Trump och hans nya team gör omvärlden nervös

WASHINGTON Ett stort antal personer, civila eller i uniform, sitter alltid bänkade runt de blanka sammanträdesborden i Vita huset vid särskilt spända lägen.

Men det är en enda som bestämmer.

Mr. President.

Mer och mer av makten har koncentrerats till Ovala rummet, särskilt de senaste femton åren när USA befunnit sig i krig och haft ständig terrorberedskap.

Detta ter sig särskilt oroande när omvärlden försöker få en bild av den tillträdande Trumpadministrationens politik. Det är inte bara den impulsive och till synes hämndlystne Donald Trump själv som betraktas med stor skepsis – utan även mannen som alltid kommer att finnas i hans absoluta närhet, säkerhetsrådgivaren Michael Flynn. Han är den mest kontroversielle medlemmen i den inre kretsen.

Den temperamentsfulle Flynn har gett uttryck för antimuslimska åsikter och tvivel på underrättelsetjänsterna – och han anklagas för att ha spridit antisemitiska tweets och hejat på ”Bura in henne”-ropen mot Hillary Clinton på kampanjmöten.

Flynns fingrar tros ha fjärrstyrt Trumps när han twittrade nedsättande om CIA nyligen. Varför skulle en tillträdande president – med så grunda kunskaper och erfarenheter – mucka gräl med folk som ska vara hans ögon och öron i omvärlden? undrade man i huvudstadens tankesmedjor och ledarredaktioner.

En underrättelserapport, President’s daily briefing, PDF, sammanställs och överlämnas klockan 7.45 varje morgon. Det topphemliga innehållet beskrivs som en genomgång av vad som skett, både öppet och i det fördolda, med uppföljningar av de prioriteringar som satts och uppgifter om amerikanska militära aktiviteter över hela jordklotet.

Onödigt, tycker Trump, som hävdar att det är samma information varje dag. Något som tidigare CIA-tjänstemän motsäger bestämt. Presidenterna kan skräddarsy utförandet och George W Bush till exempel föredrog korta, kärnfulla dragningar, gärna muntliga, vilket dock inte gällde den famösa rapporten med rubriken ”Usama bin Ladin fast besluten att slå till i USA” sommaren 2001.

Michael Flynn, som medverkat i statsstyrda ryska kanalen RT, förmodas också ha underblåst Trumps egen Rysslandsvänliga hållning. I en av få längre intervjuer som president-elect gett avfärdade Trump återigen anklagelserna om att ryska hackare skulle ha infiltrerat politiska institutioner i USA. Även det tedde sig obegripligt för ovan nämnda representanter för det gamla etablissemanget. Varför skulle en tillträdande president – som inte vann någon jordskredsseger – av egoistiska skäl minimera riskerna med att en utländsk makt skaffat sig så effektiva cybervapen? frågade de sig.

Michael "Lock Her Up" Flynn mishandled classified material, 2010 investigation found: https://t.co/AywDmBsFA8 pic.twitter.com/GwAuHssGMH

— Slate (@Slate) December 15, 2016

Det var svårt redan under valrörelsen att få någon djupare inblick i Trumps tankevärld, utöver alla enkla slagord: Bygg en mur. Krossa IS. Byta ut generalerna. Ge trupperna med bästa utrustningen i historien. En så stark militär att ”ingen någonsin kommer att bråka med oss”. Behåll Guantánamo-lägret. Bomba skiten ur IS. Iran-avtalet uselt.

Ingen har blivit särskilt mycket klokare under veckorna som gått sedan valet. I de kampanjliknande talen på hans egotrippande tack-turné mellan delstater som röstade på honom säger han inte mycket om försvaret, nationell säkerhet eller ens handelspolitik. Men han upprepar löftena att bygga en mur mot Mexiko, ett mångmiljardprojekt som kongressen definitivt inte kommer att klubba igenom.

I väntan på en eventuell Trumpdoktrin utöver America first och ”jagismen” som i ”Jag är en smart person” är det ingen brist på signaler som inger oro. I första hand Trumps agerande gentemot Vladimir Putin. Trump beundrar starka och rika män, vilka han jämställer med med handlingskraft och framgång. Ett närmande till Moskva avfärdas för all del inte av alla efter Barack Obamas (och Hillary Clintons) fåfänga tampande med Putin, men några små besvärande omständigheter föreligger ju – Krim, Ukraina, embargot och ryska ingripandet i Syrien.

