Venezuelas ledare har hamnat i otakt med tiden

Någon dag efter det att Farc-gerillan och den colombianska regeringen undertecknat det historiska avtalet om definitiv vapenvila, höll Venezuelas president Nicolás Maduro ett tal i Caracas då han lovade att de fiender som, enligt honom, driver ett ekonomiskt krig mot Venezuela, ska vara besegrade innan årets slut. Vapnet som ska leda till seger kallas Clap – Comité local de abastecimiento y producción: en slags lokala kommittéer som initierades av regeringen i april med uppgiften att organisera distributionen av livsmedel. Genom att distribuera påsar med nödvändighetsvaror direkt till hushållen ska svartabörshandlarnas – buchaqueros – makt undergrävas. Enligt den venezuelanska regeringen är det buchaqueros som är orsaken till varubristen i Venezuela och får man bara bort dem, så kommer butikerna på nytt att fyllas av varor.

I ett anfall av revolutionär entusiasm ropade Maduro ”all makt till Clap”, som vore de en slags sovjeter anno 1917.

Jag råkade vara i Caracas när Maduro höll sitt tal och gick ut för att kolla reaktioner.

– Underbart, sa señora Daisy som redan stått tre timmar i kön framför ett köpcentrum i centrala Caracas.

– Då blir det alltså slut på köerna, det vi behöver kommer att finnas att köpa, lönen får tillbaka sitt värde, dollarn och bolivaren blir jämbördiga, myndigheterna får kontroll över våldet och ungdomarna får lust att stanna kvar här i sitt hemland istället för att, som nu, emigrera....

– Ett litet problem, sa señora Daisy, är att de två gånger jag fått påsar av Clap så har det rört sig om ett kilo ris, ett kilo mjöl, ett paket spagetti, en halvliter matolja, en burk sardiner, en burk tomatpuré och en tvål. Påsarna har kostat kring 5 000 bolivares, nästan 20 procent av min lön, och det har dröjt tre veckor från påse till påse....jättebra, men knappast tillräckligt för mina behov...

Señora Daisy böjer lite på huvudet, höjde ögonbrynen, ler nästan lite flörtigt och brister ut i ett gapskratt.

– Maduro tror inte själv på vad han säger, frustar hon och slår en high five med sina kögrannar.

Det finns en svart humor i köerna i Caracas som fungerar som motvikt till uppgivenheten och som håller ilskan under någorlunda kontroll.

– Det är så löjligt, fnyser señora Daisy, alla vet ju att det är tvärtom – att det är varubristen som gör att buchaqueros alls kan existera.

– Och, fortsätter hon medan de omkringstående nickar, alla vet att talet om ekonomiskt krig bara är ett sätt att skylla ifrån sig för att slippa ta ansvar för sina egna handlingar.

Maduro – i otakt med historien
Att Venezuelas president Nicolás Maduro befinner sig i otakt med historien har stått klart ganska länge, men blev ännu tydligare när Farc-gerillan och den colombianska regeringen skrev under avtalet om definitiv vapenvila. Avtalet innebär inte bara början till fred i Colombia och slutet på den epok av väpnad kamp i Latinamerika som tog avstamp i attacken mot militärförläggningen Moncada 1953 – upprinnelsen till den kubanska revolutionen. Det markerar dessutom slutet på den politiska berättelse som Kuba försett den latinamerikanska vänstern med och som Maduro klamrar sig fast vid som om det gällde liv och död och vars centrala element är rollen som offer.

På de flesta håll förlorade den kubanska berättelsen i betydelse redan i början av 1990-talet när Sovjetblockets sammanbrott avslöjade Kubas totala brist på egen bärkraft. Men när Hugo Chávez kom till makten i Venezuela återföddes den på ett närmast mirakulöst sätt. Hugo Chávez konstaterade att Kuba var ett hav av lycka och gjorde försvaret av Kuba till en politisk prioritet som kom att stödjas även av andra progressiva presidenter i Latinamerika. Räddningsplanen av Kuba innebar också ett förverkligande av Fidel Castros dröm; att göra kunnandet till Kubas viktigaste exportvara.

Dataexperter, läkare och ingenjörer
Det hela började med ett 30-tal säkerhets- och dataexperter för att stötta Hugo Chávez i hans första valkampanj 1998. Men snart hade tiotusentals kubanska läkare, sjuksköterskor, idrottstränare, lärare, tandläkare, jordbrukstekniker, dataingenjörer och många ur andra yrkesgrupper skickats till Venezuela för olika slags sociala projekt, misiones, men också för att ta över nyckelpositioner inom den statliga förvaltningen, bland annat administration av hamnar, notariat, utfärdande av pass och ID-handlingar.

