Är barnsoldater som tvingas begå krigsbrott skyldiga?

Har barnsoldater, som tvingats in i krig, ansvar för sina handlingar?

Det är den fråga som Internationella brottsmålsdomstolen i Haag, ICC, nu ställer när den inleder rättegången mot Dominic Ongwen. Rätten kommer att få höra vittnesmål om de mest brutala brott. Dominic Ongwen var befälhavare i den mordiska rebellrörelsen Herrens befrielsearmé, eller LRA (Lord's Resistance Army), som i decennier härjade i norra Uganda. Men Ongwen var också barnsoldat, bortrövad vid tio års ålder och drillad in i kampen av ledaren Joseph Kony. Alla kidnappade barn tvingades begå övergrepp, mörda och lemlästa, ibland sin egen familj och sina egna hembyar.

Kan en sådan person ställas till svars för sina handlingar? Han tvingades ju bli en mördare. Ongwen ska åtalas för 70 fall av krigsbrott och brott mot mänskligheten – mord, våldtäkt, sexslaveri, tortyr, plundring och rekrytering av barn till väpnad strid. Det är första gången ICC åtalar en tidigare barnsoldat.

För drygt tio år sedan filmade jag i norra Uganda. Mer än en och en halv miljon människor bodde i läger på flykt undan LRA och försågs med mat av stora konvojer från World Food Program. På hotellet i provinshuvudstaden Gulu satt FN-folket och pratade med rebellofficerare som rymt från Joseph Kony och fått amnesti.  Lokalbefolkningen var stolt över sin tradition av förlåtelse och försoning. Barnen i norra Uganda vågade under många år inte sova hemma utan tog sig in i stadskärnorna på nätterna för att sova utanför sjukhus och affärer. Man räknar med att 60 000 ugandiska barn rövades bort under 20 år av konflikt som skördade omkring 100 000 dödsoffer.

Ett natthärbärge för barn i norra Uganda som inte vågade sova hemma.

Foto:  K. Burns/Wikimedia Commons

Barnen blev rebellsoldater, officerare och sexslavar som giftes bort inom rörelsen. Joseph Kony själv påstås ha haft 60 ”fruar” och otaliga barn. En del av dessa barn skickades tillbaka till släktingar i lokalsamhällena för utbildning och ett antal av kvinnorna rymde eller tilläts lämna rebellerna och blev återintegrerade. Det var gåtfullt att se symbiosen mellan lokalbefolkningen och de rebeller som brutalt terroriserade dem, och mekanismerna kan bara förklaras med att hur mycket befolkningen än hatade Joseph Kony så hatade de centralregeringen och president Museveni och hans armé ännu mer. Dessutom bestod LRA av deras egna barn.

Joseph Kony, foto: Wikimedia Commons

LRA har sina rötter i 1980-talets inbördeskrig i Uganda som slutligen förde Yoveri Museveni till en till synes evig makt. Acholibefolkningen i norr var marginaliserad och medan majoriteten av befolkningen fick fred och återuppbyggnad fortsatte våldsspiralen hos dem. Den unge, tidigare korgossen, Joseph Kony byggde under namnet Herrens Befrielsearmé upp en blodtörstig rörelse som vände sig mot det egna folket. 

År 2004 bad Ugandas regering ICC att rebelledarna skulle åtalas.

Så skedde. Joseph Kony och fyra av hans närmaste män efterlystes. Kony lämnade så småningom norra Uganda som sakta återgick till normalitet då människorna flyttade hem igen och LRA fokuserade på att härja i Sydsudan, Kongo och Centralafrikanska Republiken. Tre av Konys medåtalade tros vara döda.  Kony själv är ett ständigt rörligt mål och fortfarande på fri fot någonstans i Centralafrikanska republiken, där hans numera minimala rövarband fortsätter att mörda, plundra och röva bort barn. De av hans officerare och förrymda fruar och soldater som jag har träffat var alla övertygade om att Kony har magiska krafter och kan förutse faror och avvärja kulor.  Hans långa historia att överleva som fredlös bidrar till myten. Men Kony har också haft mäktiga beskyddare, särskilt Sudans regering.

Och befälhavare nummer fyra, Dominic Ongwen, står äntligen inför rätta. Men hur skyldig är han?

Norra Uganda vimlar av tidigare soldater i LRA som fått amnesti från de allra värsta brott. I åratal lockades rebellerna ut ur bushen genom radioutsändningar som utlovade beskydd och återintegrering i samhället. Viljan till förlåtelse har funnits. Ongwen som själv överlämnade sig i Centralafrikanska republiken i januari 2015 står inför livstids fängelse om han blir fälld. Han nekar till brott och hävdar att han själv är ett offer. Det finns röster i norra Uganda som vill att han ska bli överlämnad till den traditionella försoningsprocessen hos det egna acholifolket som tidigare rebeller fått chans till.

Det finns något djupt problematiskt med en sådan försoningsprocess. Tidigare mördare får positioner i samhället. Hur kan offer någonsin återhämta sig om rättvisa aldrig skipas? Ongwen var ett oskyldigt barn när han kidnappades, men han steg i graderna och anklagas för att under många år ha lett rena massakrer på byar i regionen. Och ICC ska försvara dessa offer.

Samtidigt har många i norra Uganda egna barn som tvingats in i LRA, begått ohyggliga brott och ändå fått amnesti. Och den ugandiska armén som närmast betedde sig som en ockupationsmakt i regionen under de värsta konfliktåren går fri från rättsskipning. Det förklarar de blandade känslorna som finns gentemot LRA i norra Uganda.

ICC står här inför en ny utmaning. Domstolen har haft några svåra år. Sudans president är åtalad men har under åratal vägrat inställa sig. Kenyas president och vicepresident infann sig men när tillräckligt många vittnen dött eller försvunnit eller ändrat sig lades målet ner. De åtalade lyckades till och med vinna ett val på att spela på nationella känslor inför en internationell tribunal som påstods vara en fortsättning på kolonialismen.

Domstolen kritiseras för att inrikta sig på afrikanska förövare och bortse från andra konflikter som innefattat väl så allvarliga brott. Det är dock först när ledarna själva hotas med rättskipning som de fått kalla fötter och Afrikanska unionen vill nu att sittande statschefer och andra höga befattningshavare ska undantas från åtal, det vill säga just de personer som har allra mest makt att begå krigsbrott eller brott mot mänskligheten.

Flera länder i Afrika som ratificerat ICC har annonserat att de tänker dra sig ur. Men det är orättvist att bara peka ut dessa länder.  Stormakterna USA, Kina och Ryssland vill inte heller underkasta sig domstolen. Ändå har internationell rättskipning många försvarare. Den är mödosam och i en konfliktfylld värld är bara alltför många, som Dominic Ongwen, både offer och förövare. Men internationella domstolar visar att vem som helst kan drabbas av rättvisa, det finns ingen säker straffrihet ens för de allra mäktigaste.