USA pendlar mellan militär maktpolitik och samarbete

Presidentval i USA bevakas intensivt av internationella medier – med all rätt. Utgången får avgörande betydelse inte bara för amerikaner utan också för resten av världen. Som exempel kan nämnas hur president George W Bushs reaktion på terrordåden den 11 september 2001 fick långtgående konsekvenser inte bara för Mellanöstern utan också globalt. Hade Al Gore, som förlorade mot Bush med några hundra röster i valet år 2000, invaderat Irak?

Men om det inte går att klaga på mängden av rapportering, finns anledning att tränga djupare under ytan. Annars blir till exempel fenomenet Donald Trump obegripligt för en europeisk betraktare.

Djupgående olikheter
En grundläggande missuppfattning är att USA, och därmed amerikansk politik, är snarlikt Europa. Vi översköljs  ju dagligen av amerikansk masskultur. Vi delar grundläggande demokratiska värderingar. Men bakom dessa konstateranden döljer sig djupgående strukturella och psykologiska olikheter. De grundläggande skillnaderna har funnits där från första början och de har inte minst med historia och geografi att göra. Åtskilligt kan härledas från 1789 års konstitution. Rätten att bära vapen är ett exempel. Likaså synen på dödsstraffet.

De politiska systemen i USA och Europa skiljer sig radikalt. I USA finns ingen parlamentarism. Den amerikanska konstitutionen – baserad på den franske filosofen Montesquieus tredelning i lagstiftande, dömande och exekutiv makt – må ha varit genial i slutet på 1700-talet för en nybliven stat, men leder ofta till handlingsförlamning i dagens supermakt. Kongressens mångåriga blockering av Barack Obama bär syn för sägen.

Valkoalitioner snarare än partier
Det finns inte heller något partiväsen med vänster-höger skala. Demokrater och Republikaner utgör snarare valkoalitioner eller en ram för allehanda individer och åsikter, även om Demokrater genomsnittligt står mer till vänster. USA har också inslag av direktdemokrati för aktiva väljare, till exempel så kallade caucus (nomineringsmöten). Likaså finns ett starkt stråk av idealism som ofta saknas i europeisk politik. I Vita Huset nådde denna  en retorisk höjdpunkt under John Kennedy. Men den fanns också under Carter och Obama.

Den växande främlingsfientligheten i Europa har – hittills – i de flesta fall utestängts från inflytande av de etablerade partierna. I USA har sådana populistiska åsikter lättare att få fäste. Det låga valdeltagandet bidrar också till dramatiska svängningar. I primärval och andra nomineringsprocesser kan det röra  sig om ett par procent av befolkningen. I mellanårsval till kongressen är man nere i en dryg tredjedel. Endast vid presidentval brukar deltagandet klättra över hälften av de röstberättigade.

Grogrund för politiska dynastier
Tonvikten i politiken ligger inte minst på individuella presidentkandidaters möjlighet att få finansiellt stöd. Det är ingen slump att det amerikanska politiska systemet producerat ”dynastierna” Roosevelt, Kennedy, Bush och Clinton.

Till skillnad från Sverige finns ingen åldersfixering. Tre av de kvarvarande fem presidentkandidaterna har passerat pensionsstrecket. Det mest extrema historiska exemplet är Ronald Reagan som vid 65 års ålders slogs ut av vice president Gerald Ford 1976 för att fyra år senare vinna valet och sedan sitta i två perioder.

Lobbyisternas påverkan
Kongressledamöter har ofta betydligt mer direktkontakt med sina väljare än politiker i Europa. Men starka lobbyorganisationer har samtidigt uppenbara möjligheter att påverka kongressen. Det gäller särskilt ledamöter av Representanthuset som har en mandatperiod på bara två år. De befinner sig mer eller mindre i ständig valkamp. Ett talande exempel är hur lobbyisterna i NRA (National Rifle Association) framgångsrikt motsatt sig skärpt vapenlagstiftning, trots att en majoritet av befolkningen är för. Tidigare begränsningar av ekonomiska donationers storlek har i praktiken avlägsnats.

Den genomsnittlige amerikanen har ringa kunskap om omvärlden. Man har svårt att förstå att utlänningar inte uppskattar USAs bevekelsegrunder och agerande. Det kan ses som en stark och självklarpatriotism. Man ”vet” att det egna landet är det bästa i världen och blir förvånad över att andra inte förstår detta. Det självklara ideologiska ledarskap som USA hade vid andra världskrigets slut försvann emellertid i Vietnam. Det har aldrig riktigt återställts trots idoga försök, senast under Obama.

Skepsis mot Washington
Amerikaners skepsisgäller också den federala nivån. Washington är för många gräsrötter ett skällsord för en överhet, ett etablissemang som vill inkräkta på medborgarnas konstitutionella fri-och rättigheter. Detta baseras inte minst på ett kollektivt minne som daterar sig tillbaka till de invandrare som flydde undan statsmaktens förtryck och orättvisor. Den negativa inställningen till Washington har i själva verket blivit alltmer markant på senare år. I realiteten fattas också många beslut på delstatlig och lokal nivå. Washington blir något mycket avlägset och dominerar inte alls på det sätt som många europeiska huvudstäder gör.

