Burundi på randen till nytt inbördeskrig

Burundi befinner sig för tillfället i den allvarligaste kris som landet har upplevt sedan det decennielånga, etniskt färgade inbördeskriget tog slut år 2003.  Sedan krisens början i april i fjol har mer än 400 dödsoffer registrerats; flertalet har fallit offer för regeringens hårdföra nedslag på oppositionen och över 270 000 burundier har flytt till grannländer i denna instabila region.

Landets integrerade armé, som länge har setts som en symbol för Burundis lyckade fredsprocess, plågas idag av interna motsättningar, både etniska och politiska. Ett antal officerare från den gamla regeringsarmén, till allra största delen tutsier, har lämnat landet. De som är kvar löper stor risk att bli mördade av den regeringsledda underrättelsetjänsten som redan utfört ett antal strategiska mord på tutsiofficerare och soldater.

Brott mot fredsavtalet och författningen
Krisen utbröt förra året i april när president Pierre Nkurunziza deklarerade att han kandiderade för en tredje mandatperiod. Ett tredje mandat går både emot det fredsavtal som skrevs under i Arusha år 2000, varmed konflikten officiellt avslutades, och mot Burundis konstitution som tillåter att en president sitter max två mandatperioder. Demonstrationer, som följde på presidentens deklaration, bemöttes med våld av den regeringslojala polisen, medan militären till en början höll sig utanför.

I maj 2015 kom det första tecknet på att armén led av interna spänningar, när den före detta militära stabschefen general Godefroid Niyombare ledde ett misslyckat kuppförsök tillsammans med den tidigare försvarsministern, general Cyrille Ndayirukiye. Det faktum att Niyombare är tidigare hutu-rebell och Ndayirukiye är tutsi från den gamla armén tydde dock på att det var politiska snarare än etniska skillnader inom militären som låg bakom kuppförsöket.

Underblåser etniska motsättningar
Regeringen, som till allra största delen utgörs av hutuer med Nkurunziza i spetsen, har emellertid inte varit sen att spela på en etnisk identitet i krisen i syfte att vinna stöd från befolkningen, som till 85 procent består av hutuer. Trots att den politiska oppositionen består av både hutuer och tutsier har regeringen valt att slå ner extra hårt på tutsi-motståndare och inom militären har tutsi-soldater blivit omplacerade till avlägsna baser. En del har även blivit mördade av underrättelsetjänsten.  

Burundis fattiga befolkning bär på minnen av ett lång inbördeskrig som kulminerade 1993. Foto: Nina Wilén

Men den krigströtta befolkningen har än så länge stått emot regeringens försök att underblåsa konflikten enligt etniska skiljelinjer, vilket tyder på att Nkurunziza har svagt stöd bland både hutuer och tutsier.

Risken är dock stor att etniska spänningar kan flamma upp igen eftersom presidenten, som har försäkrat sig om en tredje mandatperiod efter det omstridda och våldsamma valet i juli förra året, nu hyser planer på att avveckla fredsavtalet och skriva om konstitutionen för att kunna sitta kvar ett obegränsat antal mandatperioder. Fredsavtalet har länge ansetts garantera en rättvis etnisk fördelning inom de olika statliga institutionerna och är därför både symboliskt och praktiskt viktigt för landets stabilitet.

President Nkurunziza är inte ensam i regionen om att vilja behålla sin maktposition. I grannlandet Rwanda lyckades president Paul Kagame, som redan suttit som president sedan år 2000 (och inofficiellt styrt landet sedan 1994), få igenom en folkomröstning förra året, varigenom konstitutionen ändrades så att den ger honom möjlighet att sitta kvar till år 2034.

I Demokratiska republiken Kongo, som gränsar till Burundi i väst, har president Jospeh Kabila gjort klart att valen, som skulle hållas senare i år för att välja Kabilas efterträdare efter dennes två mandatperioder, kommer att försenas. Exakt hur länge är oklart, men alla vet att han inte tänker lämna presidentplatsen frivilligt. Norr om Burundi, i Uganda, sitter president Yoweri Museveni av sitt trettionde år som president och sin femte omstridda mandatperiod efter att ha ändrat konstitutionen år 2003.

Ironiskt nog valdes Museveni i fjol av den regionala organisationen East African Community (EAC) för att agera medlare i Burundi. Medlarens trovärdighet var, för att uttrycka det milt, omtvistad och resultaten uteblev.

Försök att stoppa krisen
Ett flertal internationella organisationer och stater har försökt att stoppa krisen i Burundi på olika sätt. Belgien, Frankrike, Nederländerna och USA har till exempel pausat allt samarbete med Burundis säkerhetssektor, bland annat utbildning av landets fredsbevarande styrkor men även gemensamma polisprojekt. FN har legat relativt lågt men ska nu vara redo att skicka en polisinsats på 20-50 man, som ska samarbeta med och utvärdera den burundiska polisens arbete. Fler än ett 50-tal FN-poliser var inte Burundis regering beredd att ta emot. EU har dragit in sitt ekonomiska stöd till regeringen och även inlett förhandlingar under Cotonoufördragets artikel 96, vilket dock inte har gett några konkreta resultat.

Afrikanska unionen tog ställning
Afrikanska unionen, AU, är den organisation som har varit mest involverad genom att både erbjuda medlare – vilka emellertid nekades inträde i Burundi – och genom att dra in sina valobservatörer före det omstridda valet i juli 2015. I december hotade även organisationen med att skicka in en militär observationsstyrka på 5 000 man för att stabilisera säkerhetsläget. Förslaget var unikt eftersom AU sa sig vara beredd att gå emot den burundiska regeringens vilja och därmed köra över Burundis suveränitet.

President Nkurunziza genomskådade dock hotet och kontrade genom att säga att utländska styrkor skulle bemötas som ett militärt angrepp mot landet. AU:s förslag gick därmed inte igenom eftersom politisk vilja från medlemstaterna saknades för ett sådant uppdrag, liksom ekonomisk och militär kapacitet att genomföra det. Burundis regering vann således ännu en diplomatisk seger och kunde glädja sig åt att bli invald till AU:s freds- och säkerhetsråd i januari i år.

Sitta kvar till varje pris
I dagsläget råder det ingen tvekan om att president Nkurunziza vill sitta kvar till varje pris. Alla förhandlingar har havererat hittills – ofta innan de ens har börjat. De nuvarande överläggningarna med EAC:s nye förhandlare, den före detta tanzaniske presidenten Benjamin Mkapa, har inte heller börjat bra eftersom Nkurunziza vägrat att förhandla med oppositionen. Detta trots att Mkapa visat ett betydligt större intresse för att medla än vad Museveni gjorde (den senare sitter dock kvar som medlare, eftersom en avsättning vore en politisk förolämpning).

Burundis opposition å andra sidan saknar en konkret strategi och sammansvetsas i princip bara av en önskan om president Nkurunzizas avgång och att Arushaavtalet förblir intakt. I nuläget verkar båda dessa förhoppningar vara ytterst tveksamma och frågan är snarare hur man ska kunna stoppa den lågintensiva konflikten från att eskalera de närmaste månaderna.

Det sista kort som det internationella samfundet ännu inte vågat spela ut är att skicka tillbaka de 5 000 burundiska fredsbevararna från AU:s uppdrag AMISOM i Somalia. Det finns dock en uppenbar risk med att skicka hem tusentals soldater, vilka skulle förlora de ekonomiska fördelar som ett fredsuppdrag innebär, till ett land i kris. Likväl behövs något som tvingar president Nkurunziza till förhandlingsbordet. För status quo innebär i nuläget en än större risk för ett nytt inbördeskrig.