Ryssar i Baltikum har hamnat under korstryck

Estland, Lettland och Litauen hör till de främsta vinnarna efter Sovjetunionens sönderfall. Som varje besökare kan omvittna har ländernas levnadsstandard höjts enormt, delvis med hjälp från EU, och de är numera stabila demokratier inlemmade i den europeiska gemenskapen. Länderna har sina nationella språk, och många, särskilt de unga, kan också engelska.

Men baltstaterna gränsar till Ryssland och har stora ryska, eller rättare sagt ryskspråkiga, minoriteter sedan de under andra världskriget ockuperades och inlemmades i Sovjetunionen. Som en följd av detta deporterades balter till Sibirien och ryssar av alla slag flyttade in, först militärer och administratörer, sedan ingenjörer, arbetare och så vidare, främst till huvudstäderna och industriorter i de östliga delarna. Balterna tvingades lära sig ryska, men inte många ryssar lärde sig de lokala språken. Fortfarande är ryska det språk som de flesta kan och som talas överallt i Baltikum. De flesta baltryssar är till skillnad från balterna ryskortodoxa.

Kan utnyttjas av Ryssland
När baltstaterna gjorde sig självständiga 1991, förvandlades baltryssarna från majoritetsfolk i Sovjetunionen till minoriteter i tre västorienterade småstater. Som Kalle Kniivilä klargör i sin nya, utmärkta reportagebok, Sovjets barnbarn: Ryssarna i Baltikum (Atlas, 2016) uppstod en rad integrationsproblem som kan utnyttjas av Ryssland i dess stormaktsambitioner.

I Litauen, där ryssarna är få och polackerna utgör ett större problem, fick alla invånare medborgarskap och rösträtt. I Estland och Lettland, där de inflyttade ryssarna en tid såg ut att bli majoritet, blev däremot bara de som var medborgare 1940, eller stammade från sådana, automatiskt medborgare i de nyupprättade staterna. Alla andra måste ansöka om medborgarskap och uppfylla krav på språk- och samhällskunskaper. I Estland får dock alla invånare rösta i lokalval.

För att bli medlemmar i EU liberaliserades sedermera lagstiftningen, så att de flesta ryssar i Estland och Lettland numera är medborgare. I Estland har många i stället antagit ryskt medborgarskap, vilket befriar dem från värnplikt, ger visumfrihet till Ryssland och tillgång till ryska universitet. De som inte blivit medborgare har uppehållstillstånd och främlingspass, vilket ger visumfrihet inom Schengenområdet och numera även i Ryssland och därmed faktiskt är förmånligast ur ett mobilitetsperspektiv. Boende nära Schengens gräns till Ryssland slipper också visum.

Vill stanna i Baltikum
Som Kalle Kniivilä vittnar om vill baltryssarna stanna i sina länder och inte flytta till Ryssland, därför att de inser att de har det bättre där de är. En del äldre, som inte blivit medborgare, längtar snarare tillbaka till forna tiders Sovjetunion än till det nutida Ryssland. De som ville eller måste flytta därför att de var militärer eller säkerhetsfolk gjorde det redan i början på 1990-talet. Men många är missnöjda med att betraktas som minoriteter och hade velat få medborgarskap automatiskt, som i Litauen, och slippa språktester. Många, även balter, är av blandat etniskt ursprung (inklusive ukrainare, vitryssar, tatarer med flera) och blandäktenskap är vanliga, särskilt i Lettland.

Men även om ”ryska” icke-medborgare i Estland och Lettland saknar vissa rättigheter som rösträtt i parlament och tillgång till vissa statliga tjänster, har många hävdat sig i det privata näringslivet genom att de från början hade viktiga kontakter och ekonomiska resurser, ofta med band till Ryssland.

Ryskspråkiga firar 9 maj, segerdagen mot Nazi-Tyskland, vid krigsmonumentet i Kohtla-Järve i Estland. Foto: Ingmar Oldberg

Minskande befolkningar
Många baltiska och ryskspråkiga fabriksarbetare förlorade sina arbeten på 1990-talet, då länderna övergick till marknadsekonomi och alla drabbades av den europeiska finanskrisen 2008. Men inträdet i EU och Schengenområdet gjorde det möjligt för dem att få arbete utomlands, bland annat i Väst- och Nordeuropa. Ett fåtal har sökt jobb i Ryssland. Följden av utflyttningen samt låga födelsetal har blivit kraftigt minskande befolkning i alla tre länderna.

Det kanske bästa exemplet på omvandlingen är Kreenholms manufaktur i det av ryssar dominerade Narva vid ryska gränsen. På Sovjettiden var det världens största väveri med 12 000 anställda, men det lades ner 2010 och står nu öde. Ett annat exempel är kärnkraftverket i det likaså ryssdominerade Visaginas (Ignalina) i östra Litauen, vilket stängdes av säkerhetsskäl 2009 på EU:s anmaning.

Missnöje med språkpolitiken
De ryskspråkiga är också missnöjda med ländernas språkpolitik, som kräver att allt offentligt och officiellt material ska vara skrivet på statsspråken, även på platser där nästan alla är ryskspråkiga. Efter en namninsamling hölls en folkomröstning i Lettland 2012 om att göra ryska till andra officiella språk, men en majoritet röstade nej. Den av ryskspråkiga mest hatade institutionen i Lettland är enligt Kniivilä en språkinspektion, som när som helst kan komma och kontrollera om alla skyltar är på lettiska och om de anställda talar lettiska tillräckligt bra, samt vid behov utmäta böter.

De ryskspråkiga i Lettland har också protesterat mot tvånget att minst 60 procent av undervisningen i skolorna måste vara på lettiska. Många unga föredrar också att lära sig engelska i stället för de små statsspråken för att komma ut i världen. De flesta inser dock behovet att lära sig statens språk och vissa skolor har frivilligt mer än 60 procent undervisning på lettiska.

På senare år har det vidare dykt upp en fråga där balter och ryssar kunnat mötas, nämligen flyktingfrågan. De tre statsledningarna har bjudit starkt motstånd mot EU-kommissionens krav att ta emot ett par tusen utomeuropeiska flyktingar med hänvisning till beslutsprocessen, kostnaderna eller mottagande av invandrare från andra håll. Estlands före detta utrikesminister Kristiina Ojuland har enligt Kniivilä talat om ett folkmord på europeiska folk och påstått att Sverige och Finland redan lever efter islamiska lagar. Främlingsfientliga och homofoba partier i Estland har liksom i övriga Europa fått stöd från likasinnade ryssar och från Ryssland.

Annekteringen av Krim en vattendelare
Ett stort hinder mot baltryssarnas integration är emellertid inblandningen från Ryssland genom massmedier och en rad organisationer. Där betonas den ryska kulturgemenskapen och den sovjetiska segern i andra världskriget, som dock enligt balterna ledde till långvarig ockupation. Många baltryssar påverkas att gilla Moskvas annektering av Krim och att se Nato som ett hot, medan balterna anser motsatsen. Balterna fruktar att även små grupper av proryska aktivister med stöd från Ryssland skulle kunna ställa till stora problem så som skedde i östra Ukraina.

Men de flesta baltryssarna vill ha fred och välstånd i sina länder och inte bli redskap för Ryssland. Regeringarna är medvetna om problemen och bemöter den ryska propagandan med egen information på ryska. Länderna är till skillnad från Ukraina medlemmar i Nato, som förstärker sitt motstånd mot hoten från Ryssland.