Korruption föder reformkrav i både Chile och Brasilien

”Roba, pero hace – Hen stjäl, men får saker gjorda”. En uppgiven och i Latinamerika tröttsamt vanlig ursäkt för att acceptera korrupta ledare – allt från kvarterskommittén till presidentpalatset. Men även den typen av tålamod har en gräns och när ledarna inte längre levererar kan samhällets dom bli hård. Som för Fernando Collor de Melo i Brasilien 1992, Carlos Andrés Perez i Venezuela 1993, Ernesto Samper i Colombia 1998 och Jamil Mahmad i Ecuador år 2000. Alla valda presidenter som drevs bort från sina palats anklagade för korruption – när de inte längre förmådde leverera.

Ingår månne riksrättsprocessen mot Brasiliens borttvingade president Dilma Rousseff i samma tradition? Och är det kanske dit Chiles president Michelle Bachelet är på väg med popularitetssiffror som sjunker som stenbumlingar i havet, medan ett nät av korruptionsskandaler snörs kring henne och pressar fram regeringskris efter regeringskris?

Det kan verka så, men i grunden är det något annat, kanske till och med början på en ny tradition som angriper korruptionens själva grund.

Rousseff och Bachelet lyfte på locket
Visserligen har både Dilma Rousseff och Michelle Bachelet haft svårt att leverera på senare tid, men de stjäl inte. Ingen har heller anklagat dem för att vara korrupta. Tvärtom. Få latinamerikanska presidenter har stått emot maktens lockelser som Dilma Rousseff och Michelle Bachelet. Och få lever så förhållandevis opretentiöst. Men framför allt: istället för att lägga locket på när det gäller korruptionen har de lyft på det.

Att de nu blandas ihop med alla avslöjanden om korruption som om de vore delar av den har möjliggjorts av deras bristande förmåga att leverera, men är i grunden djupt orättvist.

Dilma Rouseff och Michelle Bachelet är offer för samma samhälleliga akilleshäl – bristen på fungerande system för hur politiken ska finansieras.

Både i Brasilien och Chile finns regelverk som syftar till att kontrollera finansieringen av partier och det politiska arbetet i stort. Problemet är att reglerna hela tiden körs över.

I Brasilien har det att göra med att det politiska systemet omöjliggör skapandet av stabila majoriteter. Det krävs extremt breda koalitioner. Med trettio partier i parlamentet, de flesta utan principer och utan ideologi, är det upplagt för köpslående med priser som ligger högt över dem som kan betalas med de legala resurser som registrerats hos valmyndigheten.

Smorda med extra månadslöner
När Arbetarpartiet (PT) kom till makten 2003 utvecklades därför ett system som gick ut på att mjölka statliga företag på pengar som sedan användes för att betala extra månadslöner åt kongressledamöter från andra partier. Det blev känt som ”mensalão”. När det avslöjades 2005 lät det först som en förvirrad fantasi, men när det stod klart att det var sant kom det som en chock. Flera av PT:s historiska ledare ställdes inför rätta och dömdes till långa fängelsestraff. Under hela processen lyfte Dilma Rousseff inte ett finger för att försvara de anklagade. Det var rättvisans sak att döma, inte hennes. Tillsammans med domarna blev den annars så okarismatiska Dilma Rousseff en hjälte i kampen mot korruptionen. Det var för fyra år sen.

Idag är det hon som anklagas, men inte för korruption utan för att ha tillämpat en gammal brasiliansk tradition att täppa över budgetunderskott med kortsiktiga lån i statliga banker. Men samtidigt är det en korruptionsskandal av större dimensioner än någonsin som präglar samhällsklimatet och som oförskyllt lagt sig som en obehaglig hinna också över Dilma Rousseff.

I skandalen kring det halvstatliga oljebolaget Petrobras är också de stora brasilianska byggföretagen indragna och det handlar inte längre bara om att köpa lojalitet i parlamentet, utan om råa mutor för att vinna stora statliga kontrakt. I den härvan är många av dem som drivit fram riksrättsprocessen mot Dilma Rousseff indragna. Det ligger nära till hands att misstänka att det främsta syftet med det drev som de utlöst mot henne just är att lägga locket på för de anklagelser de själva är utsatta för.

Det fungerade en kort tid. Men det var en bumerang.

Rättsväsendet börjar agera
För det verkligt spännande – och viktiga – är att det brasilianska rättsväsendet och den federala polisen, med alla sina begränsningar och svagheter, har börjat ta sina uppdrag på blodigt allvar. De som kände sig som segrare när de drev igenom riksrätt mot Dilma Rousseff plockas nu en efter en in till arrestlokaler och rättegång.

Samma sak gäller i Chile. Där har skattemyndigheten tillsammans med en grupp åklagare avslöjat ett omfattande system där stora företagsgrupper har finansierat politiker från alla politiska läger. Det handlar om generösa donationer, som inför skattemyndigheterna backats upp av falska fakturor för allehanda konsultuppdrag, oftast muntliga och på gränsen till det absurda. Skattefusk och lögner, men knappast filantropi, snarare då köp av politiska tjänster.

Pinochets förre svärson indragen
Det mest omskakande i räckan av skandaler i Chile är upptäckten att en central figur, närmast som en spindel i nätet i härvan av olagliga bidrag, är en tidigare svärson till Pinochet. Julio Ponce Lerou skapade sin förmögenhet under 1980-talet när han var gift med en av Pinochets döttrar, och då han köpte upp statliga företag som privatiserades. Idag kontrollerar han bland annat exploateringen av de stora tillgångarna av litium i Atacamaöknen i norra Chile.

Julio Ponce Lerou har donerat miljontals kronor till politiker från höger till vänster, och hans generositet har också skapat överraskande personliga relationer, även till dem som av historiska skäl borde uppleva sig som hans fiender.

Det gäller till exempel Marco Enriquez Ominami, något av den chilenska vänsterns enfant terrible. Son till Miguel Enriquez, den legendariske ledaren för vänsterrörelsen MIR, som dödades av militären i en sammanstötning 1974, bröt han för några år sen med socialistpartiet och bildade ett nytt parti.

I opinionsmätningarna brukar han vara den som uppfattas som mest trovärdig och minst korrupt. Men nu visar det sig att han sannolikt inte bara tagit emot pengar av Pinochets svärson, Julio Ponce Lerou, utan också att han för sin senaste valkampanj har fått låna ett flygplan av ett av de stora brasilianska byggbolag som är djupt insyltade i Petrobrasskandalen.

Förtroende på bottennivå
Att korruptionsskandalerna i Brasilien och Chile skulle flyta samman i den person som varit symbol för politisk förnyelse är inte bara en tragisk ironi, det förklarar också varför förtroendet för politiken som sådan har hamnat på en bottennivå – både i Chile och Brasilien.

Men att skattemyndighet, åklagare och polis inte längre låter sig stoppas är hoppfullt. Både i Chile och Brasilien har det i kölvattnet av korruptionsskandalerna vuxit fram radikala förslag på hur politiken måste reformeras i grunden för att mota korrupta inviter från storföretag i grind.

Det är fortfarande långt dit, men att det alls finns tecken på att ”Hen stjäl, men får saker gjorda” kan vara på väg att förvandlas till en bitter-rolig historia om hur det var förr i tiden, är väl värt att fira.