Renzi avgår: Vem har vaccin mot Italiens kroniska kriser?

Italiensk politik brukar beskrivas som kaotisk, inte minst på grund av de 63 regeringar som har fallit som dominobrickor under de senaste 70 åren, sedan andra världskrigets slut. Men även om regeringarna har avlöst varandra är det med några få undantag egentligen bara två partier, Democrazia Cristiana (Kristdemokraterna) och Silvio Berlusconis Forza Italia (Framåt Italien), som har dominerat under samma tidsepok.

Företagsmagnaten och mediemogulen Silvio Berlusconi satt till exempel vid makten i olika konstellationer under tjugo års tid – lika många år som diktatorn Benito Mussolini styrde Italien med fascistisk järnhand tills han föll 1943.

Det var för att förhindra att en ny Mussolini skulle kunna ta makten och bita sig fast som landets nuvarande konstitution skrevs. Kontrollmekanismer som skulle förhindra maktkoncentration skrevs in. När premiärminister Matteo Renzi från Partito Democratico (Demokratiska partiet) uppmanade alla italienare att rösta ja till en författningsreform i folkomröstningen den 4 december var det bland annat dessa mekanismer han ville häva med argumentet att det krävs en snabbare beslutsprocess i italiensk politik.

Det visade sig vara ett av flera argument som inte övertygade italienarna, vilka i massor tog sig till vallokalerna och med stor marginal röstade nej till Renzis förslag.

Ett annat argument handlade om Matteo Renzi själv. Han begick nämligen misstaget att göra folkomröstningen kring författningsreformen till en personlig fråga genom att hota med att avgå vid en förlust – vilket han också tvingades göra, med en klump i halsen och tår i ögat, bara en dryg timma efter att vallokalerna hade stängt. 

Den avgående premiärministern Matteo Renzi, uppbackad av bankdirektörer, näringslivsrepresentanter och internationella rådgivare, hade hårt och obstinat marknadsfört författningsreformen som nödvändig för att modernisera Italien och leda en välbehövlig förändring. Med populistisk retorik spelade Renzi effektivt, och ibland med en smartphone i handen, på människors känslor genom att framställa Italien (italienarna) som omodernt.

Vem vill vara det?

Men sanningen är att både de som röstade ja och den stora majoritet som röstade nej i söndagens folkomröstning var för en förändring – bara inte av konstitutionen.

I internationella medier inför folkomröstningen beskrevs ett nej som ett möjligt och fruktat utfall i vågorna efter brexit och Trump. Skillnaden var att i Italien hade opinionsmätningar, tills de förbjöds de sista två veckorna före valdagen, hela tiden pekat på en vinst för nejsidan. De fick ett ja att se ut som att det handlade om att rädda bankerna, skydda världens börser och förhindra att EU faller samman. Men för de 19 miljoner italienare (nästan 70 procent av de röstberättigade) som röstade, visade det sig handla om uppror mot de styrande och för överlevnad.

Maurizio Molinari, direktör för en av landets äldsta dagstidningar La Stampa, beskrev valresultatet som folkets uppror mot reformeringen av konstitutionen, premiärminister Renzi och den kärna av elit som han omger sig med. Men också mot globaliseringen.

– Bland nejröstarna finns arbetare, unga utan jobb och människor ur den lägre medelklassen som fått det allt sämre. Det här var deras protest, sade Maurizio Molinari och varnade för att det inte räcker med att snabbt få på plats en ny regering utan att det omedelbart krävs en politik som svarar mot människors behov.

För att råda bot på ekonomiska problem, bristande framtidsutsikter, otrygghet och ökad intolerans krävs politik som återskapar trygghet. Liksom den kanadensiska författaren och vänsteraktivisten Naomi Klein efterlyser Maurizio Molinari en ny välfärdsstat, som kan ingjuta hopp och mod och som folket kan luta sig mot i svåra tider.

Han menar att om inte villkoren för familjer som lever i fattigdom, integrationen av migranter och villkoren på arbetsmarknaden förbättras kan proteströrelser hinna slå rot. Precis det som har hänt i många andra avancerade industriländer runtom i Europa där fascistiska och främlingsfientliga rörelser har utnyttjat missnöjet för att vinna mark.

Så vilka alternativa vägar står Italien inför?

Många analytiker har skildrat Italiens framtid som svår. Och det är möjligt, eller till och med troligt, att reformtakten kommer att avstanna. I nuläget är det fortfarande osäkert om nyval kommer att utlysas. Det mesta pekar mot att en övergångsregering kommer att tillsättas och sitta fram till valet 2018.

Under de närmaste dagarna kommer Italiens president Sergio Mattarella konsultera alla partiledare för att sedan fatta beslut om landets framtida regering. Parallellt kommer den politiska kohandeln mellan de många partier som ingår i center-vänster och center-höger falangerna att pågå. De kommer att göra allt som står i deras makt för att försöka hålla två andra partier, som nu har medvind, på armlängds avstånd.

Det ena är det regionala och främlingsfientliga, Lega Nord, som känner vind i seglen och vill se ett nyval så snart som möjligt.

