Österrike visar att vågen för populister kan brytas

En hörbar suck av lättnad drog genom regeringskanslier och medieredaktioner när det stod klart att den formellt oberoende Alexander Van der Bellen vunnit det omtagna presidentvalet i Österrike. Marginalen, 54 procent mot FPÖ:s Norbert Hofers 46 procent, blev betydligt större än vid det av Författningsdomstolen underkända valet i september. Då skiljde det bara några tiotusentals röster.

Kanske hade den omfattande uppmärksamheten fått ett antal väljare att tänka om. Uppdaterade röstlängder tillförde 16-17-åringar i omvalet och det bidrog säkert. De unga röstade i mycket högre grad på den 72- åriga Alexander Van der Bellen och de äldre på den 45-åriga Nobert Hofer. Ytterligare en förklaring kan vara att Hofer i början av valkampanjen uppfattades som ett fräscht ansikte i förhållande till det trötta etablissemang, som dessutom inte satt in sina starkaste kort. Han var då helt okänd för en bredare allmänhet. Men denna effekt avtog självfallet under den årslånga kampanjen.

Rader av artister framträdde till stöd för Alexander Van der Bellen vid en stödgala Wiens konserthus. Här hiphopparen och gatukonstartisten Skero på scenen. Foto: Manfred Werner/Tsui

Å andra sidan kan en faktor bakom Van der Bellens seger vara att österrikarna traditionellt väljer en president som har den politiska karriären bakom sig. Statschefens roll är framför allt representativ. Presidenten förväntas företräda hela befolkningen och inte minst utöva ett moraliskt ledarskap.

Företrädaren Heinz Fischer är ett bra exempel. För de flesta väljarna handlade det dessutom om att välja det minst onda. De som stödde Van der Bellen röstade inte för honom utan mot Hofer och vice versa. Något paradoxalt kom den vänsterinriktade Van der Bellen, som en gång röstat på Kommunistpartiet och länge ledde De gröna, att uppfattas som företrädare för mittfåran. Men med alla dessa förklaringar och reservationer kvarstår det faktum att nästan hälften av österrikarna i direkta val stödde ett av Europas mest extrema högerpopulistiska partier.

Norbert Hofer med sitt valbudskap om att "Makt kräver kontroll" blev besegrad två gånger. Men den högerpopulistiske presidentkandidaten fick ändå hela 46 procent av rösterna. Foto: Shutterstock

Det är sällan alplandet står i politiskt fokus. När det sker, är det oftast i mindre smickrande sammanhang kopplat till den roll Österrike spelade som en del av det Tyska riket under andra världskriget. Man erinrar sig valet av FN:s förre generalsekreterare Kurt Waldheim till president 1986. Sedan han anklagats för krigsförbrytelser på Balkan bojkottades han av ett stort antal länder. I valet 1999 blev det populistiska Frihetspartiet FPÖ under Jörg Haider landets näst största parti och gick i koalition med det kristdemokratiska ÖVP. EU införde sanktioner mot Österrike. Dessa rann emellertid snabbt, och på ett rätt pinsamt sätt, ut i sanden.

Den internationella uppmärksamheten handlar således till stor del om att den högerpopulistiska och auktoritära våg som nu sveper över världen först blev synlig i Österrike. Plus att det dröjde innan österrikarna tog på sig sin del av skuldbördan för Förintelsen. Länge ville många av dem framställa sig som ”Hitlers första offer”.

Österrikiska särdrag

Det finns en rad gemensamma faktorer bakom den framväxande populismen såsom oron över globaliseringens effekter och flyktingvågen. Men man bör också vara medveten om de nationella särdragen. De blocköverskridande majoritetsregeringar som Österrike haft under större delen av efterkrigstiden har fyllt ett viktigt stabiliserande syfte för ett land på gränsen mellan öst och väst. Inrikespolitiskt kan systemet liknas vid den svenska socialdemokratins regeringsinnehav under mer än fyra decennier. Men med två viktiga skillnader. Enligt det så kallade Proporz -systemet har socialdemokratiska SPÖ och kristdemokratiska ÖVP systematiskt fördelat viktiga poster sinsemellan. Det gäller inte bara den offentliga sektorn utan också de statliga företagen. Allt detta har väckt mycket ont blod i den halva del av befolkningen som inte kommit i åtnjutande av dessa privilegier. Ännu allvarligare långsiktigt är att de bägge regeringspartierna blockerat varandra och därmed förhindrat nödvändiga sociala och ekonomiska strukturreformer.

SPÖ och ÖVP får nu betala ett högt pris för sitt maktmonopol. De förnedrades i första omgången i presidentvalet tidigare i år. De delade då på en dryg femtedel av rösterna. Om inget oförutsett inträffar, blir det en brakförlust i parlamentsvalen 2018 eller vid nyval dessförinnan. En tredjedel av väljarna sympatiserar med FPÖ. SPÖ och ÖVP ligger på drygt 20 procent vardera. Ledarskapet kommer att ifrågasättas. Förmår Wiens mäktiga SPÖ-boss Michael Häupl att sitta kvar? Hur länge tänker ÖVP:s lysande unga stjärna, utrikesminister Sebastian Kurz, vänta?

Det österrikiska parlamentariska systemet kräver i praktiken majoritetsregeringar för att fungera. Då måste två av de tre stora vara med. Presidenten utser enligt praxis det största partiets ledare till regeringsbildare. Alexander Van der Bellen sade visserligen under valkampanjen att han inte kunde tänka sig att kalla FPÖ:s ledare Heinz-Christian Strache. Men tabut mot samverkan med FPÖ i regeringen är redan brutet på delstatsnivå. Både SPÖ och ÖVP markerar allt tydligare att det inte utesluter detta alternativ.

