Så blev jihadismen ett internt hot för Turkiet

Gulfkriget, den arabiska våren och inbördeskrigen som följde därefter har skapat nya politiska realiteter i ett Mellanöstern, där politiken aldrig lugnat sig. Krigen i Irak och inbördeskriget i Syrien har radikaliserat oppositionella på kort tid.

Den Irakbaserade salafistgrupp som kallar sig den Islamiska staten, IS, lyckades organisera flera små, islamistiska brigader, tillsammans med legosoldater och rekryter från utlandet, till en samlad enhet: kalifatet. Idag har IS förlorat terräng, men i mitten av 2014 hade denna självutnämnda Islamiska stat, kalifatet, utvidgat sitt territorium till nästan alla sunnibefolkade delar av Irak och Syrien och blivit granne till Turkiet.

Turkiets relationer med jihadistgrupper i stort, och särskilt landets indirekta relationer med IS, har en bakgrundshistoria. Den pro-islamiska AKP-regeringens väg bort från Turkiets sekulära, republikanska kemalism (arvet efter den moderna turkiska republikens grundare Kemal Atatürk)har förstärkts i och med inbördeskriget i Syrien. Turkiet har ingripit via mellanhänder. Ankara har stött flera islamiska grupper och hyst den Fria syriska arméns högkvarter.

Den pro-islamiska regeringens strävanden i neo-osmansk riktning (med en tillbakablick på det forna Osmanska riket) har fått den turkiska regeringen att stödja icke-moderata grupper som Ahrar Al-Sham (Levantens befriare). Turkiet har i omvärlden också anklagats för att indirekt stödja al-Qaidaknutna grupper som Nusrafronten.

För islams tillväxt i regionen spelade Sovjetunionens sammanbrott en viktig roll. Militärregimen som tog makten i Turkiet i en kupp 1980 – och dess supportrar – stödde islamism som ett motgift mot vänsterrörelser.

Det turkiska samhället har fram till alldeles nyligen stått emot påverkan från islamisk salafism. Men den interna förändrade socio-politiska strukturen (islamiseringen av samhälle och politik i Turkiet) och den utrikespolitiska omorienteringen (med neo-osmanska strävanden) har tillsammans skapat två besläktade nya faktiska företeelser: en ”salafisering” av sunni-politisk islam och en ”pakistanisering” av politiken.

Utrikespolitik i förvandling
Traditionellt har den turkiska utrikespolitiken, med dess utgångspunkt i pro-västliga och sekulära principer, avstått från att blanda sig i inrikespolitiken i Mellanösterns länder. Turkiet har också traditionellt ansetts följa en pro-västlig utrikespolitisk linje. Den pro-västliga dominansen har förklarats av att den styrande eliten i landet blivit alltmer västorienterad. Men den linjen har på senare tid lämnat plats för andra perspektiv.

Från 2009 och framåt har många bedömare haft uppfattningen att Turkiet fjärmat sig från den transatlantiska alliansen och börjat anta en utrikespolitik med islamiska drag och ett fokus söder- och österut.

Turkisk utrikespolitik ägnade i allmänhet Mellanöstern föga uppmärksamhet fram till AKP:s makttillträde 2002. När Turkiet i mitten på 1960-talet började ifrågasätta sina band till USA och tog ett steg närmare arabvärlden för att få bättre balans i sina internationella relationer, höll man fast vid principen att hålla sig borta från inomarabiska konflikter. På samma sätt brydde sig ingen om Turkiets egna religiösa motsättningar.

I början av 2010-talet började Turkiet alltmer att uppfattas inte bara som en modell för moderat islam på väg mot neo-osmanism utan också för en religiöst präglad politik inom den sunnitiska maktaxeln. Därmed bröts ny mark i den turkiska republikens historia. Turkiets religiösa politiska ambitioner syntes först i samband med den interna utvecklingen i Irak, senare i Syrien, innan de spreds till andra delar av Mellanöstern.

Den historiska motsättningen mellan sunni och shia framstod återigen som avgörande, först i Irak efter USA:s invasion 2003 och därefter över hela regionen sedan den arabiska våren skapat nya spänningar mellan sunni och shia i Bahrain, Saudiarabien, Irak, Libanon och Syrien. Omvandlingen av regionen blev en alltmer komplicerad ekvation mellan krafter i Mellanöstern. Särskilt bekymmersamt blev det för relationerna mellan Turkiet och Iran.

Turkiet har stött det sunnitiska blocket i valen i Irak, deltagit i Natos antimissilförsvar och har sedan maj 2011 aktivt understött sunnitiska oppositionsgrupper i Syrien. Allt detta har varit orsak nog för shiitiska sammanslutningar att för första gången direkt kritisera Turkiet. Den dåvarande irakiske premiärministern Maliki hävdade att ”Turkiet vill skapa kaos i regionen” och shiitiska ledare i Libanon har instämt.

