Kapplöpning mot klimathotet på Arktis

Snabba förändringar är normen i det ogästvänliga Arktis. Men nu samspelar de naturliga förändringarna med de av människan orsakade klimatförändringarna på ett dramatiskt vis. Sommarisens utbredning ligger på rekordlåga nivåer och förändringen kan gå så långt att den i det närmaste blir oåterkallelig.

När isen försvinner ökar den globala uppvärmningen eftersom havsvattnet absorberar solvärmen istället för att isen ska kunna reflektera den inkommande strålningen. Ekosystemen i Arktis står inför ett accelererande hot.

Men den minskade ismängden blottlägger även nya platser för exploatering av olja och mineraler och öppnar Nordostpassagen för sjöfart genom regionen. Det gör regionen högintressant för nya aktörer, vid sidan om dem som redan verkar här.

The Arctic Resilience Report är den första övergripande studien av både ekosystem och samhällen i den arktiska regionen. Det är Stockholm Environment Institute och Stockholm Resilience Centre som har drivit arbetet, i samarbete med ett internationellt forskarteam. Projektet påbörjades under Sveriges ordförandeskap i Arktiska rådet 2011–2013 med syfte att utreda de orsaker som driver på förändringarna i Arktis och vad som krävs för att stärka resiliensen, motståndskraften, hos de lokala samhällena.

– Det är ju ett politiskt väldigt intressant region. Trots att Arktis är ogästvänligt, ligger långt bort och är omgivet av hav och trots att få människor bor där, är det tunga länder som är engagerade, som Ryssland, USA och Kanada till viss del samt naturligtvis de nordiska länderna. Och nu ser man det här starka intresset från länder som Kina, Indien, Storbritannien och Frankrike, säger Johan Kuylenstierna när jag träffar honom på huvudkontoret på Östermalm.

Johan Kuylenstierna, vd för Stockholm Environment Institute. Foto: Monica Walldén

 I rapporten identifieras 19 tröskelvärden som kan orsaka svårförutsägbara och permanenta förändringar av ekosystemen, så kallade regimskiften. De påverkar stabiliteten hos klimatet och landskapet, växt- och djurlivet och i förlängningen ursprungsbefolkningarnas förmåga att leva och försörja sig i regionen.

– Arktis som region påverkas extremt mycket av vad som händer i övriga världen. De förändringar vi ser i här beror ju på utsläppen från andra håll. Och förändringar i Arktis har väldigt stor potentiell påverkan på resten av världen. Det var intressant att se den medieuppmärksamhet som rapporten faktiskt fick, som var långt större än vi hade förväntat oss. Jag tror att många människor börjar inse vad vi står inför, även våra beslutsfattare. Om det sedan leder till konkreta åtgärder, det får man väl låta vara osagt.

Med isjakt på smältande havsisar på Uummannaq på Grönland. Foto: Lawrence Hislop, Grid Arendal Photo Library

Johan Kuylenstierna gestikulerar när han pratar och sprudlar av entusiasm, trots det allvarliga samtalsämnet. Med sin bakgrund inom polarforskning, när han läste naturgeografi och geologi, ligger Arktis honom varmt om hjärtat. Hans första fältstudier bedrevs i den då sovjetiska ögruppen Frans Josefs land.

– Vi var där under kuppen i Moskva 1991. Vi trodde att vi skulle bli fast där och funderade på om vi skulle kunna gå till Svalbard. Men det var 60 mil så det var lite svårt, säger han och skrattar.

Engagemanget i miljöfrågor har funnits under hela livet. Redan den sexårige Johan skrev protestbrev mot asfalteringen av deras lokala väg hemma i Djursholm, som han lade på ångvälten. Han ville inte ha olja på den fina grusvägen. Hans barnteckningar från den tiden visar bilar med en massa rök och en solnedgång och uppmaningen ”håll Sverige rent från föroreningar”.

Arbetet inom FN har präglat honom mycket och är en orsak till hans övertygelse att utveckling och miljö måste hänga ihop. En förutsättning för att lyckas med det här arbetet är att vara konstruktiv och sätta människan i centrum, menar han.

– Jag kan vara väldigt ledsen och deprimerad över världens tillstånd. Men när man är en offentlig person i de här frågorna så har man också ett ansvar att försöka skapa en känsla av positiv möjlighet hos människor. Risker och höga kostnader kan vara en drivkraft. Men jag tror att möjligheten att förändra är en större drivkraft. Vi ska fortsätta säga att det är skrämmande det som händer i Arktis, men att minska klimatpåverkan ligger i helt andra processer.

Med snöscooter över smältande isar på vid Grönlandskusten. Video: Lawrence Hislop, Grid Arendal Photo Library

Johan Kuylenstierna tycker inte att Arktisrapporten i tillräckligt hög utsträckning analyserar de ekonomiska sektorernas förändringsprocesser i och med att Arktis öppnas upp. Det är spännande och där finns mycket mer arbete att göra. Det finns även en stor politisk känslighet vad gäller gruvnäringen och energisektorn, som så uppenbart är nationella frågor. Där har Arktiska rådet ett begränsat inflytande och man måste arbeta på ett smart och diplomatiskt sätt för att kunna lyfta dessa frågor.

