Nordirland blir en av brexits stora förlorare

En klar majoritet – nästan 56 procent – av de nordirländska väljarna röstade för att Storbritannien skulle vara kvar i EU. Det är inte så konstigt mot bakgrund av att Nordirland kan förlora på brittiskt utträde ur unionen. Men resultatet visar också på de skarpa skiljelinjer mellan protestantiska unionister och katolska nationalister som ännu finns i Nordirland. Provinsens största parti, Demokratiska unionistpartiet (DUP), förespråkade att Nordirland skulle lämna EU (brexit), medan de stora nationalistpartierna Sinn Féin och SDLP pläderade för att Storbritannien skulle stanna kvar i EU. Men polariseringen var inte total; Ulsters unionistparti  (UUP), det mindre av de traditionella unionistpartierna, stod den här gången på samma sida som Sinn Féin och det socialdemokratiska SDLP. Detta trots att UUP:s försvar av EU tros ha kostat partiet många röster i provinsvalet i maj.

Som väntat fick stanna-kvar-sidan starkt stöd i nationalistiska områden, medan en majoritet röstade för brexit i valkretsar där unionister är i majoritet. Valdeltagandet var dock relativt lågt i de nationalistiska områdena, vilket betyder att även många unionister måste ha stött ett fortsatt brittiskt EU-medlemskap.

Samtidigt röstade ett litet antal väljare i starka nationalistfästen som Creggan i nordväst för ett EU-utträde. SDLP:s nya ledare Colum Eastwood har i tidningsintervjuer sagt att det sannolikt handlar om så kallade republikanska dissidenter, många av dem avhoppare från Irländska republikanska armén (IRA), som tror sig kunna vinna nya rekryter om motsättningarna i Nordirland ökar efter ett EU-utträde. Idag har de bara ett marginellt stöd. 

Samarbete med förhinder
Men knappast någon tror att Nordirland kommer att återgå till den terror som präglade provinsen under de värsta konfliktåren (1966–1998). Fredsavtalet 1998 har sakta men säkert normaliserat livet i Nordirland, särskilt under de senaste tio åren.  

Sedan 2007 har Nordirland haft en någorlunda fungerande regering som för att få igenom sin politik måste ha stöd av en majoritet av både de unionistiska och nationalistiska ledamöterna i provinsparlamentet, Stormont. Från 2007 fram till provinsvalet i maj i år har Nordirland styrts av fem partier, men nu är de bara två: DUP, som en gång i tiden bildades av den stridbare protestantiske pastorn Ian Paisley, och Sinn Féin, som länge beskrevs som IRA:s politiska gren. Ett borgerligt och ett vänsterinriktat parti ska därmed enas om en gemensam politik. Från majvalet har Nordirland, för första gången på många år, också en svag men ändock opposition på plats i Stormont.

Regeringen leds av Arlene Foster, som är ny både som försteminister och DUP-ledare, medan Sinn Féins Martin McGuinness suttit med i alla olika regeringskonstellationer sedan 1999, de senaste nio åren som biträdande försteminister.

Arlene Foster, försteminister och DUP-ledare. Foto: Flickr

Ett viktigt skäl till att provinsregeringen en gång i tiden kunde bildas var att pastor Paisley och Martin McGuinness, med ett förlutet inom IRA:s ledning, kom så bra överens (de kallades ett tag för ”fnitterbröderna”).  Även Foster, liksom hennes företrädare Peter Robinson, tycks komma bra överens med Sinn Féin-politikern.

Det betyder inte att regeringssamarbetet har varit lätt. De senaste åren har provinsregeringen flera gånger varit nära att falla. 2014–2015 handlade det om att partierna inte kunde enas om vilka nedskärningar som måste göras för att uppfylla den brittiska regeringens sparkrav. 2015 utlöstes krisen av ett mord, som unionistpolitiker misstänkte IRA för, medan Sinn Féin hävdade att IRA inte finns längre.

Vad händer med gränsen?
Frågan om hur Nordirland skulle påverkas av ett EU-utträde fick inte någon större uppmärksamhet i folkomröstningskampanjen, men helt tyst var det inte. Två före detta brittiska premiärministrar, Tony Blair och John Major, som bägge spelat stor roll för att ro det nordirländska fredsavtalet i hamn, varnade för att brexit skulle kunna hota fredsprocessen, inte minst till följd av ekonomiska problem och risken för att hela den konstitutionella ordningen rubbas.

Helgen efter folkomröstningen anklagade den irländske skribenten Fintan O’Toole engelsmännen för att tanklöst ha placerat en bomb under fredsprocessen. Han skrev om hur den tidigare så välbevakade gränsen mellan norr och söder nästan helt har suddats ut och att nya gränskontroller skulle få förödande konsekvenser.

Andra bedömare har påpekat att om kontroll över gränserna, och därmed över invandingen, är så viktig för dem som vill gå ur EU kan man knappast låta gränsen mellan Nordirland och Irland vara obevakad. Åter andra tror att lösningen kan vara en skärpt bevakning av trafiken från Nordirland till det brittiska fastlandet.

O’Toole fick snabbt svar på tal från journalisten Ed Moloney, mest känd för boken A Secret History of the IRA, som betonade att konflikten i norr aldrig har handlat om var gränsen ska gå, utan om unionisternas ovilja att dela makten med nationalisterna. Så länge ingen tar ifrån nationalisterna deras plats i ”den politiska solen” är brexit inget hot mot fredsprocessen, hävdade han. 

Nordirland och EU
Nordirland har genom åren fått omfattande ekonomiskt stöd från EU, inte minst till jordbruket.

EU ger också pengar till ett stort antal grupper som arbetar med freds- och försoningsarbete. Utan det stödet hade många av dessa projekt aldrig kunnat bli av.

Irlands och Storbritanniens EU-medlemskap har också placerat Nordirland i ett större sammanhang, som gjort att gamla historiska spänningar mellan länderna spelat en allt mindre roll. Det nordirländska fredsavtalet hade inte varit möjligt utan ett nära samarbete mellan Storbritannien och Irland.

En kraftig ekonomisk nedgång skulle kunna rubba den sköra balansen i provinsen. Ekonomin är extra sårbar eftersom så många nordirländare – 28 procent 2014­ – är sysselsatta inom den offentliga sektorn vilket är betydligt mer än i andra delar av Storbritannien.

Sannolikt kommer det brittiska utträdet även att slå hårt mot den irländska ekonomin, som just börjat återhämta sig efter eurokrisen. I förlängningen skulle det även drabba Nordirland.

De djupa ekonomiska och sociala klyftorna som redan finns i provinsen förstärker spänningarna mellan unionister och nationalister. Fattiga nordirländares missnöje med att deras levnadsvillkor inte har förbättrats har utgjort en grogrund för de senaste årens oroligheter, som i de protestantiska flaggprotesterna häromåret.

Räddas av irländska pass
Men Nordirland har ridit ut många svåra kriser och de flesta av invånarna har lärt sig att vara pragmatiska. Ett tecken på det är den strida ström av nordirländare som nu ansöker om irländska pass, för att kunna ha en fot kvar i EU. Fredsavtalet ger alla som har en förälder som är född i Nordirland automatiskt rätt till att bli irländska medborgare. I vissa fall kan även personer som har irländska far- eller morföräldrar komma ifråga.

Bara någon dag efter folkomröstningen hade alla blanketter för att ansöka om pass tagits slut på postkontoren i Belfast. Det gäller även områden som domineras av unionister, det vill säga protestanter som vanligtvis gör allt de kan för att framhäva sin brittiska identitet.