Centralasien kan åter bli länk mellan öst och väst

Den 16 december firar Kazakstan som sista tidigare Sovjetrepublik 25 år med självständighet. För Kazakstan och övriga fyra postsovjetiska länder i Centralasien – Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan – innebar självständigheten svåra prövningar. I skarp kontrast till exempelvis de baltiska staterna, som kunde falla tillbaka på traditioner och erfarenheter av självständighet från tiden före den sovjetiska ockupationen, uppstod i Centralasien fem nya stater med gränser dragna av Moskva – och som inte hade något gemensamt med de historiska statsbildningarna i regionen.

Inte heller hade några nationella självständighetsrörelser vuxit fram i Centralasien under slutet av Sovjeteran. När sammanbrottet var ett faktum hösten 1991 tvingades de nya staterna utan förberedelse ta sig an monumentala uppgifter som att bygga självständiga identiteter, skapa självbärande politiska och ekonomiska system samt försöka finna sina platser i världssamfundet.

Ett kvarts sekel senare har det hunnit rinna mycket vatten under broarna. Med avstamp i en lägesbeskrivning av situationen vid 25-årsjubileumet är det värt att fundera kring vad framtiden kan tänkas bära i sitt sköte för Centralasiens folk och stater.

Silverbröllop i kristider

Vid tidpunkten för 25-årsfirandet genomgår Centralasiens stater betydande sociala, ekonomiska och politiska prövningar. De senaste årens fallande oljepriser har tillsammans med den ekonomiska krisen i Ryssland slagit hårt mot regionen och kraftigt bromsat upp den starka ekonomiska tillväxt som rått i regionen i stort sett sedan millennieskiftet. För olje- och gasproducerande länder som Kazakstan och Turkmenistan, länge bortskämda med budgetöverskott från oljeinkomster, har den nya verkligheten inneburit underskott i de statliga finanserna. Men även för resursfattiga länder som Kirgizistan och Tadzjikistan, samt i viss mån Uzbekistan, råder svåra tider. Under det senaste decenniet har dessa länders ekonomier blivit alltmer beroende av remitteringar från horder av gästarbetare i Ryssland. Den ekonomiska nedgången i Ryssland har lett till drastiskt ändrade förutsättningar med minskad efterfrågan på arbetskraftsmigranter och mindre hemskickade pengar som följd.

På det politiska området fortsätter länderna att dras med det sovjetiska arvet: tungrodda statsförvaltningar, utbredd korruption och auktoritära styrelseskick lever vidare. Samhällsnyttigheter som hälsovård, utbildning och egendomsskydd är i regel förbehållna de som kan betala pengar under bordet. Samtidigt pockar många sociala problem på uppmärksamhet: massarbetslöshet, vidgade klyftor mellan rika och fattiga och bristfällig respekt för mänskliga fri- och rättigheter utgör endast några uppenbara exempel på områden där ländernas regeringar har mycket att arbeta med.

Det säkerhetspolitiska läget inger inte heller överdriven tillförsikt. Regionen omsveps av de väldiga grannarna Ryssland i norr och Kina österut, med allt vad det innebär för de relativt små och unga staterna i regionen. Dessutom delar tre av dem – Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan – gräns söderut med det permanenta orosmoln som stavas Afghanistan. Våldsspiralen i Mellanöstern, inklusive den Islamiska statens expansion och dragningskraft bland ett växande, om än begränsat, antal unga radikaliserade centralasiatiska män, har hällt ytterligare bränsle på brasan.

Vad har åstadkommits?

De många och komplicerade utmaningar som regionen står inför ska dock inte skymma det faktum att viktiga framsteg går att registrera sedan självständigheten. Först och främst har länderna lyckats etablera sig som suveräna stater på den internationella arenan. Samtliga har de med olika medel försökt bedriva en balanserad (så kallad multi-vektoral) utrikespolitik. Denna balansakt hämtad ur den högre skolan går ut på att komplettera de starka ekonomiska, politiska och militära banden till Ryssland med fördjupade relationer till andra externa makter, främst Kina, men också västmakter och andra asiatiska länder. Denna politik har dels bidragit till diversifierade handelsflöden och investeringar, dels öppnat för utbildningsutbyten där tusentals centralasiatiska studenter fått tillgång till högkvalitativ utbildning utomlands.

På det inrikespolitiska planet har den kaotiska och bitvis anarkiska situation som rådde under 1990-talets smärtsamma politiska och ekonomiska omställning övergått i ökad statlig kontroll och stabilitet. Den ekonomiska tillväxten efter 90-talets recession överskrider den i jämförbara utvecklingsländer. Fattigdomsnivåerna har letat sig ner en bra bit under 90-talets katastrofnivåer.

