Rysk kampanj med propaganda mot väst

Rysslands användning av propaganda genom statsfinansierade kanaler såsom Russia Today (RT) och Sputnik har fått betydande uppmärksamhet under det senaste året. Men vad är egentligen meningen med den ryska informationsoffensiven? Hur fungerar den? Har den varit framgångsrik?

Och vad är avsikten med den ryska propagandan? Enligt bedömare är meningen med Rysslands informationsoffensiv är att skapa misstro, tvivel och klyftor både inom och mellan västerländska stater. Även om Ryssland vill förmedla en positiv bild av landet är målet inte nödvändigtvis att övertyga målgrupperna om en alternativ berättelse, såsom under det kalla kriget. Syftet är snarare att påverka den sociala sammanhållningen genom att så misstro mellan grupper samtidigt som man ingjuter tvivel om västmakterna och Rysslands (o)rättfärdighet.

Hur fungerar rysk propaganda?
Ryska informationskampanjer har en politiskt bred inriktning och tilltalar grupper från den yttre vänstern till extremhögern. Disparata grupper, såsom högerpopulister, sovjetnostalgiker, konspirationsteoretiker, miljöaktivister och pacifister har funnit stöd i Kremls propagandaapparat. Det kan se ut som om informationskampanjerna skulle vara gjorda på måfå, men de är i själva verket mer kalkylerade.

Enligt historikern Andrew Wilson är en av Rysslands strategier att ”stimulera” (nudge) redan existerande alternativa åsiktströmmingar hos vissa grupper och förstärka dem. Det kan handla om att stimulera motstånd mot genetiskt modifierade grödor (miljörörelsen), Natos expansion (vänstern och fredsrörelsen) eller kritik av Europas flyktinginvandring (högerpopulister).

Lättmanipulerade högerpopulister
Även om dessa grupper kan tyckas befinna sig på motsatta sidor av det politiska spektrumet kan de förenas av vissa teman, bland annat misstänksamhet mot etablissemanget, anti-amerikanism och euroskepticism. Så länge åsikterna är tillräckligt systemkritiska är det uppfattningar som rysk media kan vidareförmedla. Grupper på de politiska ytterkanterna, särskilt högerextrema, är också mer benägna att tro på konspirationsteorier och uppfattas som mer lättmanipulerade.

Ryssland anses sikta in sig på att främja krafter som delar västerländska stater, både inrikes och sinsemellan. Artiklar om EU:s förestående kollaps eller flyktingkrisen är vanligt förekommande. Medborgare både inom och utanför EU får således bilden av ett intolerant väst i kaos som står inför en oundviklig nedgång. Tillvägagångssättet har vissa likheter med hur Sovjetunionen på sin tid använde rasmotsättningar i USA för att öka den interna osämjan där samt för att besudla USA:s internationella rykte. Teman såsom intern kris i väst, ett aggressivt Nato och rysk förträfflighet är återkommande teman.

Vilseledande halvsanningar
Rysk propaganda innehåller ofta vilseledande halvsanningar, såsom att högerextrema element dominerar i Ukraina. Rena fabrikationer och konspirationsteorier förekommer också, som det falska påståendet att Sverige skulle sälja artilleripjäsen ”Archer” till Ukraina eller att det var ett ukrainskt stridsflyg som sköt ner MH17 över Donbass i juli 2014.

Vanligast är dock vinklad och tendentiös rapportering. Medier såsom RT eller Sputnik tenderar att försöka hitta politiker, statsvetare eller journalister i väst med anti-etablissemang- eller anti-EU/Nato åsikter och lyfter sedan fram dem som oberoende experter för att på så sätt upprätthålla en ytlig trovärdighet.

Ett tillvägagångssätt för att kringgå de förutsägbara attackerna om de ryska mediernas uppenbara jäv är att förmedla en viss postmodernism och relativism: att alla ljuger och har sin egen agenda, inklusive västerländska medier. Ryska mediers perspektiv ska på så sätt inte betraktas som mindre värda att överväga.

