Israels fredsrörelser pressas från höger

Israeler som kämpar för fred och slåss för mänskliga rättigheter ligger numera illa till. Deras organisationer angrips hårt av högern, inklusive den nuvarande regeringen, och anklagas bland annat för att vara landsförrädare. En av de värst utsatta är Breaking the Silence, en sammanslutning av före detta soldater som öppet berättar om militära övergrepp på Västbanken och i Gaza.

Amiram Levin är en välkänd och respekterad general, nyligen pensionerad. I december 2015 satte han in en uppmärksammad annons i den liberala dagstidningen Ha’aretz. Där förklarade han att soldater bör uppmanas att tala om sina upplevelser på ockuperad mark – och de bör kunna göra så både i det militära och ute i samhället.

Men så lade han till en parentes:

”Men enbart i armén och i Israel.”

Med andra ord, yttrandefriheten är viktig, protester måste finnas, men den nationella gemenskapen väger tyngre. Solidariteten med Israel kan inte komma i andra hand.

Yuval Diskin är en välkänd och respekterad före detta chef för Shin Beth, den israeliska säkerhetstjänsten. I januari i år la han ut ett uppmärksammat inlägg på Facebook. Där berömmer han de soldater som vågar berätta om övergrepp på palestinier, men berömmer även ledarna för Breaking the Silence, ”även om de ibland kan göra oss arga, även om de emellanåt är inkorrekta och inte har gjort sin hemläxa”.

Sedan lägger han till:

”Men jag tycker inte om deras verksamhet i utlandet.”

Diskin och Levin säger samma sak, och de är inte ensamma. Israeler över lag skriver under på att yttrandefrihet är viktigt, liksom demokrati. Men än viktigare är den nationella gemenskapen. Vi måste hålla ihop, är undertexten, särskilt nu när hela världen är emot oss.

Stora utomlands, marginella i Israel
Breaking the Silence, Rabbis for Human Rights, Machsom Watch, B’Tselem och andra liknande organisationer får stort utrymme i utländska medier, inte minst i Sverige, men är samtidigt marginella i Israel. De betraktas ofta som utländska agenter, bland annat för att de får merparten av sitt ekonomiska stöd från FN, EU och USA samt internationella kristna samfund.

Bidragen utifrån medverkar till en avvisande hållning mot dem hos den israeliska allmänheten och gemene man frågar sig hur agendan ser ut. Vad vill egentligen dessa sammanslutningar?

”Vår agenda är väldigt tydlig”, förklarar rabbinen Arik Ascherman, under ett kort Stockholmsbesök. Han leder Rabbis for Human Rights, ”vars enda mål är att värna om de mänskliga rättigheterna”.

”Vi tar inte politisk ställning”, betonar Ascherman, ”vi har ingen lösning på konflikten, utan bryr oss enbart om övergreppen ­– de mot palestinier, de mot beduiner, de mot israeler och så vidare”.

Hans besök i Sverige handlar främst om sammanträffande med politiker och religiösa ledare, för att få stöd för verksamheten. Sedan reser han vidare till Bryssel, i samma ärende.

Arik Ascherman är född och uppvuxen i USA och var med och grundade Rabbis for Human Rights 1988. Liksom majoriteten av rörelsens medlemmar är han inte ursprungligen israel.

Just den situationen är mycket vanligt bland landets frivilligorganisationer; de har nästan alla i hög grad formats och burits upp av judar från diasporan – och även det påverkar naturligtvis vanliga israelers negativa syn på dessa organisationer.

Kallade femtekolonnare
”Situationen för Rabbis for Human Rights har aldrig varit sämre”, förklarar Ascherman och ser dyster ut, ”för det israeliska samhället har på sistone rört sig rejält åt höger, och numera beskylls vi till och med för att vara femtekolonnare. Det är absurt. Jag vill den judiska staten allt väl, det är mitt älskade hemland, men jag måste få reagera om jag ser att vi är på väg åt fel håll. Och vi är på väg åt fel håll.”

En gång i tiden var Israel ett synnerligen ”socialdemokratiskt” land, en sorts europeisk filial.

Men det var länge sedan.

Lite förenklat kan den israeliska högervridningen förklaras med tre nyckelord: demografi, geografi och historia.

Demografisk förändring
1) Israels stora sefardiska befolkning får många barn, utgör en allt mer betydande politisk makt, och röstar över lag på mycket konservativa eller religiösa partier.

De ryska invandrarna, cirka en miljon och därmed en sjättedel av landets judiska befolkning, vill för det mesta ha en stark ledare, och en nationell och auktoritär agenda, och röstar därefter.

De religiösa är också, liksom sefarderna, en växande grupp med många barn. Man röstar nästan uteslutande på de egna religiösa partierna, som alla är djupt konservativa till sin karaktär.

Med andra ord, mycket tyder på att högern kommer att fortsätta styra landet ett bra tag till.

Mer våldsam region
2) Därutöver har Israels nära grannskap förändrats till det sämre och blivit en allt mer våldsam region, vilket medverkar till högerns framgångar.

Förutom att landet befinner sig mellan två dödsfiender, Hizbollah i norr och Hamas i söder, har andra allvarliga hot tillkommit i och med det långa syriska inbördeskriget och uppkomsten av ett så kallat ”islamistiskt kalifat”, IS/Daesh. Som resultat är två grannar, Jordanien och Libanon, utsatta för allt större press, genom att var och en har tagit emot över en miljon flyktingar från Syrien, och fortsätter ta emot fler.

Historien sätter spår
3) Slutligen påverkas israelerna förstås av sin historia, inte minst det nära förflutna, som inkluderar misslyckade fredsförhandlingar, blodiga intifador och palestinska terrorattacker – och som framför allt rymmer Arik (Ariel) Sharons unilaterala uttåg ur Gaza, som i ett perspektiv inte gav några egentliga politiska eller militära vinster.

Den israeliska författaren A B Yehoshua brukar nämna just den erfarenheten som extra viktig. Han menar att många israeler fortfarande inte kan förstå hur det kunde ske.

Vi var generösa och gav dem tillbaka deras land, tänker de, och som tack skjuter de raketer på oss, och gräver tunnlar under gränsen, för att kunna skicka in självmordsbombare. Vad skulle inte kunna hända om vi återlämnar Västbanken?