Det vill även Femstjärnerörelsen, ett parti som inför valet 2013 kallades en antipolitisk rörelse, ett populistiskt missnöjesparti under ledning av vad som beskrivits som en oerfaren pajas, komikern Beppe Grillo, som automatiskt skrek nej till allt som presenterades och inte lät sig inordnas på höger-vänsterskalan. Men på valdagen samma år blev Femstjärnerörelsen Italiens enskilt största parti. När deras 163 ledamöter tog plats i parlamentet fick de medelåldern att sjunka med gissningsvis ett par decennier, liksom de bättrade på könsfördelningen med deras fyrtio procent kvinnor.

Beppe Grillo, komiker, uppstickare och ledare för Femstjärnerörelsen. Foto:  Maudanros/Shutterstock

Det som började som en gräsrotsrörelse som förespråkade deltagardemokrati, det vill säga en politisk modell som uppmuntrar medborgarna att vara mer aktiva än att bara rösta vid val, fortsätter att kommunicera via öppna folksamlingar och sociala medier och är idag ett politiskt parti vars borgmästarkandidater, Virginia Raggi i Rom och Chiara Appendino i Turin, gick segrande ur striderna tidigare i år och nu ser sina partikollegor göra sig redo för att ta makten. Kanske redan i nästa val.

I huvudledaren i Dagens Nyheter den 24/11 hette det att Femstjärnerörelsen består av anarkopopulister, som ”…med sin utopi om internetbaserad direktdemokrati, är för närvarande Italiens näst största parti. Säg att dess ledare, komikern Beppe Grillo, får hand om regeringen. Hur kul är det?”

Men faktum är att om det handlar om att kanalisera det stora folkliga missnöjet via politiken så står Italien inför två, eller egentligen tre val. Antingen fortsätter landet att styras av en center-vänster regering eller en center-höger regering, vilka hittills inte lyckats få igång ekonomin sedan finanskraschen 2007–2008, utan istället antagit en rad arbetsmarknadsreformer som skapat ett ännu större prekariat bland de italienska arbetarna, och inte minst ungdomarna. Det vill säga, mycket av samma medicin som tidigare, med risk för att missnöjet växer.

Eller så går Italien en dyster framtid till mötes genom att Lega Nord, som nu tar sats för att utnyttja det utbredda missnöjet, vinner mark.

Den tredje alternativa vägen är Femstjärnerörelsen. Skillnaderna mellan dessa partier är stora.

Lega Nords partiledare, Matteo Salvini, som vill måla upp en syndabock i ”dom andra”, stoppa invandringen och helst se Norditalien lämna det ekonomiskt tyngda syd på egen hand, har beskrivit Femstjärnerörelsen som mer vänster än vänstern när det gäller den för Italien så viktiga migrationspolitiken. Hittills i år har fler personer än någonsin landstigit i Italien från Medelhavet och Italien är efter Grekland det land i Europa som tar emot överlägset flest flyktingar, varav de allra flesta från den afrikanska kontinenten.

Femstjärnerörelsen, som är det parti som gått i bräschen för nejsidan inför folkomröstningen, har starkt markerat mot Lega Nord genom att den inte har ställt sig på samma sida under nejkampanjen inför folkomröstningen och konsekvent har vägrat att ingå i en allians, vilket gäller alla andra partier också för den delen.

Det största hotet utgör partiet genom att utmana det politiska etablissemanget, och dess allianser med starka finansiella aktörer. Femstjärnerörelsen förespråkar en direkt representativ demokrati. Den vill föra en politik som utgår från folkets problembeskrivningar och förslag till lösningar och kommunicerar i första hand via kanaler på sociala medier. Den är inte intresserad av att kohandla med andra partier med löften och utbyte av tjänster, den visar ingen respekt för den etablerade ekonomiska och politiska eliten och vill bekämpa maffiakapitalet.

Att ledarna inom Femstjärnerörelsen vill gå ur den Europeiska unionen är en vanlig missuppfattning. Italien var med och grundade EU och är idag Europas tredje största ekonomi. Femstjärnerörelsen är kritisk till hur EU fungerar med sina dyra och ineffektiva institutioner och vill gärna se ett mer aktivt deltagande. ”Inte gå ur”, har Beppe Grillo skrivit på sin blogg.

Italiens utmaningar är många. De största framträder vid en närmare titt på vilka som röstade nej i söndagens folkomröstning. Nejrösterna var visserligen i majoritet över hela landet, men utgjorde en än större del av rösterna i storstädernas förorter, i det fattigare syd och framför allt bland unga, både välutbildade och de som ännu inte har lyckats få ett jobb (ungdomsarbetslösheten ligger runt 40 procent). Nejrösterna kom även från arbetare och fackföreningsrörelsen, den tidigare medelklass som närmar sig fattigdomsstrecket och människor som saknar jobb. Den regering som så småningom kommer att sitta vid rodret har inte tid att rulla tummarna, utan måste ha en politisk färdplan redo för att möta dessa människors akuta behov.

Är Femstjärnerörelsen månne det vaccin som skulle kunna skilja Italiens framtida öde från många andra europeiska länders, vilka likt Italien befinner sig i djup kris – ekonomiskt, socialt och ideologiskt – att falla ned i en mörkbrun mylla?