Med undantag för Kirgizistans öppnare och friare politiska landskap har den generella trenden i regionen gått mot ett stärkande av auktoritära styren. Med tanke på att auktoritärt styrda stormakter som Ryssland, Kina, Iran och Turkiet omger regionen bör denna trend, om än olycklig, inte betraktas som särskilt förvånande. Däremot har de centralasiatiska staterna till skillnad från stora delar av den övriga muslimska världen förblivit sekulära. Visserligen är religionen hårt underkastad staten, men såväl lagstiftning och rättsskipning som utbildningsväsendet grundas på sekulära principer, inte sharialagar. Enkätundersökningar genomförda av den amerikanska tankesmedjan Pew Research Center visar att den sekulära ordningen glädjande nog bärs upp av ett brett folkligt stöd. För mångreligiösa samhällen som de centralasiatiska finns helt enkelt inget fungerande alternativ till denna princip. Vad som dock krävs är att den sekulära modellen anpassas till att grundas på tolerans och respekt för religiös mångfald i stället för det sovjetiska systemets fördomar och förtryck mot alla former av religiositet. Uppgiften försvåras av det upplevda hotet från islamister framförallt i Ferganadalen – som delas mellan Kirgizistan, Tadzjikistan och Uzbekistan och som är sätet för politisk islam i regionen.    

Framtidsutsikter

Att förutspå framtiden är en omöjlig uppgift. Det enda vi kan vara någorlunda säkra på är att en mängd okända faktorer och händelser kommer att dyka upp längs vägen. Om man ändå försöker sig på att fundera över regionens framtid är det mer fruktbart att tänka i termer av ett antal nyckelområden som man med viss sannolikhet kan anta kommer spela en betydelsefull roll för vart utvecklingen tar vägen.

En växande befolkning

Den demografiska utvecklingen är den faktor som kan bedömas med största säkerhet. De flesta av de som kommer att utgöra de centralasiatiska samhällenas vuxna befolkning om 20-25 år är redan födda. Till skillnad från övriga delar av forna Sovjet, där befolkningen stadigt minskar, kommer Centralasiens befolkning att öka kraftigt. FN:s World Population Prospects räknar med att dagens befolkning på dryga 67 miljoner människor om 30 år har vuxit till närmare 90 miljoner. Befolkningstillväxten kommer att vara särskilt dramatisk i de två fattigaste länderna – Tadzjikistan med en beräknad tillväxt på närmare 70 procent och Kirgizistan med omkring 40 procent. En ung och växande befolkning erbjuder ett antal ekonomiska fördelar, främst god tillgång på arbetskraft och färre andel gamla att försörja. Samtidigt kommer den demografiska trenden att ytterligare befästa de redan existerande påfrestningarna vad gäller jobb, infrastruktur och resurser. I synnerhet den tätbefolkade och jordbruksproduktiva Ferganadalen –– med närapå 20 procent av Centralasiens befolkning utgör en potentiell krutdurk. Området präglas av sköra gränser, en modern historia av oroligheter mellan olika folkgrupper och hög arbetslöshet, vilken föranlett en betydande arbetskraftsmigration till Ryssland.

Befolkningstillväxt i kombination med begränsad tillgång på brukbar mark gör att man på goda grunder kan förutspå en tilltagande urbanisering i Centralasien. I dag lever 44 procent av regionens befolkning i städer, en siffra som beräknas ha stigit till kanske 55 procent inom nästa 25-årsperiod. Variationer finns dock inom regionen: mer än 50 procent av Kazakstans befolkning är redan nu stadsbor och om 25 år är landets urbana andel sannolikt så stor som 70 procent. Urbaniseringen kommer att medföra betydande påfrestningar på miljö, arbetsmarknad och infrastruktur. Dagens städer är inte stadda i skick att hantera denna process. För att undvika framväxten av marginaliserade slumområden kommer ökade krav att ställas på såväl effektiva stadsförvaltningar som omfattande investeringar i infrastruktur och modernisering.

Kampen om vattnet

För Centralasiens långsiktiga stabilitet och utveckling är förmodligen ingen fråga så central som vattenförsörjningen. Å andra sidan är ingen fråga så komplicerad och politiskt känslig i regionen. Ett grundläggande problem är vattenresursernas ojämna fördelning; vattnet kommer huvudsakligen från bergsländerna Kirgizistan, Tadzjikistan och Afghanistan. Dessa prioriterar vattenkraftverk något som nedströmsländerna Uzbekistan, Turkmenistan och Kazakstan motsätter sig eftersom de vill ha ett vattenflöde avpassat till jordbrukets behov. Det sovjetiska arvet gör sig också påmint genom ett bevattningssystem som kännetecknas av hänsynslös våldföring på naturen och enormt vattenslöseri. Slutligen förvärras problemet ytterligare av klimatförändringarna. Klimatforskare har exempelvis dokumenterat att Kirgizistans glaciärer till följd av ökade temperaturer och minskad nederbörd smält med en tredjedel de senaste 30 åren. Att en gång för alla lösa det akuta vattenproblemet kräver förutom en gemensam regional strategi för jordbruk och energiproduktion en omfattande modernisering av jordbruket. Detta kommer att ta enorma resurser och kostnader i anspråk, men insatserna bleknar i jämförelse med vad notan riskerar bli om ingenting görs åt problemet.  

Ekonomisk modernisering?