Den kubanska arbetskraften var inte bara ambassadörer för Fidel och revolutionen, de betalade för de 100 000 fat olja som Venezuela varje dag skickade till Kuba. De gav också en avgörande påfyllning till de skrala kubanska statsfinanserna. Den lön de kubanska internacionalistas i Venezuela själva fick i handen var visserligen bättre än den de skulle ha fått på Kuba, men ändå närmast symbolisk. Av de uppskattningsvis närmare 100 000 kronor per månad som Venezuela betalade för de kubanska läkarna gick omkring 750 kronor till läkarna själva, ungefär lika mycket som statligt anställda venezuelanska läkare får, resten gick till den kubanska staten.

Hugo Chávez och Fidel Castro talade gärna och ofta om att Venezuela och Kuba var ett och samma fädernesland – una sola patria. Också det en av Fidel Castros gamla drömmar. Redan före revolutionens seger hade Fidel Castro predikat om den venezuelanska oljans strategiska betydelse. Och att den första utlandsresan han gjorde efter revolutionens seger 1959 gick till Caracas var ingen tillfällighet. Fidel Castro var säker på att om han bara kunde övertyga Venezuelas dåvarande president, socialdemokraten och författaren Rómulo Betancourt, att skänka olja till det revolutionära Kuba, eller åtminstone sälja den till rabatterat pris, så skulle revolutionen kunna avancera trots motstånd från USA. När Betancourt sa nej – oljan kostar lika mycket för alla – var det som ett slag i ansiktet.

Fidels revansch
För Fidel Castro blev därför Hugo Chávez uppdykande en efterlängtad revansch och samtidigt en möjlighet att förverkliga de historiska planerna. Och när handelsunionen Alba lanserades på allvar i den argentinska semesterstaden Mar del Plata 2005, och samtidigt förintade de planer på en panamerikansk frihandelszon av nyliberalt snitt som Bill Clinton lanserat tio år tidigare, så var det en bekräftelse på den kubanska revolutionära berättelsens pånyttfödelse.

Fidel Castro och Hugo Chávez var båda domptörer på elitnivå som kunde anpassa verkligheten till sina egna behov. Deras efterträdare, Raúl Castro och Nicolás Maduro, har inte den förmågan.

Lämnat offerrollen
Raúl Castro har insett det och har, om än tveksamt och långsamt, lämnat rollen som offer. Kubas problem, säger Raúl Castro, är inte imperiets blockad, utan kubanernas brist på disciplin. Att se sig själv som en central del av problemen är en radikal förändring som flyttar fokus från kampen mot den yttre fienden till en kamp med sig själv.

Men Nicolás Maduro klamrar sig fast vid den ursprungliga berättelsen; den om imperiet, om mordkomplotter, konspirationer och invasionsplaner, den om att vara offer.

Efter den kubanska revolutionens seger var hoten verkliga – över hundra CIA-ledda försök att mörda Fidel Castro avslöjades, dussintals kontrarevolutionära gerillagrupper agerade på olika håll i landet och 1961 genomfördes en verklig USA-stödd invasion i Grisbukten som slogs tillbaka av kubanska trupper leda av Fidel Castro personligen.

Den kubanska berättelsen om revolutionen föddes ur en brutal verklighet.

Ingen tror på Maduro
Men när först Hugo Chávez och sen Nicolás Maduro tillämpar samma berättelse i Venezuela idag skär det sig – det uppstår otakt, en ofas, mellan olika historiska epoker. Och när Nicolás Maduro fortfarande påstår att ännu en mordkomplott mot honom har avslöjats och att han snart ska offentliggöra bevisen, är det inte längre någon som tror på honom. Och när han med samma upprörda röst som Hugo Chávez brukade använda hävdar att imperiet, eller den förre colombianske presidenten Alvaro Uribe, eller venezuelanska oligarker i Miami, eller – till och med – det folkvalda venezuelanska parlamentet har planer på att militärt invadera Venezuela så är det heller inte någon som tror på honom.

Kanske inte ens han själv.

Det är som om Nicolás Maduro hade komplex för att ha kommit till makten via demokratiska val, och inte via väpnad kamp. Som om det faktum att USA fortsätter att vara Venezuelas mest trogna handelspartner, den enda som betalar cash, egentligen är en slags konspiration. Att släppa greppet om den gamla kubanska berättelsen om revolutionen svider – än mer så när kubanerna själva har släppt den och istället odlar goda relationer med grannen i norr.

I kön till Copas överbokade morgonflyg till Panama inser jag effekterna av den drastiska minskningen av antalet flyg till och från Caracas internationella flygplats Maiquetía. Senast var det Latam, det nya bolag som bildats av sammanslagningen av det chilenska LAN och det brasilianska TAM, som ställde in sina flygningar till Caracas. Samtidigt meddelar samma bolag att dess flygningar till Havanna och andra kubanska städer kommer att fördubblas. Till och med amerikanska bolag kommer att flyga till Kuba det kommande året. Men till Venezuela är det allt färre som vill, eller rättare sagt kan, flyga...

Å andra sidan: att gå i otakt är inget brott.