar att Kinas långsiktiga mål sannolikt är att inrätta en Air Defence Identification Zone, likt den som deklarerades över Östkinesiska havet 2013.

Filippinska fiskare har fiskat vid Scarborough shoal i århundraden. År 2012 försökte den filippinska flottan avvisa åtta kinesiska fiskebåtar från dessa vatten, men fann sig istället blockerade av kinesiska fartyg. En överenskommelse framförhandlades med amerikansk hjälp där Kina och Filippinerna lovade att dra tillbaka sin närvaro från öarna till dess att den juridiska tvisten lösts. Filippinerna drog sig därefter tillbaka, men Kina stannade kvar och upprättade en barriär som förhindrar tillgång till revet.

Filippinerna tog frågan till Haag 
År 2013 bestämde sig Filippinerna för att ta frågan om utvinnings- och territoriella anspråk i Sydkinesiska havet till den Permanenta skiljedomstolen i Haag. Kina har inte deltagit i förhandlingarna då man menar att skiljedomstolen inte har jurisdiktion i frågan eftersom tvisterna rör suveränitetsfrågor.  I juli 2015 slog Skiljedomstolen fast att man har jurisdiktion att pröva sju av de totalt femton punkterna rörande bland annat de exploateringsrättigheter som Filippinerna hävdar i Sydkinesiska havet, dock inte själva suveränitetsfrågan.

Domstolen kommer därmed inte att avgöra vem som har rätt till öarna, men kommer att slå fast om de bör betraktas som öar eller skär, vilket i sin tur avgör hur stor zon de kan göra anspråk på och därmed hur intressanta de blir ur ett ekonomiskt perspektiv. Ett avgörande väntas komma i juni i år och inte bara Filippinerna utan även Vietnam väntar med spänning på detta. Utslaget är bindande, men Skiljedomstolen har inte någon verkställande makt för att kunna tillse att domen följs.

Kinesisk oljerigg i vietnamesisk zon 
Våren 2014 placerade Kina ut en oljerigg i en vietnamesisk ekonomisk zon vilket ledde till våldsamma protester. Agerandet fördömdes av Vietnams premiärminister och tiotusentals vietnameser tilläts demonstrera, något som annars är mycket ovanligt. Demonstrationerna blev dock snart våldsamma och fabriker som hade koppling till Kina brändes ner och plundrades. Kina fick snabbt evakuera kinesiska arbetare och vietnamesiska staten fick sedermera betala ut kompensation till de drabbade företagen.  Händelseförloppet visar på sprängkraften i de frågor som rör Sydkinesiska havet och de starka nationalistiska känslor som snabbt kan väckas till liv.

Gryende försvarssamarbete Vietnam-USA 
Kinas agerande i Sydkinesiska havet har skapat nya allianser. Vietnams relationer till USA är numera utmärkta, Vietnamkriget till trots, och länderna har ett gryende försvarssamarbete. Förra året hävde USA partiellt det vapenembargo som varit i kraft sedan kriget, vilket välkomnades på vietnamesisk sida. Med amerikansk hjälp byggs också den vietnamesiska kustbevakningskapaciteten upp.

Även Japan, som ju har sin egen konflikt med Kina rörande Senkaku-öarna i Östkinesiska havet, bistår Vietnam med kustbevakningskapacitet.  Vidare har USA och Filippinerna sedan decennier ett långtgående försvarssamarbete. Med amerikansk hjälp skickar man också ut trevare till Indien och Australien om gemensamma övningar och gemensam patrullering. Varken Vietnam eller Filippinerna kan på egen hand hävda sig gentemot Kina, som gjort en kraftig satsning på att bygga upp sin försvarsförmåga och dubblerat sina försvarsutgifter sedan 2005.  

USA – enda reella utmanaren 
Den enda reella utmanaren är USA som fortfarande är vida överlägset Kina militärt sett. Men trots att det är flera år sedan USA deklarerade sin ”pivot to Asia” har Washington ännu inte formulerat en tydlig strategi för hur man ska hantera konflikterna i Sydkinesiska havet. I första hand försöker USA lösa konflikterna på diplomatisk väg och ena Asean-länderna bakom gemensamma uttalanden om Sydkinesiska havet. Man har även genomfört patrulleringar som syftat till att hävda navigeringsfriheten utanför de artificiellt utbyggda öarna, något som välkomnats av Filippinerna och Vietnam. Från amerikanskt håll vill man dock sannolikt undvika att ge sig in i en militär konflikt, vilket gör att priset för Kinas fortsatta utbyggnad är lågt.

Vikten av navigeringsfrihet 
Ett flertal uttalanden har gjorts från det internationella samfundets sida för att uppmärksamma den pågående utvecklingen. Den 16 februari i år antog president Obama tillsammans med ledarna i Asean ett uttalande under ett toppmöte i Sunnylands där man underströk vikten av navigeringsfrihet och rätten till överflygning samt oro för den pågående militariseringen av området. Ytterligare ett uttalande gjordes av Aseans utrikesministrar i samband med mötet i Laos den 27 februari med mer eller mindre samma innehåll. Även EU:s höga representant Federica Mogherini gjorde ett uttalande den 11 mars i vilket hon uttryckte oro för utplaceringen av missiler i Sydkinesiska havet och den påverkan en militarisering hade för den regionala säkerheten.

Bör vi oroa oss? Ja, detta är inte enbart en konflikt som berör länderna runt Sydkinesiska havet. Det är en konflikt som i förlängningen påverkar oss alla eftersom det är en fråga om efterlevnad av internationell rätt. Utvecklingen i området i – kombination med förbättrad ekonomisk situation för länderna i Sydostasien – har också lett till en rustningsspiral i området, där Vietnam på kort tid avancerat från nummer 43 till nummer 8 på Sipris lista över världens största importörer av försvarsmateriel. Sydkinesiska havet är dessutom en av världens viktigaste transportleder och skulle sjötrafiken påverkas eller förhindras på något sätt kommer det att få konsekvenser även för oss i Europa.

Bör vi oroa oss för en väpnad konflikt? Ingeting kan uteslutas, felbedömningar och oöverlagda ageranden från olika aktörer kan inte exkluderas, men sannolikheten för en väpnad konflikt är i dagsläget fortsatt låg.