Armeniska folkmordet känslig fråga för Israel

I juni i år röstade den tyska förbundsdagen för att officiellt erkänna det armeniska folkmordet. Som en följd av det kallades den turkiska ambassadören hem till Ankara.

Vid ungefär samma tid kom Israel och Turkiet överens om kompensation till dem som drabbades på båtarna från Mavi Marmara (Ship to Gaza) år 2010 och lättnader ifråga om Israels blockad av Gaza.  Som en följd av det väntas den turkiske ambassadören snart återvända till Israel, efter att ha varit hemkallad i sex år.

Många i Israel tycker att landet borde slå följe med parlamenten i Tyskland, Sverige och övriga cirka 30 länder, vilka alla har kallat massakrerna på armenier i det Osmanska riket för hundra år sedan för ett folkmord. Detsamma gäller flera viktiga judiska organisationer i diasporan som till exempel Anti-Defamation League och American Jewish Congress, vilka bägge använder ordet ”genocide”.

Mycket står på spel
Men frågan är om sommarens överenskommelse då skulle ha ägt rum. Det kan bli stora förluster efter ett erkännande, mycket som står på spel, bland annat den nu förbättrade relationen med Turkiet, som är extra viktig för Israel med tanke på hur ytterst få allierade man har i regionen.

Dessutom är Turkiet en betydelsefull marknad för Israels näringsliv ­– och det existerar långt framskridna planer på att sälja gas till turkarna, från de nyligen upptäcka gasfälten i Medelhavet.

Även andra hänsyn finns med när det gäller Israels förhållande till det armeniska folkmordet.

Enligt nättidningen Al-Monitor kommer över 40 procent av landets olja från Azerbajdzjan, som i gengäld köper stora mängder militär utrustning samt IT-tjänster från Israel. Azerbajdzjan är en av ytterst få allierade till Israel i regionen, men ser grannen Armenien som en dödsfiende.

Därmed finns ännu en anledning att ligga lågt med att erkänna det armeniska folkmordet.

Kan synen på Förintelsen påverkas?
Men det handlar inte enbart om realpolitik. Bakom motviljan att erkänna folkmordet finns även en rädsla för att det i sig skulle kunna påverka synen på Förintelsen. Ju fler andra folkmord som dyker upp på den globala arenan desto mindre uppmärksamhet riktas mot Shoa. Och det som inte är ett riktigt folkmord ska inte heller få kallas det. Kraven måste vara höga, annars är det risk för att Förintelsen banaliseras eller förminskas. Så lyder en vanlig farhåga, och den fick förstås näring när en svensk minister liknade flyktingarnas drunkningsdöd i Medelhavet vid massmorden på judarna.

Det som pågick i Turkiet mellan 1915 och 1918 är dock av helt annat slag.

Man räknar med att cirka 1,5 miljon armenier mördades vid de så kallade ungturkiska ledarnas omfattande och brutala kampanj för att rensa Anatolien. Det finns idag knappast en respekterad historiker som inte kallar detta för ett folkmord. 

Många judiska trådar
Till saken hör att det finns flera judiska trådar in i denna händelse: 

Den första person som skrev utförliga redogörelser för förföljelsen av armenier var den amerikanskjudiske ambassadören Henry Morgenthau, stationerad i Osmanska riket 1913-1916. Hans dagbok publicerades 1918 och ledde till att världen på allvar fick upp ögonen för vad som ägde rum.

Och den första att lansera ordet ”genocide” var en känd polskjudisk jurist, Raphael Lemkin, som i en bok från 1943 menar att den armeniska massakern är ursprungsmodellen för ett folkmord.

Men den mest väsentliga tråden handlar om Shoa.

Det blir märkligt, när Israels ledare gång på gång påminner om judarnas egen Förintelse, om vikten av att omvärlden ska känna till detta folkmord, samtidigt som de undviker att använda denna beteckning för massakrerna på armenierna.

Allt fler i Israel tycker därför att landet borde slå följe med Tyskland, och genast erkänna detta folkmord, istället för att i alla officiella sammanhang tala om ”det armeniska folkets tragedi”. En mängd politiker, rabbiner och kulturpersonligheter har under många år försökt pressa regeringen.

Brev från kända israeler
Förra året skrev ett 20-tal prominenta israeler ett öppet brev där de uppmanade landets ledare att följa påvens beslut, och därmed erkänna det armeniska folkmordet. Bland undertecknarna fanns bland andra författaren Amos Oz, historikern Yehuda Bauer, förre generalen Amos Yadlin och förre ministern Dan Meridor.

På folkmordsmuseet i Jerevan brinner den eviga lågan. Foto: Aleksandr S Khachnuts/Shutterstock 

Samma år skickade Israel för första gången en egen delegation till den officiella ceremonin i Jerevan, då Armenien högtidlighöll hundraårsminnet av folkmordet.

Vid ungefär samma tid förklarade Yaakov Margi från Shaspartiet att Knesset snarast borde anta en resolution i frågan, och ”fatta ett beslut som ligger i linje med våra traditionella judiska värderingar”.

I år har den judiska statens president, Reuven Rivlin, blandat sig i diskussionen. I ett särskilt tal till det armeniska patriarkatet i Jerusalem förklarade han att ”ingen i Israel förnekar det faktum att en hel nation blev massakrerad”.

Men utan att använda ordet folkmord.
Det blir nästa oundvikliga steg, av allt att döma, men kanske först när förhållandet till Turkiet har blivit något starkare.