Kina vägrar underordna sig historisk havsrättsdom

Våren 2012 avvisade den filippinska flottan kinesiska fiskebåtar i närheten av Scarboroughbankarna, ett viktigt filippinskt fiskeområde klart beläget inom Filippinernas exklusiva ekonomiska zon (EEZ) på 200 sjömil. Kina svarade med att ta kontroll över fiskebankarna.

Vad Peking inte hade förutsatt var att Manila skulle initiera en tvingande tvistlösningsmekanism under 1982 års havsrättskonvention. Kina har ratificerat konventionen och var bunden av den. De som ansvarade för tvistlösningsproceduren vände sig till den internationella skiljedomstolen i Haag (PCA), som har rutin på att administrera skiljeförfaranden. Det domslut som nyligen kommit har dock inte, som ofta sagts, meddelats av PCA, utan av den särskilda panel bestående av fem domare som tillsatts under havsrättskonventionen.

Peking deklarerade genast att man inte godkände skiljedomstolens jurisdiktion, inte ämnade delta i dess behandling av frågan, och inte skulle erkänna eller genomföra dess beslut. Området tillhörde sedan urminnes tid Kina, hette det. Detta hindrade emellertid inte domstolen från att ta upp ärendet i hela dess vidd.

Diplomatisk offensiv
Då utslaget närmade sig gick Peking till omfattande diplomatisk offensiv och hävdade att ett femtiotal länder stod på Kinas sida. Då den 502-sidiga domen kom förklarade det kinesiska utrikesministeriet följdriktigt att utslaget var av ”noll och intet värde”, bara en papperslapp och ett bedrägeri köpt med mutor. Inte mindre än 88 procent av den kinesiska befolkningen stödde regeringens hållning, konstaterade partitrogna Global Times.

Man gick så långt, i orwellsk anda, som att säga att man bojkottat förhandlingarna i syfte att försvara folkrätten. Genom en rad aktioner i luften och till havs, bland annat överflygningar av bankarna med bombplan och avvisning av filippinska fiskare, visade Peking sin totala brist på respekt för utslaget.

Enhälligt utslag
Inte desto mindre förelåg ett rättsligt bindande utslag, som till yttermera visso var mycket mer omfattande än vad som förväntats. I klara verba konstaterade de fem domarna enigt att Kina inte hade någon rätt till Scarboroughbankarna, belägna inom Filippinernas exklusiva ekonomiska zon, och att Kina hade brutit mot Filippinernas suveräna rättigheter. De konstaterade också att öarna, klipporna, lågvattenskonturerna eller undervattensbankarna i Spratly-öarna, konfliktens epicentrum, vare sig enskilt eller sammantaget, uppfyllde kraven på en exklusiv ekonomisk zon på 200 sjömil. Artificiella utbyggnader av rev förändrade inte läget. Avgörande var den historiska dokumentationen av de naturliga konturerna.

Kinas anspråk på praktiskt taget hela Sydkinesiska havet, beläget inom den av Chiang Kai-shek-regeringen år 1947 godtyckligt dragna och av Peking hävdade så kallade niostreckslinjen, hade ingen rättslig grund. Det var havsrättskonventionen som gällde och i den fanns ingen grund för att göra historiska anspråk på resurser inom det område som niostreckslinjen angav. Vidare fastslogs att kinesiska aktiviteter i området orsakat allvarlig skada på miljön. 

Kinas ledare Xi Jinping tänker inte underordna sig skiljedomen i Haag.  Foto: Kaliva/Shutterstock

Maktpolitisk dramaturgi
Rättsligt hade Peking målat in sig i ett hörn, men maktpolitiskt gällde en annan dramaturgi. Xi Jinpings Kina, i färd med att förverkliga ”den kinesiska drömmen” om landets pånyttfödelse, stod knappast i begrepp att underordna sig havsrätten. Den omfattande inhemska mobiliseringen för Kinas sak lämnade inget utrymme för eftergifter. Att utmana Peking hade ett pris.

Sydkinesiska havet präglas av multipla rivaliteter, regionalt och geopolitiskt. Kina, Vietnam, Filippinerna, Malaysia, Indonesien, Brunei och Taiwan gör anspråk på öar, klippor och rev och incidenter har inträffat. Mellan Kina och Vietnam har alltsedan 1980-talet öppna konflikter förekommit om bland annat Johnson-reven och redan 1995 besatte Kina Mischief-reven som Filippinerna länge hävdat rätten till.

Dispyterna handlar om såväl rätten till ett krympande fiske som potentiella naturresurser och, inte minst, nationell stolthet. Geopolitiskt präglas området av motsättningarna mellan Kina och USA, med USA som den traditionella garanten för öppna vattenvägar i detta för världshandeln oerhört viktiga område.

