Lilla Moldavien har samma problem som Ukraina

Rysslands annektering av Krim 2014 uppfattades av många i väst först som en impulsiv handling och den följande militära interventionen i östra Ukraina, vilken hittills skördat mer än 10 000 liv, som inblandning i en intern ukrainsk konflikt. Efter hand har insikten ökat om att Ukraina är en av ett antal inrikespolitiskt svaga stater, där balansgången mellan Ryssland och väst genom ett enda felsteg kan få ödesdigra konsekvenser för hela Europa.

Ett land som lever under detta hot men väsentligen hamnat under mediernas radar är det lilla Moldavien, inklämt mellan Ukraina och Rumänien. En oligarkkontrollerad stöld av tolv procent av landets BNP nystas långsamt upp sedan knappt två år men har redan sänkt det fattiga landets kreditbetyg. Sedan politiska nyckelpersoner under ett par decennier metodiskt utnyttjat sin makt för egna affärsintressen har partväsendet slagits i spillror och landet lever farligt utan en samlande politisk kraft.

Samtidigt har Moldavien ända sedan upplösningen av Sovjetunionen för 25 år sedan levt under samma press av att inte kunna kontrollera hela sitt territorium som Ukraina gjort sedan kriget i Donbass inleddes för drygt två år sedan. Länken mellan de båda konflikterna kan illustreras med en enda mans karriär, Vladimir Antiufejevs.

I slutet av 1990 utsågs det lettiska kommunistpartiets tidigare ledare, Boris Pugo, till chef för Sovjetunionens säkerhetstjänst KGB. Pugo var en av dem som åtta månader senare försökte avsätta den siste sovjetiske presidenten Gorbatjov genom en kupp för att förhindra upplösningen av Sovjetstaten. Flera chefer för den sovjetiska polisens nationella insatsstyrka Omon i Riga, däribland Antiufejev, tog redan i början av 1991 saken i egna händer. Tullstationer som de baltiska staterna upprättat mellan sig överfölls liksom den centrala polismyndigheten i Riga och bland annat några poliser dödades.

Efter Boris Pugos och de andras misslyckade kuppförsök i augusti 1991 flydde Vladimir Antiufejev till Transnistrien. Där försåg ryska officerare i början av 1992 de separatister, som i september 1990 utropat regionen som en separat Sovjetrepublik, med även tyngre vapen. I hela Moldavien oroades den tredjedel av befolkningen, som inte hade rumänska som modersmål, över den nationella yra som rådde inför självständigheten. Allra mest fruktade man ett samgående med Rumänien och att minoritetsspråken inte skulle respekteras. Men det hade knappast blivit krig heller i Transnistrien om inte ryska Sovjetnostalgiker öppnat portarna till vapenförråden.

Inbördeskriget ledde till att den moldoviska staten förlorade kontrollen över Transnistriens territorium. I den transnistriska administrationen blev Antiufejev chef för säkerhetstjänsten, en funktion som han på olika poster behöll i tjugo år. 2008 fanns han dock på plats som rådgivare åt utbrytarregionerna Sydossetien och Abchazien under Rysslands korta krig med Georgien. 2012 fick han sparken av Transnistriens då nye president Jevgenij Sjevtjuk eftersom han inför presidentvalet konspirerat för att hjälpa den sittande presidenten Smirnov att behålla makten. Antiufejev flyttade till Moskva men dök två år senare upp på Krim i samband med Rysslands annektering.

Därefter blev han en av flera ryssar med liknande bakgrund som ledde regeringen för den av Ryssland militärt uppbackade så kallade Donetskrepubliken i Ukraina. Deras sejour blev dock kort eftersom ett par av dem snabbt kom att förknippas med nedskjutningen av ett malaysiskt passagerarplan med 298 personer ombord i juli 2014. För att rädda ansiktet återinsatte Moskva lokala separatister på formella nyckelposter men vitala funktioner är beroende av ekonomiskt och därmed också politiskt stöd från Moskva.

Presidentvalet i Transnistrien den 11 december markerar ett stärkt ryskt grepp också om separatisterna i Moldavien. Den nye presidenten Vadim Krasnoselskij förespråkar att regionen på sikt blir en del av den ryska staten.

Det är viktigt att komma ihåg att Antiufejev och hans umgänge snarare missbrukade sina positioner än företrädde den ryska staten under 1900-talet. Makten befann sig i ett tillstånd av sönderfall även i Ryssland under åren kring upplösningen av Sovjetunionen. Det fanns då andra företrädare för Ryssland som bidrog aktivt till uppgörelser om eldupphör på många håll. Men de flesta konflikter har förblivit olösta och när Antiufejevs och andras tjänster åter tagits i anspråk på 2000-talet har det varit med ryska myndigheters goda minne.