10 faktorer förklarar den stora oredan i arabvärlden

Aldrig i modern tid har arabvärlden genomlevt en sådan spretig och omskakande politisk utveckling som idag, med bland annat sönderfallande stater, flyktingströmmar, terrorexport samt långdragna och förödande krig. Men dessa omständigheter uppstod inte plötsligt, över en natt.

Många tidiga varningssignaler de senaste årtiondena borde ha förståtts som tecken på strukturproblem och djupa orättvisor i våra politiska, ekonomiska och sociala system och i miljöfrågor. Signalerna uppfattades aldrig av de arabiska maktstrukturerna, eller av de externa makter som stödde dem – alltså samma makter (USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland, Iran, Saudiarabien) som nu aktivt deltar i krig i flera arabländer.

Tio viktiga trender
Här följer min lista på tio viktiga trender i arabvärlden sedan mitten av 1970-talet, som borde ha setts som tidiga varningssignaler på problem i våra samhällen. De väcker frågan om vi idag uppfattar tidiga varningssignaler och reagerar på dem, eller om vi bara upprepar misstag från det nära förflutna?

1. Det första tecknet på utbrett missnöje bland arabiska medborgare var den snabba spridningen av stödet för Muslimska brödraskapet och andra icke-våldsamma islamister på 1970-talet. De utgjorde då de enda lokalt trovärdiga oppositionsgrupperna, och  i val som hölls från mitten av 1980-talet gjorde de bra ifrån sig.

2. Eftersom alla arabiska valsystem var konstruerade för att ge den styrande eliten majoritet och permanent kontroll över offentligheten uppstod missnöje över Muslimska brödraskapets oförmåga att faktiskt förbättra livsvillkoren för folk. Det ledde till att mindre och mer extrema islamistgrupper bildades, som tog till våld mot staten. Sådana grupper krossades snabbt i Algeriet, Egypten, Syrien och Saudiarabien, men de visade på det underliggande missnöje som hade väckt folkligt motstånd.

3. Ett överväldigande tecken på personligt missnöje och dåligt fungerande samhällen var, från mitten av 1980-talet, den ännu pågående utvandringen av tiotusentals av arabvärldens smartaste och mest dynamiska unga män och kvinnor. I utlandet har emigranterna funnit yrkesmöjligheter och politisk-kulturella rättigheter som deras egna länder nekat dem.

4. Opinionsmätningar visade upprepade gånger från början av det nya millenniet att arabiska medborgare hade lågt förtroende för de flesta offentliga institutioner. Hälften eller mer av de tillfrågade, i länder som inte var välmående oljeproducenter, uppgav rutinmässigt att de saknade förtroende för regering, domstolar, medier, politiska partier och parlament.

5. Samtidigt uttryckte ett stort antal arabiska medborgare från början av millenniet pessimism om framtida välmåga, i fråga om materiella behov (arbete, inkomster, sjukvård) och politiska rättigheter samt möjligheter att själva förbättra sina villkor. Medborgare i rika oljeproducerande stater, som åtnjöt statliga välfärdsförmåner, utgjorde även här ett undantag.

6. Dessa uppfattningar speglade en social och politisk polarisering som hade inletts på 1980-talet: ett allt större antal arabiska medborgare levde nära eller under fattigdomsgränsen, medan en liten välbärgad minoritet levde i lyx och förmånliga omständigheter. Detta ledde till en långsam reträtt för staten från en del sektorer i samhället, vilket gav utrymme för mäktiga icke-statliga organisationer som Hizbollah i Libanon, olika islamister i Egypten och diverse etniska och religiösa grupper i Irak och Jemen. Det är uppenbart att suveränitet och statlig legitimitet i arabvärlden började falla sönder för 30 år sedan.

7. Dessutom blev politiskt våld ett vanligt politiskt uttrycksmedel för många grupper i samhället. I början av 1990-talet, efter kalla kriget, använde fyra stora aktörer politiskt våld i våra länder (och de gör det fortfarande): nationella regeringar, opposition och understatliga organisationer, utländska regeringar, och små grupper av terrorister eller brottslingar. Med polarisering och fragmentering kom militarisering.

8. Dessa trender kulminerade med de arabiska upproren 2010–2011, det mest dramatiska tecknet på djup splittring i modern arabisk historia. Miljontals medborgare som hade nått en brytpunkt gjorde spontant uppror mot de styrande eliterna. Trots det fortsätter eliterna, med utländskt stöd, till största delen att strunta i upprorens underliggande orsaker.

9. Uppkomsten av al-Qaida och ”Islamiska staten” (Daesh) är det senaste tecknet på svåra kval i våra länder. Den sortens våldsamma salafist-takfiri-rörelser uppstod inte plötsligt i ett vakuum; de utvecklades långsamt under 25 år och har nu aktiva anhängare bland hundratusentals araber, samt passivt stöd eller förståelse bland miljontals.

10. Arabiska stater är i huvudsak oförmögna eller ovilliga att bekämpa dessa grupper, så vi förlitar oss på icke-statliga miliser och utländska militära makter att göra det – samma utländska militärer vars inblandning i våra samhällen de senaste årtiondena har bidragit till det kaos och det massiva medborgarmissnöje som har hjälpt till att skapa al-Qaida och IS.

Våra styrande etablissemang och deras utländska uppbackare har konstant ignorerat dessa och andra iögonfallande tecken på social obalans och massivt missnöje bland medborgarna i hela den arabiska regionen. Låt oss hoppas att både ögon och sinnen är mer öppna och aktiva idag, då nya tidiga varningssignaler fortsätter att dyka upp och explodera runt omkring oss.