Väntan på konfliktlösning som väntan på Godot

CHAMPAIGN, Illinois. Det är platt så långt ögat kan se i Illinois, där Sayed Kashua bor i en klassisk amerikansk universitetsstad, i en grå villa som är granne med stubbåkern.

– Jag gillar att det är det nordligaste huset i Champaign, det får mig att känna mig närmare Chicago, skrattar han.

Det var ursprungligen till USA:s tredje största stad som denna exilarab styrde kosan mot under Gaza-kriget 2014. Då hade han fått nog av livet i Israel. Av att låtsas inför barnen att framtiden var ljus. Av att hoppas att araber och judar kunde leva i fred. När en palestinsk 16-åring brändes till döds i en hämndaktion några kilometer från hans hem kände Kashua att gränsen var nådd. Han packade ihop sitt bohag, samlade sin familj och köpte enkelbiljetter till USA. Därmed förlorade Israel sin kanske vassaste arabiske kåsör, åtminstone tills vidare.

Det är alltid märkligt att träffa någon i verkliga livet som man redan lärt känna i skrift. Kashuas oreserverade uttryck i senaste boken Native, där han samlat åtta års personliga krönikor om livet som palestinsk medborgare i staten Israel, skiljer sig från hans levande jag. Den 40-åring som öppnar dörren känns snarast tafatt över intervju-situationen och utbrister mer än en gång att ”nu ställer du politiska frågor! Jag är ju bara en skribent”. Detta trots att Sayed Kashua på sitt eget vis agerat brobyggare mellan palestinier och israeler och än idag har en viktig röst i landets samhällsdebatt.

I den hyrda villan lyckas gardinerna framgångsrikt stänga ute dagsljuset och först efter en kaffe på Sayed Kashuas kala kontor, med beigea väggar, heltäckningsmatta och kartonger på golvet, slappnar han av.

Kashua är ingen vanlig krönikör, utan en av den israeliska vänstertidningen Haaretz populäraste röster. Han skriver på hebreiska. Med humorn som lans ger han oss personliga glimtar av de många detaljer som skaver i hemlandet. Det kan handla om allt från rekreationsorten, som stänger ute palestinska gäster, till försöket att göra en anmälan på ett poliskontor för att förmå korrumperade polismän att ta emot en anmälan om att ägg kastats in i Kashuas vardagsrum.

Vi hör vinnarlaget på en fotbollsmatch sjunga ”Död åt araberna!” och får fundera över ett passande namn på en nyfödd – inte alltför arabiskt, för att slippa direkt stämpling, men inte heller ett identitetslöst namn. Muhammed är direkt uteslutet.

En av bokens roligaste episoder är berättelsen om hur Kashuas familj flyttar in i ett judiskt område. ”Det här stället är så annorlunda att jag ibland blir rädd. Jag kan fortfarande inte komma över känslan av fasa första gången jag duschade här. Judarna har så högt vattentryck” skriver Kashua, som inte tidigare visste att vanliga hem kunde erbjuda annat än den tunna stril han tvagat sig under i arabiska stadsdelar (det är alltså inte bara på Västbanken som resursfördelningen mellan judiska bosättningar och palestinska områden är ojämlik).

Helt plötsligt vågade hantverkare komma hem till familjens lägenhet och soptunnorna tömdes hela tre gånger i veckan. En annan fantastisk sak som detta nya universum inbegrep var en postadress (och inte bara en postbox). ”Jag såg en riktig brevbärare, sådana man ser på film, med en postsäck slängd över axeln”, skriver Kashua uppsluppet.

Han lär oss hur man lättast tar sig genom kontrollerna till ett israeliskt köpcentrum (ratta in arméns radiokanal, dölj din arabiska accent och kör helst en Land Rover) och låter oss smaka på maktlösheten när barnen kallas för ”äckliga araber” av jämnåriga. Han förväntar sig inte att sådana attityder kommer att ändras i Israel med tanke på högervridningen i såväl skolböcker som medier.

Kashua växte upp i den arabiska byn Tira, ”det var grått och alla var fattiga”, norr om Tel Aviv. Hans mamma var en av ortens första kvinnor som fick läsa vidare och pappan var kommunist. Även fadern lyckades skaffa sig högre utbildning trots att familjen miste allt i Palestinakriget 1948. Då förvandlades Kashuas farmor till jordlös änka, varefter hon försörjde familjen genom att plocka frukt. Själv lyckades Sayed som ung få ett stipendium till Israels bästa gymnasieskola, ett judiskt internat där all undervisning var på hebreiska. Han var en av två araber i sin klass. Den första tiden förstod han knappt vad lärarna sa och han kämpade med skolböckerna.

– Varje sida var en mardröm, minns han.

Men snart flöt språket bättre och det var på hebreiska han på riktigt mötte litteraturen. Han läste israeliska författare som Amos Oz, David Grossman och Meir Shalev och började själv drömma om att skriva. Efter sociologi- och filosofistudier på universitetet började Kashua, 21 år gammal, på den israeliska tidningen Yedioth Ahronoth. 

– Vi var alla totalt utnyttjade unga journalister som ville förändra världen, minns han.