Nästa bekymmersamma omläggning i gäller, förstås, Kina, som Trump varit desto aggressivare gentemot. Trumps berömda telefonsamtal med Taiwans president Tsai Ing-wen tycks ha varit väl förberett och bemöttes med nästan enhälliga fördömanden. ”Ett-Kina”-linjen har legat fast i årtionden och är inget som kineserna är beredda att kompromissa om. Här kan nämnas att Obama tassat försiktigt och engagerat Kina i allt från klimatet till Nordkorea.

Kritiken om att Trump vägrar att inse att internationell diplomati och storpolitik inte är jämförbar med fastighetsaffärer har inte direkt avtagit efter Kinas protester. Följderna för maktbalansen i hela världen är oöverblickbara om Moskva skulle stärkas och Peking bli mer isolerat. Vad händer om USA inte står lika tydligt som garant mot rysk aggression? Hur kommer andra länder som känner sig orättvist utpekade av Trump att ställa sig? Och på vilket sätt skulle Amerika bli great again i en mindre stabil värld än idag?

Guvernören i Iowa, Terry Branstad, är tilltänkt ambassadör i Kina och i allt prat om vänskap mellan toppolitiker kan det faktiskt konstateras att han är god vän till president Xi Jinping sedan mer än 30 år tillbaka. Beskedet välkomnades både i Peking och Washington, även om Branstads utrikeserfarenheter mest handlat om export av jordbruksprodukter, “majsdiplomati” som någon sa.

Om Mellanöstern i stort har Trump inte yttrat sig särskilt tydligt, annat än att han vill engagera ”våra allierade och vänner” i en offensiv mot IS. Samt att han vill åstadkomma fred mellan israeler och palestinier.

Men ett annat drag, som tyder på att Donald Trump är beredd att rucka på status quo, är beslutet att välja advokaten David Friedman tilli USA:s nästa ambassadör i Israel. I kommunikén från Trumps övergångsteam sa Friedman att han ser fram emot att sköta sitt uppdrag i “Israels eviga huvudstad Jerusalem”. Eller med andra ord – Trump menar allvar med talet om att flytta ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem.

Sannolikt kommer Trump att hålla fast vid löftena om strikt sållning av muslimer som vill resa in i USA och sätta tillfälligt stopp för invandring från oroshärdar, som Syrien och Libyen. Om Iran kan det väntas bli hårda diskussioner eftersom en del i toppgarnityret har olika åsikter.

Det spekuleras mycket om exempelvis de nya försvars- och utrikesministrarnas inflytande. Donald Trump hyser respekt för militären (utom dem som Obama påstås ha förtryckt, får man förmoda) och i synnerhet den utsedde försvarsministern James Mattis ord kommer att väga tungt. Blivande utrikesministern Rex Tillerson kanske får friare händer än en del föregångare i och med sin bakgrund som deal maker, även om ett oljebolags intressen normalt skiljer sig rejält från USA:s.

Tillerson pick is "some kind of Xmas gift from American people to Russian people" -- Putin adviser https://t.co/05rUIdMhxZ

— Max Boot (@MaxBoot) December 14, 2016

Here's video of Rex Tillerson getting his "Order of Friendship" medal pinned by Putin pic.twitter.com/oNqx0mHG7l

— andrew kaczynski (@KFILE) December 13, 2016

Det beror naturligtvis på hur Tillerson kommer att svara på frågor om sina kontakter till Putin i de obligatoriska senatsförhören. Men det är tveksamt om det blir nej eftersom kongressrepublikanerna inte vill sätta käppar i hjulet för Trump – och Tillerson har för övrigt mycket namnkunniga uppbackare.

Finns det någon som försvarar Trumps hållning i utrikespolitiken?

Inte många, förutom ett troget gäng i CNN:s tyckarpanel och en något större skara i Fox News. Utom möjligen på en punkt. Visserligen är Trump oberäknelig men ingen har dragit slutsatsen att han är en krigshetsare och i alla fall ibland verkar han personligen vara beredd att mildra sin hållning om exempelvis klimatet.

Den hedervärda devisen om att landet bara har en president i taget lär dammas av efter den 20 januari. Trump som vann valet mot alla odds får nog en smekmånad trots allt. En tröst för många av experterna i huvudstaden är statsskickets congressional oversight som innebär att presidenten inte är så mäktig som han kanske inbillar sig och att det är mycket svårt att genomdriva dramatiska förändringar…