Natos tyngd ökar medan EU:s minskar efter brexit

Vid EU:s toppmöte i slutet av juni lade organisationens ansvariga för utrikesfrågor, Federica Mogherini, fram en ny Global strategi för EU:s utrikes-och säkerhetspolitik. Denna globala strategi syftar till att göra Europeiska unionen till en starkare aktör på ett antal politiska områden, inklusive säkerhetspolitiken.

Med Storbritanniens utträde genom brexit minskar dock unionens styrka på det militära området med i storleksordningen en fjärdedel, vilket allmänt försvagar EU som en global politisk aktör. Istället för att EU, som tänkt var, stärks som global aktör försvagas såväl EU som Storbritannien. Detta medför i sin tur att det transatlantiska säkerhetspolitiska spelet kommer att ändras med ett försvagat EU och ett förstärkt Nato.

Mycket talar för att transatlantisk säkerhet framöver kommer att hanteras nästan uteslutande av Nato, givet ett förminskat EU med obetydlig inverkan. En sådan utveckling kan inte undgå att också påverka Sverige.

För ett tiotal år sedan trodde en del forskare att EU var på väg att bli en global aktör på fler områden än den globala handeln, där Unionen sedan flera decennier varit en oerhört stark aktör. Från 1999 byggde EU upp en viss militär kapacitet, men efter ungefär 2008 upphörde i praktiken denna förstärkning. Den nya Globala strategin var tänkt att på nytt inleda en förstärkning av unionen som global politisk aktör, inklusive på det militära planet. Givet brexit ter det sig svårt att verkligen realisera dessa planer.

EU har tidigare haft vissa möjligheter att påverka utvecklingen i stora internationella kriser. Två exempel är förhandlingarna kring Irans misstänkta kärnvapenprogram och utvecklingen i Ukraina. Vid de långvariga förhandlingarna mellan Irans regering och ett antal andra aktörer med USA i spetsen spelade EU en inte obetydlig roll i att påverka Iran att komma med eftergifter genom sin såväl ekonomiska som diplomatiska styrka och förmåga. 

Bekvämare för Putin
Vad gäller utvecklingen i Ukraina har EU tills nu också varit en relativt inflytelserik aktör, bland annat genom de direkta förhandlingarna mellan Tysklands förbundskansler Angela Merkel, Frankrikes president François Hollande, Ukrainas president Petro Porosjenko och Rysslands president Vladimir Putin. När de tyska och franska ledarna nästa gång sätter sig ned till denna typ av förhandling har de en svagare ställning än tidigare eftersom den tidigare starkaste militära makten i EU – Storbritannien – är på väg ut. Om president Putin någonsin upplevt att EU varit en kraftfull och besvärlig motpart så har denna potentiella oro definitivt försvunnit nu.

Detsamma gäller eventuella framtida förhandlingar av typen Iranförhandlingarna: ett EU utan Storbritannien kommer helt enkelt inte att väga tillnärmelsevis lika tungt som förut. Organisationen förlorar därmed såväl i trovärdighet som i problemlösningsförmåga. 

En annan förhandling där Europeiska unionen kommer att sakna Storbritannien är den som gäller TTIP, det stora handels-och investeringsavtalet med USA. Det finns mycket olika åsikter om huruvida TTIP överhuvudtaget bör förhandlas fram, men från vårt perspektiv har Storbritannien varit en mycket viktig brygga mellan USA och övriga EU vad gäller förhandlingarna kring avtalet. Även om TTIP:s ekonomiska konsekvenser är omstridda skulle ett ingånget avtal även få till följd att de säkerhetspolitiska länkarna mellan USA och EU stärks. Utan Storbritannien som pådrivare för att avtalet ska ingås är det emellertid mycket osannolikt att avtalet verkligen blir av. 

Även Storbritannien försvagas
Samtidigt har brexit inneburit en försvagning av Storbritanniens egen aktörskapacitet. Det är uppenbart att USA hitintills har betraktat Storbritannien som en ingång till EU, genom de tidigare historiskt starka förbindelserna mellan de båda länderna. Det är en illusion att tro att Storbritannien framöver skulle kunna bli tillnärmelsevis lika viktigt för USA som landet varit som medlem av EU.

Washingtons relationer till Berlin kommer rimligtvis att ytterligare förstärkas på grund av Tysklands framöver ännu starkare roll inom EU. Storbritannien kommer att få leva kvar med sina drömmar om ett globalt inflytande av den typ som landet hade före Suezkatastrofen 1956. Detta inflytande kommer landet aldrig att få igen. Samtidigt kommer rimligen Storbritanniens förutsättningar för framtida ekonomisk tillväxt att tydligt försämras.

Sammantaget kommer ett genomfört brexit att innebära en förändrad maktfördelning i Europa och i viss mån transatlantiskt. EU och Storbritannien blir båda försvagade vilket i sin tur innebär att de europeiska motkrafterna mot president Putins aggressiva utrikespolitik blir mindre potenta.

Det återstående frågetecknet blir förstås hur USA, efter januari 2017 med en ny president, kommer att agera framöver. En president Hillary Clinton skulle sannolikt ge ett kraftfullt stöd till EU inom den transatlantiska länken, men för USA är Nato den viktigaste transatlantiska organisationen, något som ytterligare förstärks med EU:s försvagning.

En sådan utveckling innebär att den typ av politiska förhandlingar inom vilka EU varit starkt – till exempel i ovan nämnda förhandlingar med Ryssland om Ukraina – rimligen kommer att spela en mindre roll, till förmån för den avskräckning och den militära styrka som Nato representerar. 

Mer militarisering
Om detta resonemang stämmer finns det en risk för att förhandlingspolitiska lösningar blir svårare att finna vid framtida kriser inom den transatlantiska regionen, medan mer militariserade ageranden kan komma att bli mer vanligt förekommande.

Vad en president Donald Trump skulle göra vet vi knappast, men hans överdrivna beundran för Vladimir Putins ”styrka” kan inte annat än inge stor oro för Europas säkerhetspolitiska framtid. Även med en president Clinton vid makten finns dock osäkerhet avseende det amerikanska engagemanget för Europas säkerhet.

Natoförespråkare får nya argument
Det är mycket sannolikt att även Sveriges säkerhetspolitiska debatt skulle tydligt påverkas av den utveckling som skisseras. För dem som vill ha ett svenskt Natomedlemskap tillkommer argumentet att EU efter brexit är klart försvagat. Även den som är emot svenskt Natomedlemskap kan få nya argument, nämligen att med ett försvagat EU skulle den militarism som Nato representerar få ännu större utrymme, vilket skulle kunna riskera att provocera Ryssland ännu mer.

I förlängningen, givet en fortsatt aggressiv rysk utrikes-och säkerhetspolitik, kan den svenska regeringen komma att ställas inför fullbordat faktum: den enda organisation som kan hantera säkerhetspolitiken i Europa blir Nato, och den regering som värnar om sitt lands säkerhet och stabilitet kan inte undgå att söka medlemskap i organisationen.