Ett populistiskt Centraleuropa?

Den högerpopulistiska trenden har djupa rötter i Centraleuropas historia. Trots den kulturella blomstringen vid förra sekelskiftet var den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin ett auktoritärt samhälle. På 1930-talet tog den korporativistiska austro-fascismen över makten i Österrike efter ett kort inbördeskrig. Partiet hade nära kopplingar till det fascistiska Italien. Andra länder gick samma väg. Vid andra världskrigets utbrott var Tjeckoslovakien Centraleuropas enda demokrati . Därpå följde tysk och rysk ockupation. Demokratin i regionen har således med undantag för Österrike bara några decennier på nacken och är därför sannolikt mer sårbar än i exempelvis Norderuropa.

Mest uppmärksamhet har Viktor Orbáns agerande i Ungern fått. I ett historiskt perspektiv kan för övrigt erinras om att den ungerska rikshalvan under kejsartiden var mer auktoritärt styrt än Österrike. Dessutom var den tre gånger större än dagens Ungern och Orbán har fiskat i rätt grumligt vatten i förhållande till de ungerska minoriteter som finns i grannländerna. För övrigt ett klassiskt grepp för auktoritära regimer. Även i Slovakien driver det ”socialdemokratiska” dominerande regeringspartiet SMER en politik med starka populistiska inslag. Åtskilliga tjänstemän skolade i det kommunistiska klientsystemet och med goda kontakter med Moskva sitter kvar. I Tjeckien har Miloš Zeman sedan sitt tillträde 2013, som den förste direktvalde statschefen, försökt förflytta makten från parlamentet och regeringen till presidentposten – för att ta några exempel.

EU:s möjligheter att ”straffa” medlemsländer som går i antidemokratisk riktning har hittills varit mycket begränsade. De så kallade Köpenhamnskriterierna med krav på rättsstat, demokrati, oberoende medier och yttrande - och föreningsfrihet har visserligen kunnat brukas med betydande framgång i samband med medlemskapsförhandlingar. Men däremot har instrumenten varit betydligt trubbigare i förhållande till de stater som redan är med i EU. När Ungern genomförde konstitutionella förändringar 2009, som försvagade rättstaten, var reaktionerna minst sagt återhållsamma. Förhoppningarna knyts nu till nya instrument baserade på Lissabon-fördragets artikel VII för att stärka rättsstatens principer. Granskningen av Polen pågår och resultatet kan bli avgörande för systemets livskraft. Det växande samarbetet inom den så kallade Visegradgruppen knyter regeringarna i Polen, Ungern, Slovakien och Tjeckien närmare varandra. Procedurerna som leder fram till sanktioner är långa och omständliga och ställer långtgående krav på stöd från övriga medlemsstater. Det blir därför svårare att agera, när de auktoritära och populistiska tendenserna breder ut sig.

Ett splittrat EU …

 Vi är på väg mot en union som består av tre, fyra ”kluster” av medlemsstater, i stort sett motsvarande väderstrecken. Mellan dessa finns betydande skillnader i intressen och politiska vägval. Makten förskjuts och splittras såväl geografiskt som sakligt, vilket får konsekvenser för utmaningar inom områden som säkerhet, frihandel och migration. Det blir svårt, för att inte säga omöjligt, att driva igenom en mer ”rättvis” fördelning av asylsökande och flyktingar. Vad gäller säkerhetspolitiken ligger fokus i Sydeuropa på Medelhavet och Mellanöstern, medan det på våra breddgrader handlar om hotet från Ryssland och Östersjön. Detta leder i sin tur till skilda uppfattningar om EU:s roll på försvarsområdet. De centraleuropeiska länderna, och då särskilt de populistiska partierna, förespråkar ett betydligt närmare samarbete med Ryssland. Det handlar om ekonomiska fördelar. Men också om kontakter som daterar sig tillbaka till sovjettiden samt en samsyn på förhållandet makt, demokrati och patriotism.

... går vidare

EU lär bestå. Även om visionerna saknas, finns trots allt starka gemensamma intressen. De etablerade institutionerna kan bistå med lösningar, om än inte idealiska sådana. Men drömmen om en ever closer union ter sig alltmer avlägsen. De populistiska partierna är i grunden EU-skeptiska eller öppet EU-fientliga. Få eller inga medlemsstater lär följa det brittiska exemplet. EU är en alltför viktig källa till ekonomiskt bistånd. Men man kommer att motsätta sig en fördjupning av samarbetet och är inte beredd att ge upp sin nationella suveränitet eller visa solidaritet i exempelvis flyktingfrågan. I själva verket är ju nationalism/partriotism en av grundpelarna i populismen. Liberalismen ses som ett dekadent utländskt påfund.

Medlemstaterna drar åt olika håll. De populistiska krafterna vill bygga murar mot omvärlden. Samarbetet med USA försvagas. Den internationella nyckelspelaren Storbritannien lämnar. Synen på Ryssland mjukas upp. Reformarbetet stagnerar. Nationalismen breder ut sig. EU splittras i tre, fyra kluster. Därmed försvagas ytterligare förmågan att agera med kraft på den globala arenan. Men vi får inte fastna i ”Fukuyama-fällan” – den amerikanske professorn Francis Fukuyamas tes om ”historiens slut” efter Sovjetunionens fall och det kalla krigets slut.

Det visade sig felaktigt och ohistoriskt att annonsera den liberala demokratins slutliga seger. Lika fel vore det att tilltro populismen evigt liv. Trender vänder. Förr eller senare.