Ljusning för Litauens hbtq-personer – trots allt

Det mest positiva först: I januari i år infördes registrerat partnerskap i Estland, en enorm framgång för modiga lagstiftare som till sist fick opinionen med sig. När Baltic Pride arrangerades i Vilnius i juni – de tre baltiska länderna turas om som årliga arrangörer – mötte en av dessa lagstiftare, liberalen Imre Sooäär, av rungande applåder.

Men han mötte också suckanden: progressiva politiker, människorättskämpar och gay-aktivister har försökt lyfta frågan om registrerat partnerskap i Litauen också, men där har den inte ens nått diskussionsstadiet. Och i Lettland är situationen ungefär densamma. Varför har Estland kommit längre? Det finns inget enkelt svar, men landets snabbare modernisering på 1990-talet spelade en roll liksom närheten till Finland och västerländskt tänkande redan under sovjettiden. (Många ester kunde se finsk tv). 

Det sovjetiska arvet spelar roll
När det gäller hbtq-frågan i Baltikum spelar det sovjetiska arvet fortfarande en stor roll. I Sovjet betraktades homosexualitet som ett brott och som en sjukdom. Efter Sovjets upplösning gick det förvisso snabbt att avkriminalisera homosexualitet, men den avoga inställningen till homosexuella levde kvar. Åren före inträdet i EU minskade de homofoba utspelen i alla tre länderna, eftersom högsta prioritet var att komma med i klubben av europeiska västerländska demokratier där diskriminering av sexuella minoriteter är oacceptabelt.

Inför EU-medlemskapet infördes också ny lagstiftning kring likabehandling – men när länderna väl kommit med i den åtråvärda unionen hände någonting. Implementeringen av lagarna stannade upp och ledande politiker började på nytt tala i nedsättande ordalag om homosexuella och andra minoriteter. När inte längre det hägrande EU-medlemskapet fanns där som morot föll man tillbaka i gamla hjulspår. Samma fenomen märktes på andra områden, exempelvis minskade uppmärksamheten kring kvinnors och barns rättigheter. 

Katolska kyrkan har lobbat
En bidragande orsak till den långsamma utvecklingen av de homosexuellas rättigheter i Litauen är den katolska kyrkans starka roll i samhället. Inför EU-medlemskapet höll kyrkan en låg profil, men sedan tio år tillbaka har den lobbat intensivt för traditionella familjevärderingar och för åsikten att en familj består av man, kvinna och barn. Punkt. För närvarande hanterar parlamentet ett förslag – ivrigt påhejat av kyrkan – om att införa ett tillägg till konstitutionen som skulle slå fast denna definition av en familj.

Debatten är intensiv och det är högst oklart om förslaget går igenom. Kritikerna har också lyft fram hur till exempel ensamstående mammor och barn till ogifta föräldrar skulle få ett sämre rättsligt skydd om tillägget till konstitutionen skulle gå igenom. Kyrkan är utan tvekan i otakt med tiden. Det stod extra klart när man såg hur Baltic Pride i Vilnius mottogs av allmänheten i år jämfört med de två tidigare tillfällena 2010 och 2013.

2010 var det bara några hundra som vågade delta i paraden som inte fick äga rum på huvudgatan, utan på en bakgata bakom kravallstaket med mängder av motdemonstranter närvarande. Stämningen var så hotfull att de som gick i tåget löpte risken att bli skadade av inslängda föremål. 2013 förekom betydligt mindre våld och de fick till sist tillstånd att marschera på huvudgatan efter omfattande rättstvister. Nu i juni 2016 var det självklart att marschen skulle äga rum på huvudgatan; mer än 2 000 människor slöt upp och inga högljudda eller våldsamma motdemonstranter dök upp. Jag såg några klungor av sorgliga figurer som stod intill tåget och viftade med plakat som fördömde sex mellan män. Men de kändes som en borttynande skara.

Få politiker i leden
Den centrala frågan den här gången blev för första gången någonsin: varför deltog inte fler politiker i marschen? De enda som syntes var några progressiva liberaler och socialdemokrater som även varit med vid de tidigare marscherna. Ordföranden i litauiska Gay League Vladimir Simonko berättar för mig att den liberale borgmästaren och nye partiledaren Remigijus Šimašius skickade ett mejl till organisationen ett par månader för arrangemanget och berättade att han tänkte delta.

Vladimir Simonko, ordföranden i litauiska Gay League, känner ett växande stöd från befolkningen. Här talar han under Baltic Pride. Foto: Påhl Ruin

"Det var en fantastisk nyhet för oss, ett slags genombrott. En så hög politiker hade aldrig stött oss offentligt tidigare", berättar Vladimir Simonko. "Men några dagar senare kom ett nytt mejl som berättade att han fått förhinder men att han kunde leverera en videohälsning under en av våra konferenser".

"Jag tror att det var en politisk felbedömning av en liberal politiker. Tidpunkten var mogen för att gå i bräschen, men han sumpade chansen. Om tre år lär han säkert gå med, med då kommer det redan att vara en självklarhet för flertalet politiker att göra detsamma".

I den årliga rankingen från hbtq-rättighetsorganisationen ILGA-Europe hamnade Litauen i maj på plats 36 bland 49 undersökta länder. Landet har sjunkit från plats 31 för tre år sedan. Det beror inte på att situationen försämrats i Litauen – men att den förbättrats så mycket snabbare i andra europeiska länder.

