Ingen kan trovärdigt utmana Angela Merkel

Liksom i den svenska politiska debatten är ministrars motgångar och möjliga avgångar ett populärt tyskt tema. Våren 2016 det spekulerades det först vilt i förbundskansler Angela Merkels förestående avgång, till följd av flyktingströmmar som i början av året inte verkade avta, samt efter de svaga resultaten för kristdemokratiska CDU/CSU i flera viktiga delstatsval i mars.

De senaste veckorna har det i stället spekulerats kring SPD-ledaren Sigmar Gabriels avgång, också till följd av SPD:s tillbakagång i delstatsvalen och opinionsundersökningar där detta socialdemokratiska parti inte ens nådde över 20 procent. Både förbundskansler Merkel och vicekansler Gabriel sitter dock säkert på sina poster – med största sannolikhet ända till förbundsdagsvalet nästa år. Båda saknar trovärdiga utmanare. Och – vilket kanske är ännu mer märkligt – det saknas trovärdiga alternativa politiska strategier. 

Högerpopulister på frammarsch
Tyskland har dock inte gått fri från den förbannelse som präglar övriga Europa – och USA: ett växande missnöje med etablerade (mitten-)partier och ett växande stöd för högerpopulistiska rörelser. Alternative für Deutschland (AfD) och dess styvsyster Pegida (som ordnar regelbundna demonstrationer mot immigration i Dresden och Leipzig) vinner sakta mark.

Det är oroande i ett land där CSU under efterkrigstiden framgångsrikt sugit upp missnöjda högerväljare och där den allmänna föreställningen har varit att ”höger om CSU får inget demokratiskt legitimt parti finnas”. Samarbetet mellan bayerska CSU och det landsövergripande CDU har dock skakat betänkligt i fogarna under det senaste året. CSU:s Horst Seehofer har krävt gränskontroller och hotat dra Merkel inför författningsdomstol för hennes öppnare flyktingpolitik.

Merkel försöker alltså stämma i en orolig inrikespolitisk bäck. Utan att förminska den skamliga pakt hon drivit fram med Turkiet har den tyska förbundskanslerns politiska linje i flyktingkrisen trots allt – givet de mörka högervindar som blåser genom både Tyskland och Europa – ofta varit beundransvärd.

Det finns dock en rad frågor gällande Merkel och hennes politik. Exempelvis: hur ska förvandlingen från blek och teknokratisk byråkrat till en relativt passionerad politiker med patos för ”den lilla människan” förstås? Eller: vad förklarar skillnaden mellan medlidandet med syriska flyktingar och den avvisande hållning som Merkel har gentemot lidandet i Grekland? Eller: trots kritiken, hur ska man förstå Merkels starka position?

Jag tror svaren på dessa frågor hänger ihop. 

Synen på skuld – ett centralt tema
För det första är frågan om skuld ett centralt (om än implicit) tema både hos Angela Merkel och i den tyska politiken. Människor på vandring längs med tågrälsen genom Europa aktiverar en historisk skuldmedvetenhet i befolkningen. Merkel – pastorns dotter – uppmanar tyskarna att se varje människa som en enskild individ (inte invällande massor).

Uppvuxen i DDR vet hon också att rättsstaten inte kan tas för given. Min gissning är att Merkel inte vill vara pådrivande i att urholka rättsprinciper, asylrätt och mänskliga rättigheter. Hennes ideal är det enade Tyskland som en stabil och öppen rättsstat när andra stater begår övergrepp på och driver sin befolkning på flykt.

I Grekland, å andra sidan, lider inte oskyldiga människor under statliga övergrepp, utan det är brist på allmän ekonomisk disciplin som ses som roten till grekernas problem. Här är det i stället ordning och reda – ”ordoliberalism” – som gäller för att de som misskött sig ska bättra sig. 

Det krassa egenintresset
Det andra sättet att förstå Merkels prioriteringar på är genom den tyska ekonomin – det krassa egenintresset. När de infödda tyskarna vägrar sätta barn till världen och 40 000 lärlingsplatser står obesatta, behöver näringslivet arbetskraft utifrån. Alltså ligger Merkels flyktingpolitik i linje med de tyska kapitalintressena.

För Grekland, återigen, gäller omvänd logik. Här är det de tyska storbankerna som sitter på Svarte Petter – en skuldavskrivning skulle drabba tyska kreditgivare hårt och kommer därför inte på tal förrän efter nästa val. Åtstramningspolitik är vad det tyska näringslivet efterfrågar – och åtstramningspolitik är vad Merkel levererar.

Den merkelska politiken stödjer sig alltså på två ben: att (hjälpligt) upprätthålla rättsstaten när oskyldiga individer drabbas av övergrepp, och att upprätthålla ekonomisk disciplin när mindre disciplintrogna (men inte oskyldiga) människor och länder misskött sig.

Med historien som argument
Båda är i linje med vad det tyska kapitalet önskar. Och båda har relativt stark föranking i den tyska historien och självbilden. Det är nog också så man kan förstå Merkels starka position. Trots kritik både utifrån och inifrån sitt eget parti, trots att det kortsiktiga opinionsstödet går i vågor, är hon ändå förbundskansler i en av världens just nu starkaste ekonomier och driver sin politik med historien som argument. För politiska utmanare är detta en mycket svår – kanske omöjlig – nöt att knäcka. 

Det finns dock orosmoln vid horisonten. Överenskommelsen med Turkiet kan visa sig innebära mer problem än lösningar. Ett europeiskt flyktingkvotsystem ligger långt bort. Greklandskrisen går i ebb och flod.

Inrikespolitiskt lider Tyskland av stora investeringsunderskott. Ojämlikhet och fattigdom växer. En alternativ politik byggd kring investeringar känns som en naturlig utmanarstrategi. Därtill är dock vänstern för svag och Gabriel för försiktig.

Mitt stalltips är därför att det tyska politiska landskapet om ett år ser ut ungefär som nu, och som det gjort det senaste decenniet. Med ett undantag: människors växande frustration över att samhällsklyftorna växer kommer otvetydigt att behöva kanaliseras på något sätt. Det vore både tragiskt och farligt om AfD visade sig vara det enda parti som erbjuder människor ett trovärdigt alternativ för ett Tyskland bortom merkelismen.