En ny politisk karta med Donald Trump
Den sista delen av USA:s ordförandeskap i Arktiska rådet kommer att ske under Donald Trumps administration, innan landet lämnar över till Finland. Johan Kuylenstierna är bekymrad över hur USA:s nye president kommer att påverka situationen i Arktis, i synnerhet med tanke på närmandet till Ryssland.

– Där tycker jag att man kan vara väldigt orolig. Jag tror inte att Trump har någon känsla för Arktis politik, utan ser det som ett område att exploatera som alla andra områden. Och det handlar om olja och naturgas, mineraler och vad det än kan vara. Man får vänta och se. Men det finns en tröghet i byråkratin vilket kan vara en fördel i sådana här lägen. 

Johan Kuylenstierna är mindre orolig för hur Trump ska påverka klimatpolitiken. Han kan orsaka mycket skada. Men vad gäller omställningen kan han nog inte göra så mycket ens i USA. Där finns mycket positiv förändringskraft också. Hjulen har börjat rulla och Texas är stort på solenergi. Det är inte klimatpolitiken som har stängt kolgruvorna, det är ju marknaden, betonar han.

– Däremot är jag mycket mer orolig över Trumps politik överhuvudtaget. För det kräver ju att man har ett bra samarbete. Man kan inte frigöra klimatpolitik från annan politik. En större konflikt mellan USA, Kina, EU och Ryssland vore problematisk. Men det kan ju göra att vi ännu mer inser att vi måste skapa lokal energisäkerhet och inte vara beroende av fossil energi.

Jag frågar om han tror att beslutsfattarna kommer kunna stå emot frestelsen att exploatera oljan när den är blottad. Johan Kuylenstierna ser under ett ögonblick bekymrad ut, innan entusiasmen återvänder.  

– Jag tror att den största chansen vi har är att oljepriset håller sig lågt. Det är det som har varit en ny dynamik. Tidigare har produktionen ökat när oljepriset har varit lågt och då slår det ut andra alternativ. Nu klarar de förnyelsebara alternativen de låga oljepriserna för första gången. Då blir det mindre intressant att exploatera de här områdena.

Delvis ska vi tacka Saudiarabien för detta, menar han. Det har varit en medveten strategi hos saudierna att försöka slå ut de icke-traditionella oljekällorna, som fracking och oljeexploatering i djuphaven, för det är väldigt dyrt. Oljepriset måste ligga på minst 50–60 dollar fatet för att det ska bli lönsamt.

– Det kanske har varit en tipping point. Nu har ju oljepriset börjat gå upp på grund av Opecs politik. Men man får väl hoppas att det blir så olönsamt att exploatera Arktis att ingen vill göra det. Som vanligt tror jag inte att det är miljöperspektivet som kommer att stoppa saker, utan det är andra dimensioner. Men det miljöperspektivet har gjort, det är att bidra till den snabba utvecklingen inom andra områden. 

I takt med att klimatfrågan får allt större plats i medierna kommer rapporter om hur mycket is som smälter vid varje enskild flygresa. Jag frågar Johan Kuylenstierna om det är meningsfullt att räkna på det sättet?

– Ja, det är intressant. Vetenskapligheten i det är svår, men det är viktigt att göra sambanden illustrativa. Det är bra att journalister gör det. Vad är korrelationen av mitt handlande och effekterna? Det finns ett orsakssammanhang som behöver illustreras. Vi exporterar våra utsläpp och man räknar inte in de utsläppen. Och flyget har sluppit lindrigt undan. Den bilden kan göra mitt eget handlande mer meningsfullt. Så skulle åtminstone jag känna. Vi behöver mer än märkning. Men då ska det helst vara positivt, inte straffande. 

Vi har pratat i en timme om ytterst allvarliga frågor, men Johan Kuylenstierna återkommer ständigt till det positiva, till möjligheterna och de konstruktiva lösningarna. Det är också en orsak till att han inte vill lyfta klimatfrågan till att bli en säkerhetspolitisk fråga.

– Inte för att den inte är det, för det är klart att stora förändringar i klimatet kan och troligen redan påverkar konflikter och flyktingströmmar. Men när det gäller hur man ska hantera klimatförändringarna och orsakerna till dem så är jag inte säker på att det säkerhetspolitiska ramverket är så lämpligt, för där blir det ofta låsningar.

Genom Parisavtalet har man en ganska väl fungerande politisk process kring klimat och en samsyn om att det är en viktig fråga. Han understryker att det finns en tendens att skylla på klimatförändringar som någonting som har orsakat problem och katastrofer, därför att det lägger ansvaret på något externt, när det faktiskt även handlar om dålig planering eller dålig infrastruktur. Kort sagt om resiliens.  

– Så ska vi ju inte backa och säga att klimat inte är en viktig faktor i den globala geopolitiken. Men jag tror inte att man ska söka lösningarna där utan i stället jobba med alla de positiva förändringsprocesser som redan är på gång när det gäller teknikutveckling, innovation och internationell samverkan, avslutar Johan Kuylenstierna.