"Strunta i tillväxten, tänk omsättning istället"

Det är en regnigt småkall fredagsmorgon i maj när tåget gnisslar sig norrut från Manhattans imponerande Grand central station längs den gråa Hudsonfloden. Fyrtio minuter bort ligger samhället Hastings-on-Hudson, dit Douglas Rushkoff som nybliven familjefar sökte respit från storstadens bostadspriser. Han är medieteoretiker, far till en 11-åring, författare och undervisar i medieaktivism på City University of New York (CUNY). 2013 dubbades han till världens sjätte viktigaste tänkare av det prestigefyllda Massachusetts Institute of  Technology (MIT).

Jag sprang på hans senaste verk i en bokaffär i Berkeley ett par månader tidigare och titeln väckte genast min nyfikenhet: Throwing rocks at the Google bus.

Då jag själv bott i San Francisco-stadsdelen Mission, där boken tar sitt avstamp, har jag all förståelse för den gräsrotsprotest mot gentrifiering som Rushkoff inleder med. Hyrorna är skyhöga. En etta går på motsvarande 15 000 kronor i månaden. Priserna har trissats upp av närheten till Silicon Valley och en decembermorgon 2013 bildade aktivister som fått nog en mänsklig kedja runt en av Googles företagsbussar, som slussar anställda till kontoret i Mountain View. Protestskylten de fäste på bussen lydde ”Gentrifierings- och vräkningsteknologier”, skrivet med Google-karaktäristiskt typsnitt.

Douglas Rushkoff drog först på smilbanden men blev senare bekymrad när protesterna eskalerade till stenkastning. Hur kunde det gå så här snett? frågade han sig. Google gjorde ju klimatet en tjänst genom att bussa sina anställda. Och visst, de var välbetalda men trycket på dem var så hårt att anställningstiden i snitt låg på ett enda år.

Nej, Rushkoff drog slutsatsen att det inte går att skylla gentrifieringen på Google. Istället handlar denna om ett djupare strukturfel – ”ett utsugande, tillväxtdrivet ekonomisk operativsystem”.

Han öppnar dörren till kontoret och ger mig en avväpnande kram, ungdomligt slank och energisk som få 55-åringar (Rushkoff har en träningsapparat bredvid skrivbordet). Sedan pratar han oavbrutet. Många borgmästare har hört av sig sedan senaste boken kom ut, för att få hjälp med att starta lokala valutor i sina städer. Andra undrar om han inte har ett TED-tal (kort föredrag) eller någon annan sammanfattning, vilket han mest känner sig irriterad över. Hela poängen med att skriva en bok är ju just att slippa snuttifieringen.

Douglas Rushkoff började sin bana – vid tolv års ålder (!) – som teaterregissör men insåg med tiden att han på scenen mest nådde de redan frälsta. Som världsförbättrare ville han mer. Samtidigt som han lade av med teatern flyttade hans drogvänliga gamla kursare till Kalifornien för att jobba inom teknikbranschen.

–Jag började hänga med dem och skriva de första artiklarna i amerikanska medier om den nymornade cyberkulturen, minns han.

Det var tidigt 1990-tal och publiceringen av Douglas Rushkoffs första bok höll först på att gå om intet. Förläggarna fick kalla fötter och trodde att internet var en fluga som skulle dö före tryckning. När boken, som handlar om ”den digitala teknologins psykedeliska rejvrötter”, gavs ut på annat förlag 1994 blev det starten på Rushkoffs bana som mediekommentator.

–Interaktiva medier erbjöd ett potentiellt alternativ till teatern som en transformerande kulturell upplevelse, säger han, och fortsätter:

–Istället för att vara passiv publik började människor förvandlas till själva innehållet i ett drama som de var med och skrev.

Rushkoffs författarskap rör sig i gränslandet mellan medier, teknologi och kultur och Throwing rocks at the Google bus är hans 16:e bok. Bland de andra titlarna finns Present shock: When everything happens now (2013) som kritiserar vår digitalt förhöjda närvaro och Program or be programmed om vikten av att lära sig att koda.

Rushkoff har myntat uttryck som ”digital natives” (digitalt infödda), ”social valuta” och ”virala medier” och har också gjort ett flertal dokumentärer, skrivit serieböcker och jobbat som konsult för bland annat FN och den amerikanska regeringen.

Hans senaste skärskådning av den digitala ekonomin tar oss tillbaka till sena medeltiden och dess utveckling av peer-to-peer-baserade basarer (med handelsutbyte mellan privatpersoner). Dessa ledde till ett betydande ekonomiskt uppsving. Plötsligt växte folkets ekonomi på bekostnad av adelns. Motdraget lät inte vänta på sig: aristokraterna började beskatta basarerna, bryta upp skråna, ogiltigförklara lokala valutor och ge monopolprivilegier till sina favoritköpmän. I utbyte mot företagsandelar gav kungar vissa bolag exklusiv kontroll över deras respektive industriella sektorer. 

Ekonomins karaktär ändrades över loppet av några sekel från peer-to-peer till toppstyrd. Istället för att byta gods med varandra fick hantverkarna söka anställning hos något av de stadgade monopolen. De sålde sin tid istället för sina varor. Affärsägare letade efter de minst kvalificerade arbetarna, då dessa var billigast. Industrialiseringen, med sina specialiserade tillverkningsprocesser, blev en förlängning av detta skifte, menar Rushkoff.

