Utan kronprins kan Palestina rämna

Det finns anledning att tro att dagen när Palestinas president Mahmoud Abbas lämnar politiken börjar närma sig. Abbas har själv under det senaste året beklagat sig hos sina kollegor över att han börjar tröttna och upplever det nuvarande politiska läget som hopplöst. Det är oundvikligen också så att den nu 82 år gamle trotjänaren av den palestinska saken börjar bli alltmer till åren kommen. Dessutom är det inte bara Abbas själv som tvivlar. En majoritet av palestinierna på såväl Västbanken som i Gaza uppger att de saknar förtroende för honom. Det finns med andra ord flera skäl att tro att palestinsk politik snart kommer att stå inför ett nytt ledarskifte.

Frågan många nu ställer sig är dock vad som kommer att hända när detta sker. Sedan Abbas tog över som president har makten allt mer kommit att koncentreras till presidenten - som numera kontrollerar de flesta skeenden inom den Palestinska myndigheten. Men i takt med att Abbas beskurit andra politikers makt och inflytande har han också skaffat sig många och mäktiga fiender, inte minst inom sitt eget parti. Till detta ska läggas det faktum att Abbas inte kunnat leverera några direkta resultat avseende den gäckande självständigheten. Kritikerna menar att den icke-våldsapproach och förhandlingslinje som Abbas stått för har varit och är en politisk missbedömning.

Trots Abbas ansträngningar att hålla kvar makten bland sina närmaste medarbetare har han dock ännu inte utsett någon ställföreträdare eller vice president och inte pekat ut någon kronprins i mer informell mening heller. Det finns med andra ord inget arrangemang på plats för att säkra att makten stannar i Abbas-lojala händer. Detta oförberedda läge har fått de många politiska fienderna att vädra morgonluft. Vid en plötslig vakans av presidentposten inträder en kortare eller längre tids maktvakuum innan återstående ledarskap har hunnit hantera situationen. En alltför lång fördröjning vid detta tillfälle kan öppna upp för sådana utmanare att försöka nå maktens topp.   

Det tidigare skiftet mellan Arafat och Abbas är den enda fingervisning som finns än så länge om hur nästa maktskifte kan komma att gå till. Vid det tillfället åsidosattes den successionsordning som stipuleras i den palestinska grundlagen där makten överlämnas tillfälligt till talmannen i parlamentet. Istället hölls ett hemligt möte som efter några timmar - likt en påvekonklav - utsåg Abbas till Arafats efterträdare. Till och med undveks ett röstningsförfarande om olika kandidater i PLO:s stora generalförsamling, något som hade givit viktig demokratisk legitimitet till utnämnandet. Abbas var helt enkelt redan den innersta kretsens val och någon bredare förankring ansågs inte nödvändig.

I och med att denna innersta krets, idag sålunda med Abbas i spetsen, styr större delen av palestinsk politik är det rimligt att tro att även nästa maktskifte kommer att ske i likhet med den beprövade Arafat-Abbas-modellen. De andra två alternativen - en statskupp av utomstående ledare eller demokratiska val där folket helt får bestämma - är både lika osannolika. Av dessa två vore en statskupp av till exempel Hamas allra minst sannolikt, dels eftersom man saknar tillräcklig militär kapacitet på Västbanken för att genomföra något sådant, dels också eftersom det vore oacceptabelt från Israels sida.

Men bara för att den innersta kretsen tar hand om maktskiftet innebär detta inte automatiskt att en stabilitet i det palestinska politiska systemet kan bibehållas. Det är viktigt att förstå att det politiska läget idag är helt annorlunda än när Arafat gick bort. Abbas har bland annat fått flera av sina meningsmotståndare entledigade från sina poster med hänvisning till korruption eller planer på att störta honom. Detta har lett till starka spänningar mellan de olika ledarna inom den innersta kretsen. Genom att förstå vilka inbördes motsättningar som råder i denna krets, framförallt inom Abbas eget Fatah-parti, kan man komma ett steg närmare svaret på vem eller åtminstone från vilket läger näste ledare kommer komma.