Kopplingen till Kreml är uppenbar och nyhetskanalerna finaniseras generöst av den ryska staten. RT:s officiella budget uppgår till uppemot nära 14 miljarder rubel (1,7 miljard kronor) medan nyhetskoncernen Rossija Segodnja fick 5,8 miljarder rubel (700 miljoner kronor). Det finns även belägg på att den ryska propagandan är toppstyrd. Enligt en rapport gjord för Europaparlamentet får mediechefer regelbundna instruktioner av den ryska administrationen och har till och med direkta ”hotlines” till Kreml.

Ryska informationskampanjer mot Sverige
Enligt Säpo bedriver Ryssland ett psykologiskt krig mot Sverige i syfte att manipulera, splittra och påverka demokratiska beslut. Det kan vara till för att öka klyftor både inom det svenska samhället samt mellan Sverige och dess samarbetspartner. Försök att minska tillit mellan Nato eller olika EU-partner är centralt. Ett exempel som Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) lyft fram är den ryska kampanjen att förlöjliga den svenska försvarsmakten.

Under ubåtsjakten i Stockholms skärgård 2014 hånades den svenska marinen som oförmögen att försvara svenskt territorium. FOI påpekar att resultatet blev att den internationella bilden av Sverige som en pålitlig samarbetspartner skadades. Före detta utrikesminister Carl Bildt, som riktat stark kritik mot ryska handlingar, misstänkliggjordes genom att framställas som en ”CIA-agent” som var ute efter revansch för Sveriges förlust vid Poltava 1709. Detta kan av många lättvindigt avfärdas som strunt, men om det inte bemöts finns risken att desinformationen kan ta fäste.

Har rysk propaganda varit framgångsrik?
Rysk propaganda kan sägas ha två huvudteman: kritik av Väst och dess organisationer (framförallt Nato och EU) samt en positiv skildring av Ryssland. Detta följer hur propaganda traditionellt har genomförts, framhävningen av den egna sidans godhet som ställs i kontrast till moståndarens illvilja och gemenhet. I försöket att gestalta Ryssland som en god kraft i världen har man dock data som tyder på ett misslyckande. Enligt Pew Research Centres opinionsundersökningar från 2015 har andelen med en positiv syn på Ryssland fallit dramatiskt runt om i världen sedan Ukrainakrisen började. RT:s tittarsiffror har efter ökad uppmärksamhet av dess partiskhet också sjunkit markant. Som FOI påpekar saknar Ryssland (till skillnad från Sovjetunionen) ett trovärdigt politiskt alternativ som skulle tilltala en större publik i väst.

Hur framgångsrikt det första temat har varit är betydligt svårare att mäta. Även om förtroende för organisationerna kan ha sjunkit så kan flera andra faktorer spela in och vara betydligt viktigare, såsom eurokrisen eller USA:s krig i Irak (2003) och Afghanistan (2001). Desinformationen kan dock ha betydelse i enskilda frågor. Detta är kanske mest tydligt i den svenska debatten om Nato och värdlandsavtalet. Debatten har bland annat kantats av falska påståenden om att Sverige skulle tvingas att acceptera utplacering av kärnvapen och permanenta Nato-baser på svenskt territorium. Trots att försvarsminister Peter Hultqvist avfärdat dessa utsagor som ”lögn och förbannad dikt”, så har de levt kvar inom delar av Nato-motståndet och fredsrörelsen.

Vad kan göras?
Det råder delade meningar bland experter i väst om hur man ska bemöta den ryska informationskampanjen. Medan vissa anser att man borde utveckla alternativa berättelser till den ryska propagandan, menar andra att det skulle sluta i att man ger sig in på sin egen form av propaganda. Eugene Rumer från Carnegie Endowment anser att man istället borde fokusera på metoder som fungerade väl under kalla kriget, att helt enkelt göra information och objektiv nyhetsrapportering tillgänglig på ryska och andra internationella språk, särskilt i områden utsatta för ryska påverkningsförsök.