Återvändare som engagerar sig
Att utvecklingen i Litauen trots allt går i positiv riktning – låt vara i långsam takt – har en koppling till EU-medlemskapet. Men på ett annat sätt än tidigare. Sedan gränserna västerut öppnades fullt ut 2004 har hundratusentals litauer lämnat hemlandet för att studera eller arbeta i länder som Storbritannien, Norge och Tyskland. Flertalet har blivit kvar i dessa länder, men många har också återvänt till Litauen – inte sällan med mer liberala och toleranta värderingar. Bland de människor som jag har träffat på frivilligorganisationer som arbetar med mänskliga rättigheter har nästan alla tillbringat tid i andra EU-länder. Kanske kan detta resultat av EU-medlemskapet få mer långvariga effekter på det litauiska samhället än de formella krav på likvärdig behandling av minoriteter som EU också förde med sig.

Men att få ändrade värderingar att slå rot i de breda folklagren tar tid. Lång tid. I Litauen finns alltjämt en stor skepsis mot hbtq-rörelsen, ja även en utbredd homofobi. Massmordet på gayklubben i Orlando, Florida, veckan före Baltic Pride ledde förvisso till ett växande stöd för evenemanget bland många heterosexuella – men i kommentarsfälten till nyhetsartiklarna om händelsen fanns också hisnande stöd för mördaren och många uppmaningar att någon borde göra detsamma i Vilnius.

Lituaiska Gay League känner till dessa hatiska underströmmar och har därför genom åren hållit en låg profil i samhällsdebatten. De känner till undersökningarna som visar (2015) att 46 procent av befolkningen inte vill ha homosexuella som grannar och att 32 procent inte vill ha dem som arbetskamrater. När jag besökte Gay Leagues kontor i Vilnius för ett par år sedan var det närmast omöjligt att hitta, jag fick lotsas fram den sista biten till porten på en innergård. Vladmir Simonko berättade då att de medvetet, av säkerhetskäl, gjort det svårt att hitta kontoret. Nyligen behövde organisationen byta lokaler och märkte direkt den negativa inställningen till homosexuella:

"Två gånger hittade vi lokaler som passade oss perfekt, men vid bägge tillfällena backade hyresvärdarna när de fick reda på att vi kom från Gay League". 

Sätta upp skylten
Till slut blev de accepterade i lokaler som ligger mer centralt än de föregående. Man tänker sätta upp sin skylt på dörren och funderar på att öppna ett "gay café" på undervåningen.

"Visst finns fortfarande risken att saker kan hända. Men vi upplever att stämningarna har förbättrats på bara några år."

Vladimir Simonko är upprymd när vi träffas i de nya lokalerna ett par dagar efter den lyckade Baltic Pride-veckan. I folkopinionen känner han ett växande stöd, men samtidigt tvingas han konstatera att justitieministern samma dag har lagt fram ett förslag till partnerskapslag – enbart för heterosexuella.

"Fem andra länder i Europa förbjuder fortfarande registrerade partnerskap mellan människor av samma kön: Lettland, Polen, Slovakien, Rumänien och Bulgarien. Jag frågar mig om politikerna är glada över att finnas i detta sällskap. Är det något de vill visa upp på sina visitkort?" 

Lag om ”skadlig information”
Gay League har i domstol argumenterat mot ytterligare en lag som inskränker homosexuellas rättigheter: lagen om skadlig information för minderåriga. Implementeringen av lagen har fått fullkomligt absurda effekter. Härom året producerade organisationen en reklamfilm för hbtq-personers rättigheter där man bland annat ser hur en man vidrör en annan mans arm och hur två kvinnor går hand i hand. En statlig TV-kanal bedömde filmen som "skadlig för minderåriga" och förbjöd visning före klockan 23.

Vid ett annat tillfälle förbjöds försäljningen av barnboken Bärnstenshjärta av författaren Neringa Dangvydė till barn under 14 år. Den handlar om en prinsessa som blir kär i en skomakardotter. Till en början möts deras kärlek med misstro av omgivningen, men till sist segrar kärleken. Författaren fick gratis rådgivning av upprörda advokater som har drivit hennes fall hela vägen upp till Högsta domstolen. Skulle hon förlora där är siktet inställt på Europadomstolen i Strasbourg.

Den katolska kyrkan har ett stort ansvar för den konservativa tolkningen av denna lag. Kyrkan bekämpar för övrigt all typ av sexualundervisning i skolorna, vilket bidragit till att Litauen har dubbelt så stor andel tonårsmödrar som de skandinaviska länderna.

Tydlig generationsskillnad
När det gäller synen på homosexualitet finns en tydlig generationsskillnad (även om jag också såg några unga människor bland motdemonstranterna i Vilnius). En god illustration av denna generationsskillnad kom inför Baltic Pride när Gay League kontaktade en av Litauens mest beundrade personer, den 19-åriga OS-guldmedaljören i simning Rūta Meilutytė för att be om hennes stöd. Svaret kom från hennes pappa som skrev att "homosexualitet strider mot naturen" och att dotterns välgörenhetsfond inte kunde stötta paraden – varpå dottern gick i svaromål mot fadern och deklarerade att "all kärlek har samma värde".

Situationen i Litauen liknar mycket 1980-talet i Sverige. Det mesta talar för att den makalösa utveckling vi sett för hbtq-rättigheterna i vårt land sedan dess också kommer att inträffa här. Och det kan vi till stor del tacka EU för. I andra forna sovjetrepubliker, som saknar EU:s värdegemenskap, har hbtq-personer det betydligt svårare än i EU-landet Litauen.