EU skadat redan före brexit

EU:s styrka är som bekant storleken – att många länder enas och agerar tillsammans har gett Europa en oerhörd tyngd på världsscenen. Men att agera gemensamt och solidariskt, istället för nationellt, är aldrig enkelt för en nationell politiker.

I EU utgörs priset för solidaritet ibland av pengar, ibland av att en regering måste godta ett kompromissbeslut. Kostnaden är direkt och tydlig.

Vinsten av solidaritet är betydligt luddigare och ligger ofta längre bort i tiden; att ta del av den gemensamma marknaden, att vara del av en grupp för att stå stark mot ett mäktigt och hotfullt grannland, att få stöd vid akuta kriser…

Skickliga navigatörer
Politikerna i Europa har trots det länge valt solidariteten, med dess kortsiktiga nackdelar. De har dock kunnat förhandla bort de värsta direkta skadorna. EU har varit extremt skickligt på att navigera mellan nationalstaternas krav på diverse undantag – för att rädda en regerings ansikte eller omval – och ändå kunna hålla fast en gemensam front mot yttervärlden.

Exemplen är många. Sverige skaffade sig undantag för snuset, Finland fick hela landet klassat som extra bidragsberättigat, Spanien har uppburit regionalbidrag längre än ekonomin förtjänat, tysk kol- och bilindustri får ständiga uppskov med miljökrav. Men brexit-avtalet som David Cameron har fått, tippade ohjälpligt den delikata balansen.

I brittisk EU-debatt är solidaritet inte en term som går hem. Storbritannien var redan före brexit-debatten det EU-land som undantas mer än någon annat. Storbritannien betalar till exempel inte full avgift till EU-budgeten, har inte lyft gränskontrollerna mot EU, ingår inte i euron, har sagt nej till polissamarbetet (för att delvis klättra ombord igen), ingår inte i bankunionen trots att man har Europas största kapitalmarknad och har förhandlat sig ur det arbetsrättsliga kapitlet (för att även här, kliva ombord igen).

Cameron ville ha mer
Men Cameron ville ha mer. För att få sin vilja fram har han ägnat sig åt projektet utnötning sedan januari 2013. Han har höjt tonläget vid EU-toppmöten där han högljutt angripit EU, idén med ett europeiskt samarbete och ställt ultimatum till sina kolleger som han sedan förolämpat på hemmaplan.

Den egentliga skadan för EU-samarbetet uppstod inte för att Cameron ställde nya och orimliga krav på undantag. Skadan uppstod när EU-institutionerna och de andra EU-länderna gick med på kraven.
David Camerons initiativ att lova britterna omförhandla brittiska medlemskapsvillkoren kom när EU-solidariteten redan satts under hård press.

Finanskrisen några år tidigare hade redan skapat en klyfta av ihängande misstro mellan ett pådrivande Tyskland och norra Europa på ena sidan, och södra Europa på andra sidan, och påtvingade besparingar som lett till våldsamma, folkliga protester. (Under hela den krisen bestod det brittiska bidraget enbart av skarp kritik mot euroländerna.)
 
Hösten 2015 kämpade som bekant Europa med stora flyktingströmmar ­– vilka Storbritannien aldrig nåddes av, på grund av sina EU-undantag, och heller aldrig valde att frivilligt hjälpa till med. Tanken på EU-solidaritet och gemensamma lösningar var som bortflugna hos alla. EU-regeringarna gick in för nationella lösningar vilket ofta innebar att skeppa flyktingarna vidare till grannen. De östeuropeiska länder som för första gången under sitt EU-medlemskap ombads att bidra till en gemensam börda, vägrade blankt.

Britterna får efterföljare
Och varför skulle de, när andra EU-länder får som de vill genom att högljutt protestera?
Storbritannien är ett land som är beundrat i Europa, framför allt i Norden, Nederländerna och i Östeuropa. Britterna får efterföljare.

Holländarna folkomröstade i april nej till EU:s handelsavtal med Ukraina i förvissningen om att det kommer att tvinga ”EU” att följa den folkliga viljan. Danskarna röstade före jul mot ett hängavtal med Europol, i trygg förvissning om att ”EU” nog ska bevilja väljarna ett annat hängavtal med Europol. Ungern folkomröstar i oktober om ett EU-beslut från förra hösten om att fördela flyktingarna – och folkviljan där förväntas trumfa en omröstning i EU.

Om britterna på valdagen den 23 juni skulle välja att tro på den premiärminister som i flera år skällt på EU för att i vår vända på klacken för att istället hylla EU – så förändrar en brittisk majoritet för Remain (att stanna i unionen) inget för EU-samarbetet. Skadan är redan gjord.

En del i den skadan består i att alla kan se att brist på ansvar för det gemensamma lönar sig. Utebliven solidaritet med övriga EU-länder ger jackpot.

Här ingår också (vilket inte kan lastas Cameron) att EU-institutionernas trovärdighet numera är obefintlig när det gäller att få medlemmar att respektera gemensamma beslut.
EU-kommissionen och EU-rådets ordförande har aktivt spelat med och hjälpt Cameron få ett specialavtal. De har uppmuntrat till att ett medlemsland slipper viktiga åtaganden (fri rörlighet) och tillåts bromsa vad övriga EU gör (rätten att försena eurobeslut).

Ändrad maktbalans till tysk fördel
Den andra stora skada som brittisk politik redan har åstadkommit på EU-samarbetet är att den har tippat maktbalansen. Utan Storbritannien, och med Frankrike och Italien försvagade av brist på politisk och ekonomisk förnyelse, tillåts Tyskland att ensamt dominera europeisk politik.