Tankesmedjan ORSAM (centrum för strategiska Mellanösternstudier) har sagt att Turkiet visserligen stärkt sitt regionala inflytande till följd av de folkliga rörelserna i Nordafrika från 2011, men att landet snabbt håller på att förlora inflytande bland sina grannar. Den underliggande faktorn antyds vara Turkiets religiöst färgade politiska linje i Irak och Syrien, som sunnitisk uppbackare.  

Men IS framväxt vid Turkiets sydöstra gränser framkallar en mycket mer komplicerad väv av samband i regionen. Turkiet som i ett halvsekel varit allierat med USA och Nato står inför ett svårt beslut. Ankaras starka beslutsamhet att störta Assadregimen i Syrien har med tiden fått beslutsfattarna att ta till alla tillgängliga medel för att nå detta mål.

Turkiets neo-osmanska utrikespolitiska inriktning har visat på nya utmaningar och väldiga diskussioner både nationellt och internationellt. Redan 2012 började både turkiska och utländska tidningar, forskare och analytiker att ställa frågan om Turkiet skulle gå mot en pakistansk utveckling eller inte.

Från neo-osmanism till ett nytt Pakistan
De neo-osmanska ambitionerna har fått Turkiets pro-islamiska regering att använda religion som ett utrikespolitiskt verktyg och stödja så kallade moderata jihadister i Syrien. Följderna av denna nyorientering ifrågasattes redan hösten 2012 av den brittiske Mellanösternkorrespondenten Robert Fisk. I The Independent skrev han att Turkiet höll på att bli en vapendepå och ett vilocentrum för syriska jihadister precis som Pakistan redan blivit det för talibanerna och al-Qaida i Afghanistan.

Robert Fisk påminde om USA:s politik och det USA-stödda Pakistans insatser i Afghanistan efter 1980. Han hävdar att USA stödde mujahedin mot Sovjet utan att bry sig om deras teologi och utnyttjade Pakistan för att skeppa vapen till dem. När sedan några av dessa mujahedin omvandlades till talibaner, och försåg Usama bin Ladin med en tillflyktsort, varefter skorpionen högg till vid terrordåden den 11 september 2001, ropade USA ”terrorism” och undrade varför afghanerna ”förrått” dem.

Turkiska bedömare har vidgat Fisks fråga och ger Fisk rätt i ett ironiskt resonemang om att Turkiet inte hade blivit ett nytt Pakistan, om inte Syrien först hade blivit ett nytt Afghanistan. Jihadisterna hade inte kunnat göra norra Syrien på gränsen till Turkiet till ett nytt Afghanistan utan försörjning från depåer i Turkiet och utan att tillgång till turkiskt område vid den syriska gränsen. Om de inte kunnat använda den turkiska staden Ceylanpinar som bas, hade inte heller jihadisterna kunnat strida mot kurderna i flera månader i Ras al-Ain, på andra sidan gränsen. AKP anses ha fört ett dubbelspel genom att använda jihadisterna som verktyg mot kurdiska grupper i Syrien, samtidigt som man stött den syriska oppositionens försök att störta regimen i Damaskus.

När inte den turkiska militären täppte till gränsen mot Syrien har den ofta varit lättforcerad, som här nära Ras al-Ain. Det har jihadister i IS och Nusrafronten utnyttjat. Foto: Bertramz/Creative Commons

Varningar i Islamabad
När Turkiet i början av 2015 övervägde att utbilda och utrusta militanta syriska motståndsgrupper, uppges att experter från Pakistan allvarligt varnade Turkiet för att bedriva ett dödligt spel i Syrien med oanade konsekvenser. När den tidigare premiärministern Ahmet Davutoğlu besökte Islamabad varnades han för ”Pakistansyndromet” och fick höra om Pakistans roll i Afghanistan när talibanerna skapades. På samma sätt som de organisationer som Pakistan då stödde i sitt grannland senare vände sig emot landet, skulle de organisationer som Turkiet nu stöder i sitt grannland Syrien kunna göra något motsvarande. Sommaren och hösten 2015, bara ett par månader efter dessa varningar, fick Turkiet uppleva en rad allvarliga bombattacker. Hundratals civila miste sina liv i IS-anknutna självmordsattacker i Diyarbakır och Suruç i sydöstra Turkiet, följt av en självmordsbombning mot en fredsdemonstration i Ankara strax före valet i höstas.

Men det var först i januari i år, när en självmordsbombare slog till i Sultanahmet,  i själva hjärtat av Istanbuls turistdistrikt, som ett vitalt intresse för den turkiska staten blev en måltavla för en IS-attack i Turkiet. Det attentatet följdes av ett terrrodåd vid den stora gågatan Istiklal senare i vår.

Till följd av ett chansartat och farligt spel med olika jihadistiska grupper och nätverk riskerar Turkiet nu inte bara stabiliteten i regionen utan också sin egen inre säkerhet.