Obamas löften ekar tomma på gatorna i Venezuela

Det var i maj 2008 som Barack Obama lanserade sin politik för Latinamerika som skulle innebära en ny era i relationerna mellan USA och regionen. Det skulle bli ett slut på Washingtons arrogans och latinamerikanernas anti-amerikanism.

Som ett led i den politiken gjorde Barack Obama ett historiskt besök på Kuba i slutet av mars i år. Men så här i efterhand får händelsen snarare ses som ett undantag. I själva verket omgärdas hans åtta år vid makten av två händelser, som snarare antyder att det mesta är som förr i USA:s politik gentemot Latinamerika.

När det lokala näringslivet och oligarkerna med stöd av militären kastade ut presidenten i Honduras 2009 stod USA med händerna på ryggen och tittade på. Dåvarande utrikesminister, numera presidentkandidaten Hillary Clinton, som verkade för nyval istället för att återställa den konstitutionella ordningen i Honduras, har senare antytt att det inte ens handlade om en kupp. 

Venezuela står inför en militärkupp
Nu i maj står ett annat latinamerikanskt land inför en militärkupp. Samtidigt som människor köar i timtal för mat och toapapper, ransonerar el och vatten och offentliganställda arbetar två dagar i veckan i Venezuela varnar Internationella valutafonden (IMF) för en inflation på 700 procent. Oppositionen, som sitter på två tredjedelar av mandaten i parlamentet, har fått sin makt kringskuren av Högsta domstolen, som kontrolleras av president Nicolás Maduro.

När oppositionen för en månad sedan utnyttjade sin rätt att bland väljarna söka stöd för en folkomröstning där de ska kunna avsätta presidenten, fick de ihop 1,85 miljoner underskrifter. Nicolás Maduro svarade med undantagslagar. Han höll USA för ansvarigt och såg en avancerad plan för att underminera den venezuelanska regeringens makt.

”Vi gillar inte vad som händer i Venezuela, men det utgör inget hot mot USA”, sa Barack Obama till tidskriften The Atlantic tidigare i år. Kort därefter förlängde han de ekonomiska sanktioner mot Venezuela som han infört året innan, bland annat med anledning av att Venezuela ansågs utgöra ett hot mot USA. 

"För kärleken till Chávez", stod det på affischerna när Nicolás Maduro valdes till president 2013. Men sedan oljepriset rasat har protesterna växt. Maduro har svarat med undantagslagar. Foto: Wikimedia 

Som en skänk från ovan
För Nicolás Maduro är sanktionerna en gåva från himlen. De bekräftar, enligt honom bara det han själv har hävdat sedan han tog över makten efter att hans företrädare Hugo Chávez död 2013: att USA motarbetar Venezuela.

Nicolás Maduros anti-amerikanska retorik påminner i mångt och mycket om företrädarens, men han saknar dennes karisma och popularitet. Maduros har inte heller lika stort stöd bland väljarna, men att enbart lasta honom för den rådande situationen i landet vore alltför enkelt.

En stor del av dagens missnöje går att spåra till 2007, då Hugo Chávez införde restriktivare medielagar och genom en folkomröstning försökte driva igenom större socialistiska reformer. Regeringen förlorade folkomröstningen och oppositionen vädrade morgonluft.

Ett halvår efter folkomröstningen i juni 2008 nådde priset på olja rekordnoteringen 151 dollar per fat, från 17 dollar per fat 1999. Från detta maxpris började den snöboll av missnöje som tagit form året innan att rulla och växa.

Det mesta byggde på oljan
Hugo Chávez socialistiska projekt, liksom hans popularitet både nationellt och internationellt, byggde i stort sett nästan helt på Venezuelas stora oljefyndigheter. Intäkterna från oljan subventionerade allt från mat, utbildning och hälsovård åt de fattiga till bensin åt alla. Han lyckades minska de socioekonomiska klyftorna i landet och likaså andelen fattiga från 50 till 30 procent. Utomlands försåg han likasinnade presidenter med billig olja, subventionerade eldningsolja åt fattiga i USA och bensin åt Londons stadsbussar.

När Nicolás Maduro tog över makten 2013 var oljepriset fortfarande relativt högt, 100 dollar per fat, men raset fortsatte. I januari i år nådde det bottennoteringen på 30 dollar. Ett prisras med svåra konsekvenser i ett land där oljeproduktionen utgör 95 procent av exporten, 40 procent av statens intäkter och 11 procent av BNP.

Under våren har allt fler venezuelaner frågat sig om Nicolás Maduro är rätt man att föra Hugo Chávez arv vidare. Bland de protesterande på gatorna och i matköerna återfinns inte längre bara oppositionella, utan även tidigare Chávezväljare. 

Risken för en militärkupp är överhängande. I slutet av maj mobiliserade Nicolás Maduro också en halv miljon soldater och medlemmar av beväpnade civilförsvarsgrupper i en två dagar lång militärövning.

Samtidigt har flera högre officerare inom militärledningen öppet uttryckt sitt missnöje över hur den venezuelanska presidentens sätt att hanterat krisen.  Om inte presidenten själv genomför en kupp för att säkra makten tror oppositionen att Cháveztrogna militärer kommer att försöka ta makten för att ersätta presidenten.

Runt omkring i Sydamerika manar flera statschefer till lugn. De påminner om 1970- och 1980-talets militärdiktaturer, men Nicolás Maduro anser att de alla går i USA:s ledband.

Den nya eran uteblev
Om det inte varit för USA-sanktionerna hade läget knappast varit bättre för Barack Obama att agera medlare och satsa på en ny giv i den amerikanska politiken gentemot Latinamerika. Istället tycks hans löfte om en ny era i de panamerikanska relationerna stanna vid ett symboliskt besök på Kuba.

Hoppet om en fredlig lösning står istället till Spaniens tidigare premiärminister, socialisten José Luis Rodríguez Zapatero, som stod Hugo Chávez nära. Enligt spansk och venezuelansk media ska han under hela maj månad ha agerat medlare mellan Venezuelas regering och oppositionen.