Regionens nuvarande ekonomiska svårigheter tydliggör de centralasiatiska råvaruekonomiernas ohälsosamma beroende av priser och efterfrågan på några få naturresurser och det ekonomiska tillståndet i de ledande handelspartnerna. Om regionen framöver ska kunna säkra en hållbar ekonomisk tillväxt behövs genomgripande reformer inriktade på ekonomisk diversifiering och modernisering. Reformutsikterna hålls dock tillbaka av politikernas ständiga benägenhet att blanda sig i lukrativa ekonomiska sektorer med grasserande korruption som följd. Korruptionens inverkan på ekonomierna i regionen kan liknas vid att köra bil utan att lossa handbromsen. För att uppfylla sin ekonomiska potential måste marknaden och privat företagsamhet ligga till grund för den ekonomiska utvecklingen.

Centralasien är den största regionen i världen som helt saknar kust. Kazakstan är världens största inlandsstat och Uzbekistan är tillsammans med Liechtenstein det enda landet i världen som är ”dubbelt landlåst”, vilket innebär att man från Uzbekistan måste resa genom minst två länder för att komma till havet. Den specifika geografin har försvårat regionens integration i de internationella handelsflödena. Nyckeln till framgång är att omvandla det geografiska ödet till en fördel. En gång i tiden tjänade Centralasien som knutpunkt för de gamla Sidenvägarna som band samman handeln mellan Asien och Europa. Den snabbt ökande handeln mellan främst EU och Kina har åter aktualiserat Centralasiens potential som landbrygga för ett enormt ekonomiskt område som sträcker sig från Sydasien till Europa. Kina är den verkligt drivande kraften på området; vägbyggen, järnvägar, gasledningar och tunnlar tvärsöver regionen har möjliggjorts av kinesiska insatser. Om Centralasien ska kunna dra nytta av kontinenthandeln och återuppstå som knutpunkt för en modern Sidenväg krävs dock mer än vägar. Om inte moderna serviceekonomier träder fram som kan tillhandahålla de tjänster och varor som behövs för effektiv och billig transithandel kommer exportföretag även i fortsättningen att föredra de beprövade men långsammare havsrutterna.

Staten och korruptionen

I olika globala rankingar släpar de centralasiatiska länderna efter betänkligt vad gäller de offentliga institutionernas kvalitet. Korruptionen är det stora problemet. Eftersom maktsystemen i regionen är uppbyggda kring kontroll och fördelning av korrupta intäkter är de väldigt svåra att ändra. Att bekämpa korruption i den här delen av världen kommer inte bli någon enkel uppgift. När korruptionen är systemisk, det vill säga genomsyrar hela samhället, krävs i slutändan inget mindre än en fundamental förändring av själva uppfattningen om vad det innebär att vara politiker eller statstjänsteman.

Till och med i ett globalt perspektiv är framgångssagorna de senaste årtiondena lätträknade. Kommunikationsrevolutionens många möjligheter för e-förvaltning inger dock viss tillförsikt: genom att använda nya teknologier är det möjligt att drastiskt minska de många möten mellan tjänstemän och medborgare där korruptionen frodas. I avsaknad av väl fungerande offentliga myndigheter är det inte heller troligt att en bärkraftig demokratisering ska ha några större utsikter i Centralasien. Väl fungerande demokratiska system handlar om så mycket mer än bara fria och rättvisa val; för att göra verklig skillnad behöver demokratin bäras upp av det slags effektiva och opartiska rättsstater som lyser med sin frånvaro i Centralasien.      

Stora makter, små nationer

Utvecklingarna i Kina och Ryssland kommer även framöver att vara av särskild betydelse för Centralasiens länder. Det faktum att bägge dessa stormakters förflutna har kännetecknats av abrupta och dramatiska skiften snarare än kontinuerlig evolution manar till återhållsamma förutsägelser. Vad vi dock vet är att Rysslands befolkning inte bara minskar utan kommer att se annorlunda ut om 25 år: den tydliga trenden är att den slaviska befolkningens andel minskar medan den muslimska andelen ökar, något som rimligen kommer att ha konsekvenser för landets utrikespolitik i allmänhet och relationerna med de muslimska länderna i Centralasien i synnerhet. Inom den närmsta framtiden är det inte särskilt djärvt att tro att Kinas roll i regionen kommer att stärkas ytterligare. Ett längre tidsperspektiv reser dock frågan om vilken slags stormakt Kina kommer att vara. När den ekonomiska boomen lagt sig behöver Peking troligen spendera åtskilliga krafter på att säkerställa central kontroll över ett omfattande och komplext territorium med försörjningen av en snabbt åldrande befolkning som prioritet.

Då mycket av uppmärksamheten för närvarande ligger på Ryssland och Kina är det lätt att missa att längre söderut tornar den indiska subkontinenten upp sig. Inom en inte alltför lång tid kommer Indiens befolkning inte bara vara större än Kinas utan dessutom vara betydligt yngre. Givet att både Pakistans och Bangladeshs befolkningar beräknas växa i samma takt som Indiens framstår Sydasiens uppgång som centrum för produktion och konsumtion som nästintill ofrånkomlig. En sådan utveckling skulle öppna helt nya möjligheter för Centralasien att återta sin förlorade plats som knutpunkt mellan öst och väst, nord och syd.