Tunisiska Ennahda håller distans mellan staten och moskén

Tunisien är det enda land där den regionala demokratirörelse, som för mer än fem år sedan blev känd som den ”arabiska våren”, slog rot och blommade ut. Sedan diktatorn Ben Ali störtades 2011 har allmänna val hållits och en demokratisk konstitution antogs 2014.

Alltsedan revolutionen har två stora politiska och samhälleliga fraktioner kämpat om makten i landet: sekulära politiska partier, som har starkast stöd i det urbana, frankofona och relativt välmående nord, och den måttligt islamistiska Ennahda-rörelsen, med starkt stöd i landets södra delar, landsbygden och bland de fattigare befolkningslagren.

Markering mot politisk islam
Under en tredagars partikongress i maj, den första sedan 2012, beslutade sig Ennahda för en starkare åtskillnad av politik och religion, vilket måste ses som högst anmärkningsvärt för ett islamistiskt parti. Rörelsen menade att den numera bör ses som ”muslimska demokrater” i linje med den långa västeuropeiska traditionen av kristdemokrati snarare än som ”islamister”.

Partikongressen beslutade att personer inte längre samtidigt kan ha ledarskapsbefattningar inom partiet och ledande befattningar inom religiösa organisationer eller predika i moskéer. Ledande företrädare menar att det är fråga om en sorts arbetsfördelning mellan politiska och religiösa ledarfigurer inom rörelsen snarare än om åtskiljande. Denna arbetsfördelning tillåter de mer religiöst orienterade krafterna inom rörelsen att på heltid ta upp kampen mot de betydande salafistiska strömningarna i landet.

Denna separering mellan det politiska och det religiösa livet är betydelsefullt för att komma från ett islamistiskt parti. Ennahda tar därmed ytterligare ett steg mot att bli ett modernt demokratiskt parti, som även om det vilar på religiöst motiverade värderingar, i allt större utsträckning även vänder sig till mer sekulärt orienterade tunisier.

Omfattande förföljelser
Ennahda uppstod på tidigt 1980-tal under namnet Mouvement de la Tendence Islamique, och medlemmarna kom sedermera att utsättas för omfattande förföljelse av regimen. Många av rörelsens medlemmar fängslades eller tvingades i exil. Rörelsens ledare, Rachid Ghannouchi, bodde under flera decennier i London och återvände till Tunisien strax efter revolutionen, då han hälsades välkommen av ett tusental anhängare på flygplatsen. Alla var dock inte lika entusiastiska inför Ghannouchis återkomst.

I valet till den konstituerande församlingen 2011 blev Ennahda landets största parti. I slutet av samma år tillträdde följaktligen en regering dominerad av Ennahda. Under 2012 och 2013 polarisedades landet kraftigt mellan Ennahda och det sekulära Tunisien. Inte minst kvinnors rättigheter kom att bli en viktig fråga, där sekulära kvinnorättsorganisationer var oroliga för vad en regering dominerad av Ennahda skulle betyda för ett land där kvinnors rättigheter har kommit relativt långt och har lång historisk förankring. Efter ett par uppmärksammade politiska mord 2013, vilka följdes av stora demonstrationer, valde Ennahda att självmant kliver ned från regeringsmakten. Det vittnade om rörelsens pragmatism och kompromissvilja.

Visade kompromissvilja
Under arbetet med landets nya konstitution visade sig Ennahda också kompromissvilliga. Trots att rörelsens konservativa falang önskade se en betydligt mer religiöst inspirerad konstitution, och att islamisk sharia skulle skrivas in som rättskälla, blev slutresultatet en seger för de mer reforminriktade krafterna inom Ennahda och därmed även för det sekulära Tunisien. Vissa bedömare såg Ennahdas kompromissvilja under 2013 samt under arbetet med den nya konstitutionen som i grunden betingad av en stark rädsla för utvecklingen i Egypten där den islamistiska Mursi-regeringen tvingades avgå, för att sedan helt tillintetgöras.

Andra bedömare har dock pekat på rörelsens långa tradition av politisk pragmatism, som en ännu mer grundläggande förklaring till Ennahdas agerande.

Separera moskén från politiken
Partikongressens beslut i maj att tydligare separera moskén från politiken bör tolkas som att de reformistiska delarna av Ennahda vunnit gehör för den försonliga linje som Ghannouchi förespråkat. Dessutom vill Ennahda, med ett mer inkluderande anslag, tilltala en ännu större grupp väljare i ett land som på många sätt är tämligen sekulärt. Nästa parlamentsval äger rum 2019 och det råder liten tvekan om att ekonomiska frågor kommer att dominera agendan fram till dess. Ennahda har lite att vinna på att politisera frågor om religiös identitet.

Högst anmärkningsvärt besöktes Ennahdas partikongress av landets president Beji Caid Essebsi, som till och med var en av huvudtalarna. Essebsi grundade det sekulära Nidaa Tounes, vars brokiga skara innefattar såväl fackföreningsledare som liberala entreprenörer och egentligen endast förenas av en djup misstro mot Ennahda.

Essebsi har tidigare uttalat sig i hårda ordalag mot Ennahda, även om Ennahda finns representerat i den regering som Nidaa Tounes leder. Ennahda-anhängarnas vänliga mottagande av Essebsi visade på att den djupa polarisering mellan den sekulära och religiösa Tunisien som var som tydligast under 2012 och 2013, och som återigen blossade upp under valkampanjen under 2014, inte är oöverbrygglig. Om inte annat visade också kongressens mottagande av Essebsi att Ghannochis försonliga och reforminriktade politik har brett stöd inom rörelsen.

Länge betraktades Erdoğans rättvise- och utvecklingsparti AKP i Turkiet som något av en modell för hur islamism och demokrati framgångsrikt kunde förenas. Med tanke på den alltmer auktoritärt orienterade inriktning som Erdoğans Turkiet har tagit, är det kanske värt att fundera över i vilken utsträckning som den ”tunisiska modellen” håller på att ta över från den ”turkiska modellen”?