Nationalism från Almedalen till Trump

De nationalistiska tendenserna breder ut sig. De går från Rysslands erövring av Krim, det brittiska beslutet att lämna EU till valrörelsen i USA och de ”svenska värderingarna” i Almedalen – till amerikansk politik.

Udden är riktad mot den liberala internationalism som präglat tiden efter andra världskriget: transnationella relationer av alla slag, internationell organisering som aldrig förr, globalisering av ekonomin.

De nationalistiska utmaningarna är emellertid av varierande slag. Bilden är sammansatt. I min senaste bok, Individualistisk gemenskap, har jag prövat att skilja mellan sju slags nationalism – sju idéer om nationen. Dessa sju idéer kan ordnas från det som mest till det som minst utmanar internationaliseringen av politik och samhälle:

• den expansiva nationen

• den oavhängiga nationen

• välfärdsnationen

• den säkerhetspolitiska nationen

• förebildsnationen

• identitetsnationen

• den unika nationen

Idén om den expansiva nationen är givetvis radikalt oförenlig med den liberala internationalismens idévärld. Expansionistisk nationalism är dess huvudfiende. I dagens internationella politik representeras den bland annat av Vladimir Putins Ryssland, dramatiskt tydliggjord genom erövringen av Krim.

Lätt att förena med liberal internationalism är å andra sidan idén om den unika nationen – idén att vår nation, som andra nationer, skulle ha en unik kultur som det är vår uppgift att bevara och utveckla, som vårt bidrag till den globala mångfalden. En utrotningshotad art, om man så vill, vilken som alla andra arter är viktig för helheten och som därför måste skyddas.

"Svenska värderingar"
Intresset för ”svenska värderingar” sommaren 2016 syftade dock längre än till truismen att det finns en svensk kultur att förvalta. Idén om identitetsnationen var inte långt borta – föreställningen om den gemensamma nationella identiteten som inte bara unik utan som väsentlig för människorna och viktig för demokratin.

I Almedalen skymtade något ytterligare: de ”svenska värderingarna” tycktes inte bara oumbärliga för oss i Sverige utan överlägsna de värderingar som är ”osvenska”, de som råder på andra håll och som nykomlingar för med sig hit. Detta är idén om förebildsnationen: vår frihet, rättvisa, demokrati, jämställdhet och så vidare är förebilder som andra bör ta efter.

Sådan förebildsnationalism kan vara problematisk för den internationalistiskt sinnade. Den förekommer naturligtvis inte bara i Sverige. Donald Trumps förkunnelse är ett praktexempel, i jämförelse med vilket antydningarna i Almedalen förbleknar.

I brexit-kampanjen dominerade påfrestningarna på det nationella välfärdssystemet (de ”polska rörmokarna”), detta tillsammans med idén om den oavhängiga nationen (”byråkraterna i Bryssel”). I Donald Trumps valrörelse har välfärdsnationalismen däremot tagit formen av ett angrepp på frihandel, denna grundsten i liberal internationalism.

Motståndare till frihandel
Frihandeln har enligt Trump berövat amerikanerna hundratusentals jobb. Det nordamerikanska frihandelsområdet (Nafta, i kraft sedan 1994), insläppandet av Kina i Världshandelsorganisationen WTO (2001), det ”jobbdödande” handelsavtalet med Sydkorea (2012), avtalet om Trans-Pacific Partnership (TPP, ratifikation återstår) – allt detta ska Trump ändra på när han blir president. ”Vår plan är att sätta Amerika främst”, förklarar han. ”Amerikanism ska bli vårt credo, inte globalism.”

Tankegången är inte bara Trumps. I sin primärvalskampanj drev också Bernie Sanders en frihandelskritisk linje. Även Hillary Clinton svävar på målet. USA ändrar kurs i nationalistisk riktning.

Hos Trump finns dock en hel del som saknas hos Sanders och Clinton. I hans välfärdsnationalistiska program ingår att vända den internationella klimatpolitiken ryggen. 2015 års klimatavtal i Paris har ingen chans när Trump återupptar kolbrytning i stor skala för att få fram jobb, amerikanska jobb.

Trumps programtal om den nationella säkerheten i Ohio 15 augusti ger hans nationalism ytterligare dimensioner. Hans utgångspunkt är att USA, efter att ha besegrat fascism, nazism och kommunism, står inför en ny fiende: ”radikal islamsk terrorism”. All kraft ska ägnas åt att hejda spridningen av ”radikal islam”, hävdar Trump. Alla medel ska ”aggressivt” användas för att krossa IS, från militära till även ideologiska.

Nationell egoism
Detta är idén om det jag kallar den säkerhetspolitiska nationen, men driven till den nationella egoismens spets. Jo, alla länder bedriver säkerhetspolitik i sitt nationella intresse. Det är emellertid vanligt, nej, hör till politikens rutiner, att hävda att den egna säkerhetspolitiken är till fördel för freden och säkerheten i stort. Så gör Sverige och många andra länder, men så gör inte Trump. För honom är IS en fråga om USA:s och amerikaners säkerhet, punkt. Ingenting sägs om internationell fred och säkerhet, ingenting om demokrati och mänskliga rättigheter. Tvärtom: när jag är president, säger Trump, blir det slut på nation building, punkt.