Han är humanist och vänsterorienterad, och insåg tidigt internets potential för att stärka individens makt. Men med uppkomsten av plattformsmonopol började Rushkoffs entusiasm att falna. Han pekar på musikbranschen som exempel. När ett album spelas i en musikaffär så leder det till positiv förstärkning och ökad försäljning av just den plattan. Tack vare mängden skivaffärer varierar dock vilka album som spelas. I den digitala världen är plattformerna istället centraliserade; Itunes säljer musiken, Netflix filmerna och Amazon böckerna. När kunderna passerar genom samma digitala svängdörrar och ser samma rekommendationer leder detta till en ändlös feedback-loop och en ”vinnaren tar allt”-effekt.

I Throwing rocks at the Google bus liknar Rushkoff den digitala ekonomin vid ett korthus, byggt på riskkapital och ohållbara tillväxtförväntningar som tvingar entreprenörer att fokusera på börsintroduktioner snarare än på sin kärnverksamhet. Väl ute på börsen kollapsar många bolag under aktieägarnas vinstkrav. Bland exemplen på högt värderade bolag som knappt går med vinst finns Twitter, Spotify, Foursquare, Snapchat och Uber .

Rushkoffs teorier stöds av den annalkande pyspunkan på vår senaste teknikbubbla, som Silicon Valley-analytiker började sia om redan ifjol. Den digitala ökningen av ojämlikhet beläggs även av forskning. MIT-ekonomerna Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee har visat att medianinkomsten i USA är lägre idag än 1998, trots att företagen gör rekordvinster. Trenden började redan på 1980-talet och accelererade kraftigt efter millennieskiftet. Jobbtillväxten i den privata sektorn har också saktat av. Forskarna skyller utvecklingen på teknologi.

Detta är nytt. Visserligen har vi förlorat jobb på grund av tekniska innovationer sedan industrialiseringen, men det har aldrig tidigare påverkat löneläget. Denna gång handlar det dock om digital teknik. Mellan 1980 och 2005 var datoriseringen den främsta kraften som stöpte om jobbet och lönerna. Och när kostnaden för att reproducera en vara är nära noll skapar detta en marknad där vinnarna – de med störst plattform – tar allt. MIT-kollegorna Brynjolfsson och McAfee kallar paradoxen ”Den stora frikopplingen” och beskriver fenomenet i böckerna Race against the machine (2012) och Second machine age (2014).

Så vad är lösningen? Här blir det svårare för Douglas Rushkoff, som vill styra oss mot en mer kollaborativ ekonomi – eller delningsekonomi. ”Strunta i tillväxt”, lyder första rådet. Tänk omsättning istället – att generera tillräcklig inkomst för att betala för anställda.

Han drar parallellen med organismer, som växer tills de nått sin optimala storlek och sedan regenererar sig själva. Så borde det vara med företag och ekonomin med, menar Rushkoff. Bra familjeföretag har förstått detta i åratal; ägarna anställer vänner och familj, investerar i människor som om deras personliga öden spelar roll för dem och tänker på sitt företag mindre som ett utvinnande bolag och mer som ett hållbart arv. En företrädare för den italienska risproducenten Riso Gallo (som funnits sedan 1856) fångar det: ”Vi säger inte att vi fick företaget från mina föräldrar, vi säger att vi lånar det från våra barn. Vi tänker inte i kvartal utan i generationer”.

Rushkoff förespråkar en återgång till aktieutdelningar för att lätta på företagens tillväxttryck. Han slår ett slag för ”inkluderande kapitalism” där företag köper material och tjänster lokalt, och för att göra anställda till delägare. Och han uppmanar till alternativa bolagsformer som benefit corporations, företag som verkar för samhällsnytta och lagligen har andra prioriteringar än att maximera vinst åt aktieägarna. Fast egentligen vill han frångå vinstdrivande företagsformer helt och hållet, då dessa extraherar cirkulerande valuta ur ekonomin och lagrar den i aktiepriser. Icke-vinstdrivande bolag kommer runt detta. De kan fortfarande berika sina anställda men är inte extraherande och kan inte säljas. Lokala valutor är en ytterligare metod för att stimulera lokala ekonomier.  De kan bara användas i ett begränsat geografiskt område och uppmuntrar på så vis ett ökat utbyte av varor och tjänster lokalt. 

 Nu är frågan hur Douglas Rushkoff går vidare.

– Jag har funderat på att starta en slags Angie’s List (en slags verifierad Yelp, alltså crowdsourcad poängsättning av lokala företag, reds. anm.) med enkla guider för hur man startar en plattform för ett kooperativt bolag eller skapar en lokal valuta, säger han. Tanken är att lokala konsulter ska kunna lista sig och hjälpa intresserade borgmästare och entreprenörer med genomförandet.

Jag önskar Douglas Rushkoff lycka till men kan inte hjälpa att notera hans motstånd mot detta handgripliga nästa steg mot den värld han själv förespråkar. Det är lättare att skriva böcker än att faktiskt ändra sakernas tillstånd, en liten valuta i taget.