I stora drag utgörs ”den innersta kretsen” av PLO:s högsta styrande organ den mäktiga exekutivkommittén tillsammans med Fatahs motsvarighet, centralkommittén. Föga överraskande överlappar dessa båda varandra i fråga om de två respektive medlemsskarorna. Ytterst utgörs den palestinska makteliten av en grupp på omkring 20-30 personer. Utöver detta innehas rollen som styresman i respektive organ samt ämbetet som Palestinas president av en och samma person, alltsedan presidentposten inrättades. Inom denna relativt lilla grupp på toppen av systemet löper dock två stora och starkt polariserande konfliktlinjer.

Den största motsättningen i gruppen råder mellan, å ena sidan, det gamla gardet av ledare dit Abbas själv hör och, å andra sidan, nästa generation som har växt upp som ungdomsledare under intifadorna. Detta 'nya garde' är starkt kritiska till vad de gamla har uträttat under deras tid vid makten. De ungas kritik av de gamla är omfattande och gäller bland annat maktmissbruk, korruption, brist på ansvarsutkrävande och – inte minst – oviljan att lämna över till nästa generation. Vissa av de unga anser även att säkerhetssamarbetet med Israel har gått för långt och borde avslutas.

Spänningarna mellan det unga gardet och de gamla visade sig tydligt när Abbas i slutet på förra året försökte stuva om i PLO:s exekutivkommitté, sannolikt för att byta ut några av dessa yngre och mer obekväma röster. I ett försök att tvinga fram ett val till ny exekutivkommitté lämnade Abbas och flera av hans närmaste män, och en kvinna, in sina avskedsansökningar. Men för att PLO:s generalförsamling ska kunna genomföra ett giltigt sådant nyval krävs närvaro av minst två tredjedelar av delegaterna. En sådan bred uppslutning har det unga gardet hittills lyckats stoppa och exekutivkommittén får därmed behålla sin ursprungliga sammansättning tills vidare.

Det råder också en stark motsättning mellan politiska ledare från de olika delarna av de palestinska områdena. Denna motsättning är särskilt stark inom Fatah och mellan ledarna från Västbanken kontra de från Gazaremsan. Fatahledarna i Gaza lever i en annan och bistrare verklighet och deras politiska åsikter har med tiden radikaliserats bortom den partilinje som formuleras i Ramallah. Ledarna från Gaza menar att de marginaliseras av partiet och att det inte görs tillräckligt för att stoppa de förföljelser som Fatah-medlemmar får utstå från Hamas i Gaza. Fatah-ledarna i Ramallah, å sin sida, anklagar sina kollegor i Gaza för att försöka så intern osämja. Det senaste exemplet på detta var anklagelser mot dem i början på detta år att ha satt igång en ryktesspridning om att Abbas var på väg att avgå.

Det har således uppstått inte bara ett utan två starka läger som motsätter sig Abbas åldrande grupp av lojalister: dels en ny generation som tycker att de gamla har tappat kontakten med verkligheten, dels ett Gaza-läger som uppfattar sig avskuret och övergivet. Den senaste utvecklingen är att det nu dessutom kan noteras vissa närmanden mellan dessa två oppositionella läger. Det kan även noteras att representanter från båda läger även håller möten med ett bredare spektrum av politiker om Palestinas framtid, däribland Hamas-ledare.

Detta begynnande samarbete mellan två olika läger som båda är motståndare till Abbas - och dessutom en möjlig taktisk allians med Hamas - kommer sannolikt leda till att Abbas lojalister sakta men säkert förlorar greppet om exekutivkommittén. Den dag då presidentposten blir vakant kan valet av en ny ledare bli betydligt mer konfliktfyllt än det som genomfördes i samband med Arafats frånfälle. Istället för en tyst påvekonklav kan det bli fråga om en utdragen och uppslitande maktkamp mellan två motståndarläger. I bästa fall vinner den ena sidan snabbt och en ny ledare kan utses utan längre fördröjning. I värsta fall kan en långdragen maktkamp innebära att den Palestinska myndigheten står utan ledare för länge och få till följd att den helt enkelt börjar falla sönder.

Omfattningen av dessa grupperingar och deras oheliga allianser är dock ännu till stor del okända. De kommer inte heller att aktiveras och bli tydliga förrän stunden för maktskiftet är inne. När det väl sker, oavsett om det blir en segdragen kamp eller inte, talar mycket för att makten kommer flyttas från Abbas lojalister till en ny grupp av yngre och mer radikala ledare. Exakt vilken konstellation av individer det blir återstår att se.