Okunnighet leder ofta till en överdriven rädsla inför en fientlig omvärld. Denna förknippas med hotbilder av allehanda slag. Konkurrensen från Kina och invandringen hotar jobben. Terrorister hotar bokstavligen liv och egendom.  Islamister och socialister hotar amerikanska värden. Sådana uppfattningar påverkar naturligtvis de folkvalda. Svaret blir protektionism, utnyttjande av landets överlägsna militära styrka, övervakning och stopp för immigration

Inflytandet från väckelsekristna
I USA spelar vidare religionen en roll som den inte gjort i Europa sedan 1900-talets början. Närmare två tredjedelar av befolkningen är aktiva kristna. Närmare hälften av dessa står i sin tur för en mer radikal väckelseinriktning. Kampen mot aborter är ett uttryck för detta. Likaså synen på islam. De starka banden till Israel är välbekanta.

Slutligen är USA ingen välfärdsstat trots Lyndon Johnsons Great Society och dagens Obamacare. Inkomstklyftorna är stora och skyddsnäten både mindre och glesare än i Västeuropa. Nära  50 miljoner amerikaner lever i fattigdom.  Många andra har mycket små marginaler och drabbas hårt vid arbetslöshet och andra förändringar. Den vita marginaliserade arbetarklassen hör till Trumps starkaste supportrar. Hans enkla slagord går hem i dessa miljöer. Trump är inte den förste populisten på jakt efter presidentposten baserad på sådant folkligt missnöje. Det nya är att kandidaturen äger rum inom ramen för ett av de etablerade partierna. Tidigare missnöjeskandidater har antingen varit oberoende, som Ross Perot på nittiotalet, eller lämnat partiet, som Teddy Roosevelt i början av förra seklet. Men Trump riskerar samtidigt att inte få stöd från stora delar av det Republikanska partiets ledarskikt.

Bäddat för tvära kast
Avsaknaden av ett ordentligt offentligt skyddsnät innebär att individer, inklusive invandrare, i mycket hög utsträckning är hänvisade till sig själva eller till olika hjälporganisationer, ofta på religiös grund. Detta har förvisso sina fördelar. Privata initiativ stimuleras och nyanlända integreras snabbare. Samtidigt är talet om en amerikansk ”smältdegel” överdrivet. Ekonomisk segregation och rasism är precis som i Europa påtagliga inslag.

Allt detta sammantaget leder till en instabilitet i det amerikanska samhället. Såväl yttre som inre händelser kan orsaka tvära kast i politiken.

Just för att det politiska systemet är så komplext krävs ofta extraordinarie händelser för att kickstarta processer som både folket och dess politiska företrädare är med på. Dessutom finns alltid en isolationistisk underström.  Det tog tre år innan USA gick med i första världskriget samt två år och Japans angrepp på Pearl Harbor innan USA gick med i andra världskriget.

Missionerande inslag i utrikespolitiken
Den amerikanska utrikes- och säkerhetspolitiken dikteras i likhet med andra länders av nationella intressen. Men i USA:s förhållande till omvärlden finns, som antytts ovan, inte minst av historiska skäl ett starkare missionerande inslag. Man har ett budskap och en idé som man vill delge oss andra. Detta har tagit sig olika uttryck i olika skeden av historien. 1800-talet karakteriserades av isolationism, men också av försök att dominera Latinamerika. Vid förra sekelskiftet framträdde en mer naken, expansiv imperialism med Teddy Roosevelt som främste förespråkare.

När president Woodrow Wilson tog initiativ till bildandet av Nationernas förbund (NF) gjordes första försöket att i idealistisk anda forma inte bara det egna landet utan hela världssamfundet. Det stötte på patrull i kongressen, vilket gjorde att USA aldrig blev medlem i NF. Först efter andra världskriget kunde projektet genomföras. Dagens multilaterala system med FN, Världsbanken och IMF i spetsen är i hög grad en amerikansk produkt. Sedan är det en annan sak att få amerikanska administrationer verkligen har försökt utnyttja detta system till fullo.

Amerikansk utrikes-och säkerhetspolitik är således historiskt en kombination av idealism och maktpolitik för att gagna amerikanska intressen. Ibland är idealismen snarast ett retoriskt fikonlöv för att dölja maktutövningen. Ibland är världsfrälsarivern mer genuin, som under Kennedy. Men resultatet för omvärden kan ändå bli minst lika dramatiskt.