Vi kan redan se hur ett Europa med rubbad maktbalans ter sig – för den brittiska regeringen har varit mentalt frånvarande länge i Bryssel. Brexit blev som sagt centralt i brittisk politik redan i januari 2013 när Cameron lovade sina väljare en folkormöstning och omförhandling av brittiska medlemsvillkor.

Storbritannien har gjort mycket lite för att rädda TTIP (frihandelsavtalet med USA), visade föga intresse av klimatavtalet i Paris, har inte bidragit på något sätt till att hantera flyktingströmmarna, deltog inte när EU diskuterade hur man skulle förhålla sig till den allt mer auktoritäre turkiske president Erdoğan och har inte varit aktivt i den senaste tidens ansträngda relationer med Ryssland.

Tyskland agerar naturligt nog, som alla länder, i första hand utifrån sitt eget nationella intresse. När finanskrisen skulle hanteras, blev därför EU-lösningen att solidaritet till de länder som drabbats portionerades ut högst motvilligt och alltid sent – först när hela valutazonen drivits till kanten av stupet.

Agerandet stod alla EU-länder dyrt, dels för alla kriser hann förvärras innan lösningen kom och dels för att kontinentens lågkonjunktur förlängdes.
Samtidigt grävde hanteringen djupa hål i sammanhållningen mellan norra och södra Europa, födde en misstro som fortfarande är stark. Men tillvägagångssättet fungerade väl för tyska politiker i förhållande till deras väljare.

Tysk dominans på många områden
Andra exempel på att Tyskland fått dominera ensamt:
* Trots ett skarpt växande politiskt förtryck i Turkiet, har EU valt att hantera flyktingströmmarna genom att erbjuda Turkiet vänskap och politiskt stöd, pengar och nystartade förhandlingar om EU-medlemskap.

* I utrikeshandeln har vi fått EU-ledare som blint driver på för ett transatlantiskt avtal, långt efter att det står klart att utbredd misstro långt utanför vänsterkretsar, gjort det till ett politiskt olyckligt projekt.

* Bankunionen må vara överenskommen och beslutad men den nekas sina huggtänder eftersom Tyskland trots ECB:s kontroller inte vill lita på italienska, spanska och franska banker.

* På näringslivssidan har vi fått en medgörlighet mot biltillverkare vilka fuskat, bluffat och ljugit för såväl lagstiftare som för kunder – men som EU inte straffar. EU går rentav industrin ännu mer till mötes med försvagade utsläppsregler.

När inga tyska intressen kommer emellan kan EU-kommissionen fortfarande vara en tuff försvarare av reglerna – amerikanska Google och Facebook behandlas inte milt.

Ohälsosam obalans
Att det stora och ekonomiskt starka Tyskland väger tungt i Europa är naturligtvis inte överraskande, med eller utan brexit. Men när vi förlorar en motkraft i Storbritannien tippar detta tyska inflytande över i en ohälsosam dominans.
I Bryssel ser man varje vecka exempel på saken, när ett väl förberett EU-beslut plötsligt får helt oväntad utgång på grund av ett skifte i tysk inrikespolitik.

En majoritet för Remain i den brittiska folkomröstningen lär inte förändra det läge som EU-samarbetet just nu befinner sig i. Storbritanniens politiker kommer få händerna fulla med att hantera besvikelsen bland de många Leave-röstare som tycks uppriktigt njuta av chansen att ge ett finger till Bryssel.

Ingen politiker kommer, efter den våldsamma polarisering som utlösts under vårens brittiska EU-debatt, att kosta på sig ett aktivt och konstruktivt agerande i Europa om hen vill bli omvald.

Vid en majoritet för Remain träder dessutom brexitavtalet i kraft. Det har redan lockat ut politiker från i stort sett alla EU-länder som kräver att deras land också ska begära ett specialavtal med EU.

Att dessa politiker ofta är högerextrema populister gör dem inte mindre inrikespolitiskt viktiga – Camerons förslag på en folkomröstning om brexit kom dels till för att få tyst på Ukips ledare Nigel Farage och dels den EU-kritiska falangen inom Camerons eget konservativa parti.

Camerons regering är ändå en av ynka två av EU:s 28 regeringar, som åtnjuter egen parlamentarisk majoritet.

Inte minst har de flesta franska presidentkandidater inför valet i juni nästa år lovat att de som presidenter ska följa det brittiska exemplet. Den franske ekonomiministern Emmanuel Macron, som hoppas bli vänstern/mittens kandidat i det franska presidentvalet, säger:
– EU kan inte neka Frankrike vad man gett britterna.

Ju fler och större undantag från den gemensamma linjen som de europeiska länderna tillåter sig, desto mindre styrka och effektivitet har EU. Det kan alla europeiska politiker se.

Några försöker utgöra en motkraft. Sex utrikesministrar – från EU:s grundarländer – samlades i Rom i våras för att diskutera en plan för djupare EU-integration för en mindre grupp länder. Det är ingen hemlighet att tunga namn hoppas på en möjlighet att haka av de ovilliga EU-regeringarna i Östeuropa. ”Berlin och Paris” rapporteras i pressen förbereda ett utspel till dagen efter folkomröstningen där ett närmare EU-samarbete inom försvars- och säkerhetspolitiken ska presenteras.

Men i slutänden kommer vi den 24 juni fortfarande att stå med ett EU dominerat av tyska inrikespolitiska intressen och med EU-institutioner som är både försvagade och föraktade.

Kanske krävs det en röst för Leave från britterna för att övriga européer ska upptäcka vad de är på väg att förlora.