Erdoğan och Putin vill dra nytta av sitt närmande
Analys. Efter juli månads misslyckade kuppförsök i Turkiet är nu relationerna mellan Ryssland och Turkiet återknutna. Martin Kragh, chef för UI:s Rysslands- och Eurasienprogram, visar hur både Erdoğan och Putin söker dra geopolitiska fördelar av sina upptinade relationer. Putin vill säkra en viktig marknad för naturgas och Erdoğan vill balansera västs inflytande i Turkiet samt att få slut på ett kännbart handelskrig. Artikeln publicerades först i Dagens Industri.
Publicerad: 2016-08-20
Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan förefaller vända sig bort från västmakterna. Kuppförsöket den 15 juli, och utrensningarna av tiotusentals militärer, statsanställda och akademiker som följde, har försurat relationerna mellan EU och USA å ena sidan, och Turkiet å andra. Ankara anklagar regeringarna i väst för bristande politisk solidaritet. I Bryssel och Washington ventileras oron över Erdoğans auktoritära tendenser.
Kontrasten är stark mot de artighetsfraser som utbyttes mellan Erdoğan och den ryske presidenten Vladimir Putin i Sankt Petersburg den 9 augusti, då den turkiske ledaren tackade Putin för dennes stöd efter kuppförsöket. För båda var mötet en möjlighet att återskapa de bilaterala relationer som rådde innan den 15 november 2015, då Turkiets nedskjutning av ett ryskt stridsflygplan nära den syriska gränsen följdes av omfattande ryska ekonomiska sanktioner.
Flera motiv bakom närmandet
Närmandet mellan Ryssland och Turkiet har pågått sedan flera månader. På spel står inte enbart ländernas konkurrerande synsätt på Syriens politiska framtid. Från Moskvas håll vill man säkra en geostrategiskt viktig marknad för rysk naturgas. För Ankara innebär avspänningen med Ryssland en möjlighet att balansera västmakternas inflytande mot en tredje part, samt återfå tillträde till den ryska ekonomin.
I ett historiskt perspektiv har relationerna mellan Ryssland och Turkiet alltid varit flytande, och under århundraden var territorierna mellan de tsarryska och osmanska imperierna föremål för konflikt. Tsar Nikolaj I:s anspråk på Bosporen och Konstantinopel utlöste Krimkriget (1853–56), som följdes av konflikterna om Kaukasus i det rysk-turkiska kriget (1877–78) och första världskriget. Under 1900-talets första hälft förbyttes en kort period av samarbete i rivalitet, när Josef Stalin 1945 sökte installera en prosovjetisk ledare i Ankara.
Turkiet anslöt sig till Nato 1952 men fortsatte att balansera de två maktblocken. Invasionen av Cypern 1974, följt av ett amerikanskt vapenembargo, föranledde den kanske skarpaste klyftan mellan Ankara och Washington under det kalla kriget. Men Sovjetunionens militära interventioner, som i Afghanistan 1979, bekräftade Turkiets värde av Natomedlemskap, samt betydelsen av långsiktighet i de internationella relationerna.
De ryska sanktionerna 2015 slog mot den turkiska ekonomin. Turismnäringen står för åtta procent av alla arbetstillfällen i Turkiet och landet är ett populärt resmål för ryska besökare. Andra aspekter, som importförbudet på livsmedel, drabbade såväl ryska konsumenter som turkiska producenter. Den känsligaste frågan har varit byggandet av en ny gasledning genom Svarta havet, Turkish Stream, ett projekt med såväl ekonomisk som geostrategisk signifikans.
Geopolitisk kamp om gasledningar
Ryssland betraktar Turkish Stream, i kombination med en fördubblad kapacitet via Nord Stream i Östersjön, som den optimala lösningen för att långsiktigt säkra en dominerande roll på den europeiska naturgasmarknaden. Vidare vill Moskva avsluta Ukrainas roll som transitland till EU. Det främsta hotet mot Turkish Stream är en USA-stödd länk från Kaspiska havet till EU via Turkiet, utan att passera Ryssland.
Diskussioner om Turkish Stream återupptogs under sommaren, men de hinder som existerade för ett år sedan kvarstår: Lägre energipriser har halverat ryska Gazproms intäkter sedan 2014; EU, som stoppade det liknande projektet South Stream av konkurrenshänsyn, har inte tagit ställning till Turkish Stream; och idén att bygga nya rörledningar på havsbotten när sådana redan finns i Ukraina är ur konsumenthänsyn ekonomiskt tvivelaktigt. Gazproms viktigaste argument för Turkish Stream – att ukrainsk transit är politiskt osäker – har inte nödvändigtvis stärkts av svängningarna i de rysk-turkiska relationerna.
Politiska vinsterna oklara
Klyftan mellan Turkiet och övriga Natoländer gynnar ryska intressen i princip, men det är oklart vilka politiska vinster Moskva kan göra i praktiken. Starka krafter hindrar såväl Ryssland som Turkiet från att helt isolera sig från väst. Värdet på deras gemensamma handel är en bråkdel av vinsterna från utbytet med EU och USA, och västeuropeiska företag utgör deras viktigaste källa till direktinvesteringar. Turkiet är medlem i Nato, Europarådet, IMF och WTO, och ett närmande till Ryssland behöver inte påverka landets status som västallierad. Viktigare är Turkiets inhemska utveckling, samt Rysslands agerande i Ukraina och Syrien.