Pendelrörelser i utrikespolitiken
Renodlad isolationism är självfallet inte möjlig för den enda supermakten i en globaliserad värld. Istället finns en pendelrörelse mellan en mer utpräglad unilateral militär maktpolitik och diplomatisk multilateralism. Republikanerna dominerar traditionellt i den förstnämnda kategorin och Demokraterna i den andra. Men gränserna är suddiga och det finns hela tiden inslag av bägge tendenser. Pendeln börjar oftast svänga när den ena eller andra politiken misslyckats i någon mening. Vietnam, Somalia och Irak är exempel på detta.

Ända sedan sjuttiotalet har det talats om en tyngdpunktsförskjutning i amerikansk utrikes- och säkerhetspolitik, bort från Europa mot framför allt Asien men även mot Latinamerika. Orsaken är i första hand ekonomisk. År 1980 var Kinas BNP en tiondel av USA:s. Idag är den kinesiska ekonomin större i köpkraftsjusterade termer. Kina uppfattas också som en potentiell militär utmanare. Och USA:s asiatiska allierade ser redan Kina som ett reellt hot.

Tyngdpunktsförskjutningen accentuerades efter kommunismens fall och Sovjetunionens upplösning och de förhoppningar detta ledde till. Orsaken var således på ett sätt positiv. Bekymren fanns på annat håll, ansågs det. De senaste årens aggressiva ryska säkerhetspolitik har lett till ett partiellt omtänkande. Natos artikel 5 står åter i fokus.  Det är självfallet centralt för europeisk säkerhet att denna linje består även under nästa amerikanska administration. Men vi bör samtidigt vara medvetna om att Asien långsiktigt förblir viktigare för USA, såväl ekonomiskt som säkerhetspolitiskt. Synen på Europa kommer också att påverkas av hur vi hanterar de ekonomiska och sociala problemen samt vilka insatser européerna är beredda att göra för sin egen säkerhet.

Bästa partnern för EU
Obamaadministrationen har varit USA:s mest samarbetsinriktade på länge. Istället för att utnyttja militära maktmedel har den sökt lösa meningsskiljaktigheter genom dialog och diplomati och utnyttjande av multilaterala fora. Påtagliga resultat har också nåtts i relationerna med Kuba och genom Iran-avtalet. Samarbetet med allierade och olika partner har utvecklats, inte minst mot bakgrund av den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa. På det ekonomiska området har man förhandlat och slutit frihandelsavtal. På andra områden, såsom nedrustning, har en kombination av externa och interna faktorer förhindrat framsteg. Det är för Europa svårt att föreställa sig en mer perfekt amerikansk partner än Obamaadministrationen.

Den amerikanska presidentvalskampanjen är ett veritabelt politiskt maratonlopp som pågår i mer än ett år. Erfarenheten visar hur svårt det är att förutsäga var väljarnas sympatier slutligen landar. Avgörandena kan dröja ända till sommarens partikonvent. En revolt mot Trump kan inte uteslutas. Bernie Sanders har visat sig segare än någon kunde ana. Men alltmer pekar ändå på att presidentvalet kommer att stå mellan Hillary Clinton och Donald Trump. Vad får då detta för konsekvenser för utrikes-och säkerhetspolitiken?

Clintons unika erfarenhet
Få presidentkandidater under efterkrigstiden har varit bättre förberedda för uppdraget än Hillary Clinton. Som presidenthustru, utrikesminister och senator har hon samlat på sig en unik erfarenhet. Även om man aldrig i detalj kan förutsäga hur en ledare hanterar utmaningar och kriser, talar det mesta för att hon skulle stå för en mer samarbetsinriktad multilateral linje, dvs en fortsättning på den politik som fördes av hennes make Bill och av Barack Obama. Begränsningarna och tvivlen ligger snarast i hennes möjligheter att få med sig kongressen. Å andra sdan skulle en jordskredsseger  i presidentvalet också kunna påverka kongressens sammansättning i positiv riktning.

Trumps farliga oförutsägbarhet
Ingen presidentkandidat har varit sämre förberedd än Donald Trump. Därmed avses inte bara hans bristande erfarenhet utan också hans personlighet. Presidenten har som Commander in Chief mycket långtgående maktbefogenheter på det utrikes-och säkerhetspolitiska området. De mest extrema åsikterna och attityderna kan förhoppningsvis slipas av, när de tröskas i det byråkratiska maskineriet. Men omvärlden får ställa in sig på mer ensidigt agerande, protektionism både vad gäller handel och migration, ökad förståelse för auktoritära regimer och krav på att bördorna ska fördelas bättre bland de allierade inom Nato. Och, kanske mest oroande, en farlig oförutsägbarhet.

Vi står inför fortsatt global turbulens som omfattar alltifrån folkvandringar till klimatförändringar och pandemier. EU riskerar att ytterligare försvagas och fragmenteras. Ryssland förblir aggressivt. Kina står inför massiva interna utmaningar. Landets förbindelser med grannländerna har en betydande konfliktpotential. Mellanöstern förblir en krutdurk. Utsikterna de närmaste åren är således allt annat än ljusa. En oförutsägbar ledare i Vita huset är det sista denna sköra värld behöver.