Kashua skrev reportage och TV-kritik, ”jag tror att jag producerade fler ord än någon annan anställd”, och lyckades vid sidan av få ur sig två romaner. I Dancing Arabs beskriver han livet som arabisk tonåring på en judisk internatskola och i Let it Be Morning om resan att som israelisk arab flytta tillbaka till sin arabiska hemby från Tel Aviv.

En morgon när han, 25-år gammal, som vanligt kom in på jobbet kommenterade redaktören att han såg ut ”att lida av graviditetsdepression”. Gissningen var inte alltför vild. Kashua, som just fått beskedet att hans fru var gravid, tänkte att livet redan var över. Redaktörens terapeutiska infall var att låta Kashua skriva av sig. Så föddes hans första krönikor, med en text för varje graviditetsvecka. De blev en succé.

När dottern var född tjatade Kashua på tidningen Haaretz att de skulle ge honom en chans som krönikör. Med tiden fick han en helsida för varje kåseri. Hans stil var banbrytande.

– På den tiden var det ingen som skrev en dylik mix av samhälle, politik, satir och personliga berättelser, förklarar han.

Krönikorna i Native spänner från 2006 till 2014 och under denna tid började Kashua även skriva för israelisk television. Hans TV-serie Arabiskt arbete – i folkmun ”kasst utfört jobb” – spelar på kulturella, religiösa och politiska skillnader i Israels blandade befolkning. Serien blev en milstolpe i israelisk TV, med sina palestinska huvudrollsinnehavare som pratade arabiska på bästa sändningstid.

Idag undrar Kashua om han kommer att hitta tillbaka till den lustfyllda humorn och kunna skriva TV-serier igen. Hitta tillbaka hem. Hans kontrakt med Illinois-universitetet har förlängts med tre år, så nu undervisar han fyra lektioner i veckan, i komediskrivande och hebreiska. Det putslustiga i situationen har inte undgått honom – att han i exil undervisar amerikanska judar i den israeliska ockupationsmaktens modersmål. Han skämtar om att de riskerar att ta till sig hans arabiska brytning och därmed bli uteslutna ur Birthright, den organisation som ordnar gratis resor för judisk ungdom till det heliga landet.

Att idag leva i USA, i en tid av Trump-möten och prat om att patrullera muslimska bostadsområden, är trots den ökande polariseringen betydligt lättare än livet i Jerusalem.

– I Israel var vi de enda främlingarna i vårt judiska område, men här är befolkningen mycket mer blandad. Och barnen älskar det här, säger Kashua som för första gången i livet sluppit frågan om etnicitet när han skulle hyra bostad.

Själv går han ofta vilse i sitt villaområde som påminner honom om filmen The Truman Show, där alla hus ser likadana ut och Jim Carrey till slut inser att allt är fejk.

– Det har hänt att jag har gått in i grannens garage av misstag.

Han saknar Jerusalems puls och kuperade terräng. 

– Bara en liten kulle skulle lösa många problem. Ibland går jag till stans enda bro och låtsas att det är ett berg, det ger mig fullt med inspiration, säger han.

Han har fortsatt att skriva sina Haaretz-krönikor varje vecka, även om det känns svårare nu när han inte är på plats. Innerst inne vill han återvända och fortsätta kampen för demokrati, jämlikhet och mänskliga rättigheter. Men han har svårt att se något ljus i tunneln. 

– Den främsta anledningen till att vi flyttade var radikaliseringen av det israeliska samhället, ledd av Netanyahus högerregering, säger Kashua, som inte kan skönja någon plan från premiärminister Benjamin Netanyahu på att ändra kurs eller någon ansträngning för att lösa konflikten mellan palestinier och judar, snarare tvärtom. Netanyahus uppmaning två dagar före valet i fjol om att judarna borde rösta för att araberna ”bussades in till vallokalerna” ser han som rasistisk. Premiärministerns senaste utspel i februari om att bygga ett staket runt hela Israel för att hålla ute ”de vilda djuren”, alltså palestinier och andra araber, ser han som farligt.

– Hela situationen är tragisk, och inte bara svår för palestinierna utan även för liberala israeliska judar som ibland känner sig klandrade av regeringen, säger han.

Kashua pekar på att den unga generationen israeler födda efter millennieskiftet (och Osloprocessen) aldrig har upplevt något fredsfördrag. Opinionsundersökningar på gymnasieskolor visar att tonåringar tror allt mindre på fredlig samexistens. 

– Min generation växte åtminstone upp med Osloprocessen och visste att fred var möjligt. Men dagens unga har uppfostrats med sloganen ”Det finns ingen partner”, suckar han.

Kashua har inga svar på hur en lösning på konflikten hade kunnat se ut. Men ett första steg – i linje med internationell lag – borde vara enkelt:

– Stoppa ockupationen och bosättningarna. Palestinierna borde antingen få sin frihet och egen stat eller bli likvärdiga medborgare i Israel.

Detta är dock långtifrån landets riktning och Kashua skulle vilja att omvärlden hjälper till medla fram en lösning. I sin väntan på denne Godot, som aldrig tycks komma, skriver han på en ny roman, om en lokaltidningsredaktör som anlitas som spökskrivare av sin egen far för att nedteckna hans livshistoria. Allt medan Illinois majs växer utanför Kashuas fönster.