Länge präglades utvecklingen i regionen av de ekonomiskt allt djupare relationerna mellan Kina och Aseanländerna. År 2002 kunde Kina och Asean också nå enighet om en icke-bindande deklaration om en så kallad uppförandekod för fredlig lösning av konflikter i regionen. Ömsesidigt förtroende byggdes upp. Under senare år har detta förtroende förbrukats på ett sätt som borde leda till självrannsakan. Om Kina som huvudlinje valt att fördjupa relationen till Asean och gått i bräschen för en bindande konfliktlösningsmekanism hade situationen varit en annan, och USA:s närvaro mindre eftersökt av Kinas grannar. 

Spänningar i öppen dager
I takt med Kinas uppgång växte istället spänningarna och 2010 kom de i öppen dager vid ett regionalt säkerhetspolitiskt Asean Regional Forum-möte i Hanoi. Uppgifter gjorde gällande att Kina betraktade inte bara Tibet och Taiwan utan också Sydkinesiska havet som ett ”kärnområde”. I synnerhet Vietnam och Filippinerna hyste oro och på mötet deklarerade Hillary Clinton, USA:s dåvarande utrikesminister, att Washington ”var villigt att underlätta multilaterala diskussioner om de områden som var föremål för motstridiga territoriella anspråk”.

Den kinesiska reaktionen på denna ”internationalisering av frågan” blev mycket stark. I vredesmod förklarade den kinesiske utrikesministern för sin singaporianske kollega att ”Kina är ett stort land och ni är små länder, det är ett enkelt faktum”. Frågorna borde lösas bilateralt. Någon bindande uppförandekod var Kina inte berett att ingå avtal om.

Kinas agerande visade sig allt mer självsäkert. Rev förvandlades till artificiella öar och landningsbanor anlades. Genom en salamitaktik skapade Kina ”nya fakta på marken”. Kinas militära fotavtryck växte. 

President Obama fick ett varmt mottagande när han besökte Vietnam i våras. Här välkomnas han av demonstranter i Ho Chi Minh-staden med budskapet "Vi älskar dig". Något liknande  har en kinesisk ledare aldrig fått uppleva i Vietnam. Foto: Igor Y Eros/Shutterstock

USA:s omsvängning mot Asien
2011 inledde USA samtidigt sin ”pivot” mot Asien. USA fick bland annat tillträde till fem filippinska flygbaser. Amerikanska krigsfartyg började patrullera området. Då Kina 2014 placerade en stor oljeplattform i höjd med centrala Vietnam utbröt omfattande protester i landet. Kinesiska – och taiwanesiska – fabriker brändes ner. Vietnamkriget till trots utvecklades relationerna mellan Vietnam och USA till att också omfatta militärt utbyte. Då president Obama våren 2016 besökte Vietnam togs han av befolkningen emot på ett sätt som ingen kinesisk ledare förunnats.

President Duterte – ny och oförutsägbar.

Vilka konsekvenser får då domstolsutslaget? Ytterst beror det på Kina. Filippinerna har, under sin nye svårförutsägbare president Rodrigo Duterte, dels förklarat att utfallet måste respekteras och dels sagt sig vara öppen för samtal med Peking. Den med Kina väl förtrogne förre filippinske presidenten Fidel Ramos har utsetts till särskilt emissarie. Vietnam har välkomnat domstolens utslag men samtidigt sagt att man är öppen för förhandlingar med Peking.

Asean står splittrat, då Kambodja och Laos går i Pekings ledband, och i ett färskt uttalande betonades havsrättens betydelse utan någon hänvisning till domstolens utslag. Organisationen agerar på basis av konsensus och förtroendeskapande åtgärder är dess primära arbetsmetod. USA har uppmanat Filippinerna att förhandla, samtidigt som man också tillsammans med Japan och Australien deklarerat att utfallet måste respekteras. EU undvek ens nämna Kina i ett uttalande där man betonade havsrätten.

Kina och Ryssland planerar manöver
Ingen vill eskalera konflikten, men frågan är vad som händer om Peking helt sonika fortsätter sin salamitaktik, anlägger nya öar och befäster dem? Illavarslande är att Kina annonserat att man i september tillsammans med Ryssland kommer att genomföra en militärmanöver i området. Geopolitiken tilltar.

Havsrätten kommer knappast att fira triumfer. Grundfrågan är om Peking förmår visa återhållsamhet. Landet har, som Joseph Nye konstaterar i sin bok Is the American Century over många anledningar till det.

Kan freden bestå?
Ett faktum är att Kina inte varit i krig sedan man i februari 1979 i ett föga framgångsrikt anfallskrig ville bestraffa ett ohörsamt Vietnam. Enligt Uppsala Conflict Data Program var Östasiens andel av världens konfliktrelatade dödsfall över 80 procent under åren 1946-1979, men under de senaste decennierna har Östasien, trots allvarliga olösta konflikter och Kinas uppgång, levt i fred.

Frågan är om denna långa östasiatiska fred kan bestå? Den har knappast fördjupats, men består, åtminstone som frånvaro av krig. Regionens långsiktiga utvecklingsmöjligheter står på spel. Förblir regionen fredlig är dess uppgång långt ifrån över.